Agnes växer upp i en prästfamilj, där fadern är en optimistisk slarver, som lyckas förlora familjens besparingar. Detta drabbar honom hårt, i synnerhet eftersom hans fru kom från en bättre bemedlad familj och under hela äktenskapet fått försaka livets goda. Agnes' mor är dock en synnerligen god kvinna och beklagar aldrig sitt öde. För att hjälpa till med familjens försörjning tar Agnes tjänst som guvernant. I första familjen finns tre mycket bortskämda barn och ett par föräldrar som närmast uppmuntrar deras olydnad. Efter en kort period förlorar Agnes detta arbete. Men, hon kämpar oförtrutet på och får så småningom en ny tjänst. Här är barnen äldre och Agnes kommer framför allt att ansvara för fostran av två unga damer. Damerna är dock inte så intresserade av Agnes' strävan att lära dem dygd och god moral; en av flickorna flirtar med allt som går i ett par byxor, den andra är en vild pojkflicka som vill rida och jaga. Då det kommer en ny pastorsadjunkt till byn kompliceras Agnes' liv...
Detta är en roman som med rätta kan kallas "guvernantroman". Det är en klassisk roman om den goda, fattiga flickan, som vinner kärleken. Förvisso finns här också teman som kanske inte var vanliga då det begav sig; bl a beskriver författarinnan djurplågeri som en svår synd. Här finns också kritik av de bättre bemedlades bristfälliga moral och ointresse för andra människors livssituation. Författarinnan, som själv växte upp i en prästfamilj, betonar hela tiden vikten av att leva ett rent, dygdigt liv där även försakelser kan ses som gåvor från Herren.
Romanens stora förtjänst är dess fantastiska språk. Jag har i en tidigare kommentar beskrivit det som glittrande solreflexer i en porlande bäck. Den skickliga översättningen är gjord av Maria Ekman. Dagboksformen har sina för- och nackdelar. Formen passar fint ihop med det oreglerade språket och den skapar en känsla av närhet till huvudpersonen. Nackdelen är att allting ses med endast ett ögonpar och just detta ögonpar betraktar ibland sin omvärld med en ganska stor portion självgodhet. En annan av romanens förtjänster är de hejdlöst roliga personbeskrivningarna. Förvisso led författarinnan av adjektivsjuka och beskrivningarna är tendentiösa; men framför allt är de roliga.
"Han var lång, mager, avtärd och något kutryggig, ansiktet var blekt och lite fläckigt och obehagligt rött runt ögonlocken, och de slätstrukna anletsdragen präglades av en slapphet och tröghet som framhävdes av ett illvilligt uttryck kring munnen och de matta, själlösa ögonen."Agnes Grey är definitivt en läsvärd roman, den skildrar kvinnors livsvillkor i en svunnen tidsperiod och enbart språket i sig gör att jag gärna rekommenderar den. Dessutom finns här naturligtvis en hög romantikfaktor och romanen är en intressant tidsmarkör.
Detta var andra romanen i Martinas utmaning att läsa klassiska kvinnor.
