Den sista läsaren

Den sista läsaren av David Toscana, utgiven av Bokförlaget Atlas, 2009.

I en liten gudsförgäten by i Mexico håller torkan på att driva bort de sista människorna. I byn finns ännu ett bibliotek, även om myndigheterna officiellt stängt det. Det finns dock bara en enda läsare i byn, änkemannen och bibliotekarien Lucio. Han ägnar dagarna åt att sortera bland böckerna och besluta vilka som ska kasseras. Inte många böcker får godkänt av Lucio och de han underkänner slängs åt kackerlackorna, som glatt mumsar i sig. Lucios son, Remigio, är den ende i byn som ännu har lite vatten i sin brunn, men en dag hittar har en ung, död flicka i brunnen. Han berättar detta för fadern, som genast börjar söka efter gåtans lösning i litteraturen.

Att beskriva vad Den sista läsaren handlar om låter sig inte så lätt göras. Detta är ingen enkel berättelse med en inledning, ett mellanparti och ett slut. Här finns inget brott som klaras upp och inga älskade som får varann. Berättelsen speglar något genuint mexikanskt, här gestaltas landets fragmenterade historia, förtrycket under olika härskare och en utarmning av folket. Romanen berättar också om längtan, om Lucios längtan efter sin döda hustru och om Remigios längtan efter någon att älska. Författaren skriver om relationen mellan levande och döda på ett unikt, mycket intressant sätt. I Den sista läsaren luckras gränserna upp mellan den yttre verkligheten, en inre fantasivärld och den litterära världen.

Den sista läsaren kan beskrivas som en lång kommentar om litteratur. Huvudpersonen Lucio har mycket bestämda åsikter om vad som kan anses vara god litteratur. Han avskyr ett överdrivet användande av adjektiv, detaljerade beskrivningar och ett nitiskt användande av skiljetecken som parenteser och tankestreck:

"För ett tag sedan genomförde Lucio ett experiment: under tiden som han läste Sömnlösa ögon penslade han honung på alla parenteser och tankestreck, tecken som en del författare använder sig av i alltför stor utsträckning för att underordna och komplicera satserna. Enligt Lucio är den sortens tecken eftergifter som grammatiken har tvingats till för att underlätta livet för obegåvade författare, författare som inte vet hur de ska sammanfoga meningarna på ett naturligt och lättförståeligt sätt. När han var klar fäste han ett snöre i bokryggen och hissade ner den i helvetet. En månad senare drog han upp den igen. Först blev han besviken över att kackerlackorna inte hade visat någon förkärlek för de honungstäckta partierna utan urskillningslöst hade gnagt sönder såväl tankestreck som parenteser och usel prosa som välformulerade meningar. Men sedan valde han att se det som något självklart: Hur skulle kackerlackorna kunna urskilja det som de flesta läsare inte kan urskilja?"

Lucio är också mycket kritisk till "produktplaceringar" och anser att:

"... en bok blir mindre nersolkad av att någon äter under läsningen än av att författaren nämner märket på karaktärens byxor eller parfym eller glasögon eller slips eller på det franska vin som personen dricker på den eller den restaurangen."

Även Bibelns författare får utstå en del kritik:

"Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker att den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord."

Som ni kan se är Den sista läsaren inte bara en roman och torka, svält, fattigdom och död; den är också en mycket underhållande roman.

Den sista läsaren är skriven på en ren, avskalad prosa, där varje ord är betydelsebärande, precis som Lucio anser att en text skall vara utformad. Det finns något i denna stil som i hög grad tilltalar mig; när en författare är sparsmakad med orden aktiveras läsarens egen fantasi, vilket leder till att man nästan känner sig som en medskapare till berättelsen.

David Toscana, född 1961, tillhör de viktigaste samtida mexikanska författarna och har belönats med en rad priser. Döden är ett återkommande tema hos författaren, vilket han förklarat med att han är påverkad av den våldsamma tillvaron i norra Mexiko. På svenska finns sedan tidigare romanen Klagosång över Miguel Pruneda utgiven. Denna roman fick fina omdömen av kritikerkåren. Mötet med David Toscana har varit mycket positivt, jag hoppas att få möjlighet att se honom under Bokmässan och jag tänker definitivt läsa mer av honom.

Nobel-alfabetet

Här följer ett utkast till den nya utmaningen, kom gärna med kommentarer, frågor och förslag. Jag tänker posta en ny bokstav varje fredag, så ni har lite att knåpa med under helgerna.

I Nobel-alfabetet utmanas ni att besvara ett par frågor (eller rättare sagt uppmaningar) utifrån första bokstaven i en författares för- eller efternamn eller utifrån första bokstaven i en boktitel. Varje vecka kommer en ny bokstav att presenteras, men för att göra det lite mer oförutsägbart kommer bokstäverna inte att presenteras alfabetiskt. Det ställs inga krav att man ska ha läst författaren eller boken ifråga, man kan lika gärna skriva om författare/böcker man är nyfiken på.

När det gäller Nobelpristagarna är det givetvis Nobelpristagarna i litteratur som avses. När det gäller Nobelpriskandidaterna, dvs era förslag på kommande Nobelpristagare gäller i denna utmaning (liksom för Svenska Akademien) kriteriet att författaren skall vara nu levande. Det är således ingen idé att försöka med vare sig Kafka eller Astrid Lindgren, hur välförtjänt det än må vara. När det gäller era förslag på Nobelpristagare vill vi också få en liten motivering.

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

Den röda soffan

Den röda soffan av Michèle Lesbre, utgiven av Sekwa, 2009.

