Sydamerika/Västindien

Jag hoppas att få en hel del läst i den här delen av världen och det har börjat bra. Först läste jag Den sista läsaren av David Toscana, som jag recenserade igår. Det var en lustfylld bok att läsa. Därefter läste jag snabbt ut Översten får inga brev av Gabriel García Márquez. Kommentarer till denna roman kommer snart, lite kort kan jag säga att jag tyckte mycket om den här skildringen av svält, fattigdom och värdighet.

Nu läser jag Färden genom mangroven av Maryse Condé. Jag har läst ungefär en fjärdedel av romen och är mycket nöjd hittills. Upplägget av berättelsen är spännande, jag blir nyfiken på huvudpersonerna och språket är vackert, poetiskt.

Jag hoppas hinna läsa en eller två böcker till från området. Roberto Bolaños Om natten i Chile är beställd och dessutom köpte jag nyligen Paradiset finns om hörnet av Mario Vargas Llosa, en roman som: "väver samman målaren Paul Gaugins och hans mormor Flora Tristáns livsöden".

För den som vill ha fler tips på böcker från området vill jag gärna nämna Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Det är en liten, fin berättelse om en fattig ung kvinna och om författaren som "skapar" henne, skriven i en helt unik stil.

Hur går det för er andra på resan. Är ni hösttrötta eller lässugna? Vilka böcker har ni valt?

Visst kan Lotta cykla

Visst kan Lotta cykla av Astrid Lindgren, illustrationer av Ilon Wikland, utgiven av Rabén & Sjögren.

Lotta på Bråkmakargatan var dotterns första möte med Astrid Lindgren - och det blev en perfekt introduktion till Astrids fantastiska värld. Dottern har sett filmerna om Lotta och vi läser ofta om Lotta. I Visst kan Lotta cykla fyller Lotta fem år och allt hon önskar sig är en cykel. Men mamma, pappa och syskonen säger att Lotta är för liten för att cykla; hon kan klara sig med sin trehjuling. Lotta blir jättearg och bestämmer sig för att knycka Tant Bergs cykel. Men, den är alldeles för stor och vill inte stanna...

I Lottas värld har alla sina bestämda roller. Mamma är hemmafru, hon pysslar med gardiner och uppfostrar barnen. Pappa arbetar och är den som "skämmer bort" barnen. Jonas är en stark, modig pojke och Mia-Maria är en duktig flicka. Miljön är en småstadsidyll. Trots att jag kanske "borde" vara mer genuskorrekt kritisk till den här berättelsen får den mig bara att längta efter en trygg, mindre komplicerad värld, en värld där barn har föräldrar som har tid för dem. Här finns också fin tillgång till "den äldre generationen" i form av grannen, tant Berg.

Lotta är en härlig identifikationsfigur för små flickor och pojkar. Hon får vredesutbrott i klass med de min dotter hade då hon var tre år, hon är envis som en gammal get, hon är nyfiken, uppfinningsrik och precis lagom modig. I Visst kan Lotta cykla blir Lotta både arg och ledsen, hon bryter mot reglerna och hon gör sig illa. Men, trots att Lotta inte kanske "förtjänar det" får hon ändå sin älskade cykel på slutet, och det slutet känns så varmt och gott i hjärteroten.

Illustrationerna är naturligtvis i särklass bra. De är färgglada, uttrycksfulla och härligt barns-lika med sina skeva proportioner.

Om det, mot all förmodan, finns någon lite förskoleunge som inte lärt känna Lotta hoppas jag att föräldrarna läser detta och genast åtgärdar denna brist :-)

Den sista läsaren

Den sista läsaren av David Toscana, utgiven av Bokförlaget Atlas, 2009.

