Herr Pinnemans äventyr

Herr Pinnemans äventyr av Julia Donaldson, utgiven av Alfabeta Bokförlag.

Pinneman bor med Pinnemor och sina tre barn i ett fint gammalt familjeträd. En dag då han som vanligt joggar på morgonen, kommer en hund och tar honom. Därefter följer ett mycket spännande äventyr för herr Pinneman, som råkar ut för många missöden. Pinneman används som snögubbsarm, svärd, bumerang och flaggstång utan att någon förstår att han inte är en vanlig pinne. Till slut räddar herr Pinneman Jultomten som fastnat i en skorsten och får åka fin släde hem till familjen.

Herr Pinnemans äventyr är skriven på fartfylld rim, som översatts av Lennart Hellsing. Men detta är inte någon av hans bättre text-bearbetningar. Här finns en hel del nödrim, vilket gör att högläsningen lätt stakar sig. Illustrationerna är mycket detaljerade, färgsprakande och roliga. Axel Schefflers bilder är alltid livfulla och uttrycksfulla. Berättelsen är spännande och underhållande.

Men, lilla dottern sa bestämt ifrån att hon inte tyckte om denna bok. Efter lite diskuterande kom det fram att hon inte gillade att alla var dumma mot herr Pinneman. Dottern hade inte förstått att barnen som använde Pinneman till olika saker, gjorde så av misstag. När jag förklarade detta, invände hon bestämt att Pinneman ju sagt till barnen vem han var; varför hade de då inte lyssnat? Ja, att argumentera med en 3½-åring är inte det lättaste och hon har ju faktiskt en poäng i sin kritik. Vi får väl se om boken kommer att uppskattas mer i framtiden.

Jag, Galadriel

Possessing a rare combination of wisdom and humility, while serenely dominating your environment you selflessly use your powers to care for others.

Even the smallest person can change the course of the future.

Take the quiz here.

Fann testet hos Snowflake, som liksom jag blev förvånad över utfallet. Fast jag är ganska nöjd att jag i alla fall blev någon jag känner till.

Pågående

Just nu håller jag på med två helt fantastiska böcker. Jag lyssnar på Sándor Márais Glöd och läser Émile Ajars Med livet framför sig. Och båda böckerna är riktiga pärlor.

I Glöd möter vi en pensionerad general som ser tillbaks på sitt liv. Sakta, men säkert närmar han sig de livsavgörande händelserna, sanningen. Berättelsen är skriven till stor del som en monolog, den är allvarlig och språket har både elegans och tyngd. Underbar!

I Med livet framför sej möter vi den nyfikne horungen Momo, som växer upp hos den pensionerade horan Madame Rosa. Romanen handlar om den komplicerade relationen mellan Momo och denna modersfigur och den är skriven på ett helt unikt, trovärdigt språk. Också underbar!

Library Lovers

Jag har pratat mycket om köphysteri och min oförmåga att stå emot bokliga lockelser, så nu är det dags att hylla andra sätt att få tillgång till litteratur.

Jag är så glad att jag hittat tillbaks till biblioteket. I tonåren mer eller mindre bodde jag på bibblan och vår bibliotekarie Kaisa är en av de viktiga personerna i mitt liv. Kaisa vågade nämligen föreslå böcker som låg lite utanför det vi idag kallar mainstream (undrar vad man kallade det på 70-talet?). I vilket fall ledde detta till att jag läste Vita serien och seriös litteratur huller om buller.

Sedan förflöt tyvärr många år utan biblioteksbesök. Men, då dottern var c:a 2 år tyckte jag att det var dags att introducera henne för bibblan. Och hon är lika förtjust i böcker (och datorer) som jag, så det föll väl ut. Nu går vi till biblioteket emellanåt och dessutom har jag själv börjat låna massor på biblioteket på min arbetsplats (sjukhusbibliotek). Jag har numer konstant 2-3 böcker hemlånade och det känns skönt att sluta cirkeln på detta sätt.

När jag vill plåga mig...

Häromdagen skrev Elisabeth Höglund en krönika i Expressen där hon sablar ner det hon tycks läsa i bloggväg. Bl a skriver hon: "När jag vill plåga mig brukar jag gå in på hennes blogg" (Linda Rosings). Detta skrivs som om det vore fullständigt normalt att man vill plåga sig själv emellanåt. Därefter skriver Elisabeth om problemet med att Blondinbella inte betalar skatt och om det spektakulära i att läsa om Hannah Graafs förlossning i realtid. Avslutningsvis slås fast att bloggar gör vi för att tjäna pengar. Elisabeth tror inte ett dugg på att det finns bloggare som skriver för att de älskar att skriva.

Egentligen är en inskränkt och okunnig krönika som Elisabeths inte värd att bemötas, men någon liten kommentar vill jag ändå flika in. För det är just för att få möjlighet att uttrycka min åsikt jag bloggar. Jag vet inte hur många bloggar det finns i Sverige, men jag vet att det finns många, många som inte skriver om vare sig fyllefester, glamour eller förlossningar. Är det verkligen så svårt att hitta oss? Men det är klart att i jämförelse med att skriva för den oerhört seriösa kvällspressen är bloggandet undermåligt. När man ser sammanhanget Elisabeths krönika presenteras i förstummas man ju nästan av beundran. Det måste vara höjden av en journalistisk karriär att få sin krönika införd bredvid en länk till de berömda tros-missarna.

Läs andra bloggares inlägg om Elisabeth Höglund, Expressen, Blondinbella, Hannah Graaf och bloggande.