I den röda soffan i sin Parislägenhet sitter den gamla damen Clémence, en före detta modist, och väntar. Hon väntar på att få återse sin ungdoms kärlek, Paul, som dödades under den nazityska ockupationen och hon väntar på att grannen och väninnan Anne ska komma och läsa om historiska hjältinnor. Anne läser om kvinnorättskämpen Olympe de Gouges, stråtrövaren Marion du Faouët, och framför allt om Milena Jesenská, som simmade över en flod för att komma till sin älskade. Clémence har på senare tid börjat bli dement och ibland minns hon inte längre vad hon väntar på. Anne väntar också, hon väntar på brev från sin ungdomskärlek, Gyl, som flyttat till Bajkalsjön för att skapa ett liv fyllt av höga ideal och solidaritet. När Gyls brev slutar att komma, besluta sig Anne för att resa med transsibiriska järnvägen för att träffa honom. Under resan tänker Anne mycket på Clémence och på sitt liv. Hon möter nya människor och hon möter också på nytt sig själv.

Den röda soffan är en bok om vänskap och kärlek. Den nära vänskapen mellan två kvinnor ur olika generationer, som möts lite slumpartat, skildras med stor ömsinthet. Den romantiska kärleken, den himlastormande kärleken som kan få en kvinna att riskera sitt liv för att komma till sin älskade, kräver sitt utrymme i romanen. Men även den realistiska kärleken, sorgen över förlorade kärlekar och svårigheten att kombinera kärlek och frihet får sin plats. Hoppet om en bättre värld genomsyrar Den röda soffan, vi får i Annes berättelser möta passionerade, rebelliska kvinnor, kvinnor som kämpade för rättvisa och gav sina liv i denna kamp.

Romanens fokus är resan; den yttre och den inre. Under den långa monotona resan genom ett kalt, enahanda landskap vaggas Anne till ro, hon påbörjar en inre resa som leder till accepterandet av det egna livet. Under läsningen glider personerna i boken undan och mitt eget liv träder i förgrunden. Den röda soffan får mig att fundera över mina egna livsval, den påminner mig att livet är en resa präglad av det förflutna och framtiden, av saknad och nyfikenhet.

Stämningen i Den röda soffan är vemodig, som läsare fylls man av längtan efter en bättre värld. Tempot i romanen är långsamt, språket är vackert och berättelsen berör på djupet. Och slutet är oundvikligen sorgligt, men även livsbejakande.

Den röda soffan är en roman som kommer att följa mig genom livet. Jag kommer att läsa den då och då för att påminna mig om hur livet ska levas. I mitt tycke är Den röda soffan ett litet, lågmält mästerverk.

Maryse Condé

En av månadens författare, Maryse Condé, portätteras i en intressant artikel här. Om politik och sitt författarskap säger Maryse:

"Jag är en politisk författare. Det måste man vara om man kommer från en plats som Guadeloupe. Man måste se världen som en fråga om makt, förtryck, brist på frihet och uttrycksmöjligheter."

Maryse är också aktuell med en ny roman, Desirada, som handlar om:

"Den största skammen. Våldtäkter som leder till oönskade graviditeter och kyliga moderskap – i Desirada skildrar Maryse Condé en av vår tids största skamlig­heter, kolonialismens övergrepp. Men bokens hetta och energi känns ändå hoppfull." (Maria Schottenius.)

Maryse Condés namn har även nämnts i Nobelprissammanhang, det ska bli mycket intressant att nu själv ta del av hennes roman Färden genom Mangroven.

Jorden Runt - Sydamerika och Västindien

Dags att fara vidare! Planerade stopp görs i Colombia, Chile och Guadaloupe. Man kan så klart även göra små avstickare till andra länder, själv har jag redan gjort ett litet stopp i Mexico. Hoppas era valda böcker blir till belåtenhet. Nedan följer korta beskrivningar av böckerna, de är lånade från förlagen och bokhandeln.

Översten får inga brev av Gabriel García Márquez (Colombia)

Romanens huvudperson, översten, är krigsinvalid och har väntat på sin pension i femton år. Lik en sentida Don Quijote kämpar han för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.

Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken. Och varje fredag samma dystra besked: ingen skriver till översten.


Färden genom mangroven av Maryse Condé (Guadeloupe)

Utbölingen Francis Sancher hittas en dag död, med ansiktet nertryckt i leran utanför den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Det förvånar få av byns invånare eftersom Sancher ofta brukat förutspå att han skulle gå en onaturlig död till mötes. Han var en hemlighetsfull och vemodig man, lika avskydd som älskad. Byborna samlas till en gemensam likvaka och under en och samma natt berättas vars och ens livshistoria. Deras minnen bidrar med olika pusselbitar till mysteriet Francis Sancher och det blir en berättelse om kärlek och hat, om rädsla, men också om försoning.

Färden genom mangroven är en färgstark skildring som levande fångar den karibiska kulturens temperament och dramatiska historia.

Maryse Condé, född 1937 på Guadeloupe, anses vara en av den karibiska litteraturens främsta författare. Hon har skrivit ett tjugotal romaner, är flerfaldigt prisbelönad och har undervisat vid bland annat Harvard och Columbia University i New York.

 Om natten i Chile av Roberto Bolaño (Chile)

"Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga. Jag kände frid. Stum var jag, och fridfull. Men så plötsligt kom det upp saker."

Om natten i Chile är en sorglig, ibland vacker och ofta tragikomisk berättelse - en rädd människas försvarstal. Ny roman på svenska av Latinamerikas främste samtidsförfattare.