I en liten gudsförgäten by i Mexico håller torkan på att driva bort de sista människorna. I byn finns ännu ett bibliotek, även om myndigheterna officiellt stängt det. Det finns dock bara en enda läsare i byn, änkemannen och bibliotekarien Lucio. Han ägnar dagarna åt att sortera bland böckerna och besluta vilka som ska kasseras. Inte många böcker får godkänt av Lucio och de han underkänner slängs åt kackerlackorna, som glatt mumsar i sig. Lucios son, Remigio, är den ende i byn som ännu har lite vatten i sin brunn, men en dag hittar har en ung, död flicka i brunnen. Han berättar detta för fadern, som genast börjar söka efter gåtans lösning i litteraturen.

Att beskriva vad Den sista läsaren handlar om låter sig inte så lätt göras. Detta är ingen enkel berättelse med en inledning, ett mellanparti och ett slut. Här finns inget brott som klaras upp och inga älskade som får varann. Berättelsen speglar något genuint mexikanskt, här gestaltas landets fragmenterade historia, förtrycket under olika härskare och en utarmning av folket. Romanen berättar också om längtan, om Lucios längtan efter sin döda hustru och om Remigios längtan efter någon att älska. Författaren skriver om relationen mellan levande och döda på ett unikt, mycket intressant sätt. I Den sista läsaren luckras gränserna upp mellan den yttre verkligheten, en inre fantasivärld och den litterära världen.

Den sista läsaren kan beskrivas som en lång kommentar om litteratur. Huvudpersonen Lucio har mycket bestämda åsikter om vad som kan anses vara god litteratur. Han avskyr ett överdrivet användande av adjektiv, detaljerade beskrivningar och ett nitiskt användande av skiljetecken som parenteser och tankestreck:

"För ett tag sedan genomförde Lucio ett experiment: under tiden som han läste Sömnlösa ögon penslade han honung på alla parenteser och tankestreck, tecken som en del författare använder sig av i alltför stor utsträckning för att underordna och komplicera satserna. Enligt Lucio är den sortens tecken eftergifter som grammatiken har tvingats till för att underlätta livet för obegåvade författare, författare som inte vet hur de ska sammanfoga meningarna på ett naturligt och lättförståeligt sätt. När han var klar fäste han ett snöre i bokryggen och hissade ner den i helvetet. En månad senare drog han upp den igen. Först blev han besviken över att kackerlackorna inte hade visat någon förkärlek för de honungstäckta partierna utan urskillningslöst hade gnagt sönder såväl tankestreck som parenteser och usel prosa som välformulerade meningar. Men sedan valde han att se det som något självklart: Hur skulle kackerlackorna kunna urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"

Lucio är också mycket kritisk till "produktplaceringar" och anser att:

"... en bok blir mindre nersolkad av att någon äter under läsningen än av att författaren nämner märket på karaktärens byxor eller parfym eller glasögon eller slips eller på det franska vin som personen dricker på den eller den restaurangen."

Även Bibelns författare får utstå en del kritik:

"Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker att den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord."

Som ni kan se är Den sista läsaren inte bara en roman och torka, svält, fattigdom och död; den är också en mycket underhållande roman.

Den sista läsaren är skriven på en ren, avskalad prosa, där varje ord är betydelsebärande, precis som Lucio anser att en text skall vara utformad. Det finns något i denna stil som i hög grad tilltalar mig; när en författare är sparsmakad med orden aktiveras läsarens egen fantasi, vilket leder till att man nästan känner sig som en medskapare till berättelsen.

David Toscana, född 1961, tillhör de viktigaste samtida mexikanska författarna och har belönats med en rad priser. Döden är ett återkommande tema hos författaren, vilket han förklarat med att han är påverkad av den våldsamma tillvaron i norra Mexiko. På svenska finns sedan tidigare romanen Klagosång över Miguel Pruneda utgiven. Denna roman fick fina omdömen av kritikerkåren. Mötet med David Toscana har varit mycket positivt, jag hoppas att få möjlighet att se honom under Bokmässan och jag tänker definitivt läsa mer av honom.

