Hallå där i Oceanien

Hur går det med läsandet av månadens böcker? Jag har förstått att det varit svårt att få tag på både Benfolket och Tant Theodora, men hoppas att ni lyckats. Själv läser jag Tant Theodora just nu och är positivt överraskad. Den här romanen är mycket bättre än jag väntat mig, men den är inte särskilt lättläst. Jag har också köpt Rabbit-Proof Fence och kommer nog att hinna läsa de också.

När vi är färdiga med månadens böcker är vi faktiskt halvvägs på resan. Det har gått fort, tycker jag, och jag har inte på långa vägar hunnit läsa allt jag planerat. Men vid månadsskiftet tar vi båten runt en stor del av klotet och landar i Sydamerika. Där finns hur mycket som helst att läsa, men årets september lär väl inte vara längre än fjolårets.

Berätta lite om vad ni läser nu och vad ni tycker!

Äntligen Astrid

Nu börjar vi närma oss kapitelboksåldern och eftersom det är bäst att vara väl förberedd har jag köpt några av Astrid Lindgrens underbara böcker. Jag tycker om den här utgåvan av Rabén & Sjögren och skulle helst vilja ha dem alla. Fast det finns nog närmare 30 böcker i utgåvan, så det blir kanske svårt att motivera. Vi har i alla fall startat med de viktigaste, och kommer att börja läsa så smått under hösten. Det var lite rea på dem för närvarande på CDON om det finns fler hugade spekulanter.

Svält

Nu kan jag lägga ytterligare en Nobelpristagare bland de lästa, har just avslutat Knut Hamsuns debutroman Svält, från 1890. Den här romanen är i princip en lång inre monolog, möjligen med vissa självbiografiska element. Romanen handlar om en ung man, som kämpar för att överleva och för att etablera sig som författare i Kristiania. Det går inte så bra för den unge mannen, han svälter och får hungersdelirium. Han raglar omkring på gatorna, pendlar mellan djup melankoli, aggressiva utbrott och storhetsvansinne. Romanen påminner mig till stor del om Dostojevskijs Brott och straff, men trots att den är bra håller den inte riktigt samma klass. Sett med psykologens ögon är Svält en genialisk beskrivning av en ung högmodig man, som kämpar för att bibehålla sin moral, samtidigt som hunger, kyla och elände bryter ner hans jag.

Språkligt tuggmotstånd

Halvvägs in i Tant Theodora, av den australiske Nobelpristagaren Patrick White, är jag rätt tagen. Boken bjuder ett rejält tuggmotstånd, men den vill inte släppa taget om mig. Språket är vackert, poetiskt och påminner i viss mån om Herta Müllers Hjärtdjur. Man blir ibland överrumplad över ordvalen och associationerna; sedan inser man hur perfekta meningarna blev. Författaren tycks dessutom vara besatt av färger, allt beskrivs i olika kulörer. Här är en underbar beskrivning av den unga tjänsteflickan Pearl:

"Trots sin ålder tittade Pearl ner en hel del, för hon var fortfarande blyg, och man tittade upp genom Pearl och det var som att titta genom en gyllene skog där solen sken. Pearl var vacker. Pearl var stor och gyllene. Håret var tjockt och tungt, strävt som en märrs flätade svans. Det hängde och svängde, gyllene och tungt, när hon släppte ner det.
.....
Hon skrattade och rodnade. Hos Pearl rann blodet nära ytan och flödade ofta under huden. Men när Pearl blev lämnad ifred var hon vit, i synnerhet halsen i blusens öppning. Pearl svällde inuti blusen och var vit och stor. Hon tilltog och svämmade över. Det gick inte att hålla Pearl inom vanliga skrankor. Hon var gjord för att svälla och mogna och brista." (sid 36)

Igelkottens elegans

Igelkottens elegans av Muriel Barbery, utgiven av Sekwa Förlag, 2009.

Igelkottens elegans handlar om två, mycket speciella, huvudpersoner och om hur deras liv flätas samman. Den ena huvudpersonen är Renée Michel, en hyperbegåvad och beläst portvakt i ett fashionabelt Parishus. Renée har sedan barndomen varit en särling och hon ägnar nu sitt liv åt att dölja vem hon egentligen är. Den andra huvudpersonen är Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Paloma är mycket besviken på sin familj och på livet som helhet. Hon ägnar sig åt att studera tillvaron och skriva små betraktelser om den, i väntan på 13-årsdagen, då hon planerat att begå självmord och tända eld på huset. En dag förändras dock tillvaron för alla i huset. En av invånarna dör, lägenheten säljs och den skarpsynte japanen Kakuro Ozu flyttar in. Jämvikten är rubbad, flera av invånarna i huset förändras och livet blir aldrig mer sig likt. En stark vänskap mellan Renée och Paloma växer fram, en vänskap som blir mycket betydelsefull för dem båda.

Författaren Muriel Barbery är lärare i filosofi, vilket tydligt märks i boken. Insprängt här och var finns lärda filosofiska resonemang, diskussioner om konst, musik och film, samt bitsk kritik mot det fördummande, ytliga överklasslivet. Jag uppskattar mycket författarens satiriska tonfall och skrattar flera gånger högt åt hennes betraktelser om filosofiska inriktningar och högreståndsmässiga konventioner. Att låta en portvakt och en ung flicka framföra åsikterna är genialiskt. Särskilt förtjust är jag i avsnittet där Renée totalsågar Husserl och fenomenologin (möjligen p g a att jag själv aldrig förstod mig på den här inriktningen):

"Sådan är alltså fenomenologin: en ändlös ensammonolog som mal i medvetandet, ren och skär autism av ett slag som ingen riktig katt någonsin kan rucka på."

Nåväl, åter till huvudpersonerna i Igelkottens elegans. Både Renée och Paloma är psykologiskt trovärdiga, även om deras karaktärsdrag är lite tillspetsade och i viss mån stereotypa. Framför allt Renée beskrivs på ett engagerande sätt, hon väcker läsarens intresse, nyfikenhet och empati. Den brådmogna Paloma utlöser säkerligen omvårdnadsinstinkten hos fler än mig och man bekymrar sig över att hon tycks vara så osynlig i sin familj. Allteftersom får vi veta mer om huvudpersonerna och vi får följa hur de utvecklas och förändras.

Mötet med Igelkottens elegans blev för mig en oerhört positiv upplevelse. Jag hade förväntat mig en bra bok, men jag var oförberedd på att huvudpersonerna skulle ta så stor del av min vakna tid i anspråk. Den här romanen är förtjusande, charmerande, satirisk, hejdlöst underhållande, sorglig och nästan, men bara nästan, av feel-good karaktär. Författaren är dock för klok att låta boken bli endast ytterligare en i raden av en mängd feel-good böcker; berättelsen är språkligt och tankemässigt utmanande, och liksom igelkotten är taggig har även romanen sina taggar. Den här boken rekommenderas å det varmaste, själv kommer jag att hålla ögonen öppna efter mer av Muriel Barbery.