Om rädsla skriver Herta Müller så här:
"Eftersom vi var rädda var Edgar, Kurt, Georg och jag tillsammans varje dag. Vi satt tillsammans vid bordet, men rädslan blev ensam i varje huvud, precis som vi kom dit med den, när vi träffades." (sid 70)Författaren beskriver på ett fantastiskt sätt hur rädslan tvingar de fyra vännerna samman och hur detta att de är hänvisade till varandra föder tvånget att kränka varandra.
Herta Müller skriver också om hur traumatiserade, övergivna barn snabbt växer upp för att försöka klara sig själva. I mitt arbete med flyktingbarn träffade jag många, många av de här barnen. Barn drabbas mycket hårdare än man vill tro av förtryck och krig.
"Under bordet nådde barnens fötter inte ned till golvet. På bordet slogs barnhänder med blyertspennor. Ilskan i deras ansikten var envis och vuxen. Jag tänkte: Medan deras mor är försenad växer de. Vad händer om de är vuxna om en kvart, skjuter undan stolarna från bordet med baken och går sin väg. Hur ska jag kunna berätta för sömmerskan, när hon kommer hem och lägger fram nyckeln, att barnen inte längre behöver den." (sid 100-101)