Nobel-alfabetet

Här följer ett utkast till den nya utmaningen, kom gärna med kommentarer, frågor och förslag. Jag tänker posta en ny bokstav varje fredag, så ni har lite att knåpa med under helgerna.

I Nobel-alfabetet utmanas ni att besvara ett par frågor (eller rättare sagt uppmaningar) utifrån första bokstaven i en författares för- eller efternamn eller utifrån första bokstaven i en boktitel. Varje vecka kommer en ny bokstav att presenteras, men för att göra det lite mer oförutsägbart kommer bokstäverna inte att presenteras alfabetiskt. Det ställs inga krav att man ska ha läst författaren eller boken ifråga, man kan lika gärna skriva om författare/böcker man är nyfiken på.

När det gäller Nobelpristagarna är det givetvis Nobelpristagarna i litteratur som avses. När det gäller Nobelpriskandidaterna, dvs era förslag på kommande Nobelpristagare gäller i denna utmaning (liksom för Svenska Akademien) kriteriet att författaren skall vara nu levande. Det är således ingen idé att försöka med vare sig Kafka eller Astrid Lindgren, hur välförtjänt det än må vara. När det gäller era förslag på Nobelpristagare vill vi också få en liten motivering.

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

Den röda soffan

Den röda soffan av Michèle Lesbre, utgiven av Sekwa, 2009.

I den röda soffan i sin Parislägenhet sitter den gamla damen Clémence, en före detta modist, och väntar. Hon väntar på att få återse sin ungdoms kärlek, Paul, som dödades under den nazityska ockupationen och hon väntar på att grannen och väninnan Anne ska komma och läsa om historiska hjältinnor. Anne läser om kvinnorättskämpen Olympe de Gouges, stråtrövaren Marion du Faouët, och framför allt om Milena Jesenská, som simmade över en flod för att komma till sin älskade. Clémence har på senare tid börjat bli dement och ibland minns hon inte längre vad hon väntar på. Anne väntar också, hon väntar på brev från sin ungdomskärlek, Gyl, som flyttat till Bajkalsjön för att skapa ett liv fyllt av höga ideal och solidaritet. När Gyls brev slutar att komma, besluta sig Anne för att resa med transsibiriska järnvägen för att träffa honom. Under resan tänker Anne mycket på Clémence och på sitt liv. Hon möter nya människor och hon möter också på nytt sig själv.

Den röda soffan är en bok om vänskap och kärlek. Den nära vänskapen mellan två kvinnor ur olika generationer, som möts lite slumpartat, skildras med stor ömsinthet. Den romantiska kärleken, den himlastormande kärleken som kan få en kvinna att riskera sitt liv för att komma till sin älskade, kräver sitt utrymme i romanen. Men även den realistiska kärleken, sorgen över förlorade kärlekar och svårigheten att kombinera kärlek och frihet får sin plats. Hoppet om en bättre värld genomsyrar Den röda soffan, vi får i Annes berättelser möta passionerade, rebelliska kvinnor, kvinnor som kämpade för rättvisa och gav sina liv i denna kamp.

Romanens fokus är resan; den yttre och den inre. Under den långa monotona resan genom ett kalt, enahanda landskap vaggas Anne till ro, hon påbörjar en inre resa som leder till accepterandet av det egna livet. Under läsningen glider personerna i boken undan och mitt eget liv träder i förgrunden. Den röda soffan får mig att fundera över mina egna livsval, den påminner mig att livet är en resa präglad av det förflutna och framtiden, av saknad och nyfikenhet.

Stämningen i Den röda soffan är vemodig, som läsare fylls man av längtan efter en bättre värld. Tempot i romanen är långsamt, språket är vackert och berättelsen berör på djupet. Och slutet är oundvikligen sorgligt, men även livsbejakande.

Den röda soffan är en roman som kommer att följa mig genom livet. Jag kommer att läsa den då och då för att påminna mig om hur livet ska levas. I mitt tycke är Den röda soffan ett litet, lågmält mästerverk.