Tematrio - Döden

Den senaste tidens läsning om döden har inspirerat till veckans tema. Döden är verkligen "huvudperson" i många böcker, på fler än ett sätt. Efter mycken tvekan valde jag mina tre böcker, det fanns mycket att välja mellan, så detta blir nog en lätt Tematrio.


Berätta om tre böcker/romaner/dikter (whatever) där döden spelar en framträdande roll!


1. I Nick Hornbys Fallhöjd träffas fyra personer, av en slump, på taket till ett höghus i London på nyårsafton. Det visar sig att de alla planerat att begå självmord denna kväll. Men det är besvärligt att ta livet av sig när man hela tiden blir störd... Riktigt rolig, men givetvis med djup.

2. Vikten av vatten av Anita Shreve läser jag för närvarande. Den handlar om en kvinnlig fotograf, vars uppdrag är att göra ett bildreportage om ett historiskt brutalt mord. Vi får dels följa de blivande offren via dagboksanteckningar, dels följa fotografen som lever i en komplicerad relation. Småruggig stämning. PS Berätta inte i kommentarerna hur det går!

3. I David Toscanas Den sista läsaren är döden närvarande på mer än ett sätt. Fadern, Lucio, är änkeman, men tänker och samspelar ofta med sin döda hustru. Sonen, Remigio, har hittat en ung, död flicka i sin brunn. En av höstens riktigt bra böcker!


"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Brownies

Snowflake har återupptagit sin färgutmaning och ber oss idag att visa våra bruna böcker. Här kommer ett urval av mina. Fogelström, Tunström och Martinson är gamla favoriter. Claudio Magis köpte jag på bokrean tidigare i år, han är en het Nobelpriskandidat. Även Chinua Achebe talas det om i Nobelprissammanhang och hans välkända roman Allt går sönder ska vi läsa på vår Jorden Runt-resa i november.

Nobel-alfabetet - Deltagare

Här följer en länklista till deltagarna i Nobel-alfabetet. Jag uppdaterar den allteftersom, ni får gärna stöta på.

Butter tar ordet
Ingrids boktankar
Lilla O
Lyrans Noblesser
Maritas bibliotek
Mikaelas läs- och skrivblogg
Om böcker som jag hunnit läsa
Paperback lover
Snowflakes in rain
Stänk och flikar

Översten får inga brev

Översten får inga brev av Gabriel García Márquez.

I femton år har den gamle krigsveteranen, översten, väntat på ett brev som aldrig kommer. Varje fredag står han tålmodigt vid postbåten och varje fredag får han beskedet att det inte fanns något till översten. Det brev han väntar på är pensionen, en pension som utlovats till översten och de andra som stred för landet. Översten lever tillsammans med sin sjukliga hustru och en stridstupp i en stillsam liten sydamerikansk by. Tuppen är ett arv från sonen, sonen som blivit skjuten till döds. Allt hopp om en bättre framtid står till tuppen, tuppen som äter den mat översten och hans hustru så väl skulle behöva. För att få mat för dagen och medicin till hustrun försöker översten sälja de få ägodelar som finns kvar i hemmet.

Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver skammen över fattigdomen på ett hjärtskärande sätt och på ett sätt som väcker en våldsam vrede hos mig. Författaren väjer inte för något, utan skildrar i detalj hungern, sjukdomssymtomen och misären. Bokens avslutning känns som en hästspark i magen.

Samtidigt speglar romanen ett oresonligt, obändigt hopp. Översten ger inte avkall på sina principer, värdigheten sätts över alla andra egenskaper. Kanske är det också så att utan värdigheten skulle inte översten kunna leva. Överstens hustru har en annan inställning; hon kan tänka sig att offra stolthet och värdighet för ett lite bättre liv. En av romanens styrkor ligger i den fina, nyanserade skildringen av det äldre parets relation.

Översten får inga brev är en kort, lättläst roman, som dock inte vill släppa taget om läsaren. Långt efter det att jag både lagt ifrån mig boken och läst andra gjorde sig översten påmind i mitt minne. Den här romanen tillhör de man aldrig glömmer.

Appendi(x)cit

Nu har författarna till det första manifestet - "Manifest för ett nytt litterärt decennium" skrivit ett appendix för att bemöta en del av de frågor och kritik deras manifest mött. Även om jag håller med om mycket i deras inställning, kan jag inte låta bli att tycka att de slåss mot väderkvarnar, och att de själva lätt placerar sig i den offerroll de kritiserar andra för att inta. Författarna vill:

"synliggöra våra romankaraktärer, inte bara avlyssna deras löst svävande "röster". Vi vill skriva fram en konkret handling, inte låta hela romanutvecklingen ske enbart via en abstrakt "form". Vi vill utforska givna platser, inte endast vistas i "språkliga tillstånd". Och för att uppnå allt detta måste vi förstås använda oss av både en form och en stil – hur skulle en roman annars kunna bli till?

Ja för tusan, detta är sådant jag vill läsa. Gå och sätt er och skriv - något annat än manifest!

Här hittar ni en länksamling till alla manifestinläggen.

Läs andra bloggares inlägg om manifest, författare, läsare.