På Chesil Beach

På Chesil Beach av Ian McEwan, utgiven av Ordfront, 2007.

Året är 1962. Ännu lever stora delar av England kvar i ett viktorianskt imperium. Den nya tiden med sexuell revolution och rock'n'roll står för dörren - men den är ännu inte här. Ett ungt par, Edward och Florence, har just gift sig och ska fira sin bröllopsnatt på ett litet hotell vid Chesil Beach i Dorset. De är mycket lyckliga, de vet att de älskar varandra och passar bra ihop. Samtidigt är de båda, av olika orsaker och tillfälligheter, oskulder och nervösa inför den kroppsliga föreningen. Men, medan Edward i hög grad ser fram mot föreningen, fasar Florence för den.

Författaren tecknar ett porträtt av två unga människor, som väcker stor ömhet hos mig. Via tillbakablickar får vi ta del av deras livshistoria, drömmar och förväntningar. Edward växer upp i en arbetarfamilj, med en hjärnskadad mor. Trots svårigheterna framträder bilden av en kärleksfull barndom. Som ung har Edward ett hetsigt temperament och hamnar lätt i slagsmål. Florence växer upp i en familj ur samhällets högre skikt. Föräldrarna och deras relation utstrålar distans och kyla. Författaren antyder också en tänkbar orsak till Florences sexualskräck, på ett sätt som gör att läsaren (medvetet eller omedvetet) kan välja att antingen ta till sig eller bortse från denna förklaring.

Både Edward och Florence har stora svårigheter att kommunicera, att våga vara sig själv och uttrycka sin behov. Edward har lätt att ta till nävarna när saker blir svåra och Florence flyr in i musikens värld. Denna oförmåga att tala med varandra och konsekvensen av att inget göra, är ett genomgående tema i boken.

Det är svårt att recensera en bok där språket är en så bärande del; mina ord om boken är så plumpa i jämförelse med författarens poetiska text. Romanens språk är precist och nyanserat. Och berättelsens tempo tycks även de återspegla händelserna; den börjar lite trevande, övergår i en intim, näst intill njutningsfull upplevelse av närhet till de unga tu, och avslutas med en enorm, abrupt tempostegring.

Sammanfattningsvis är detta en helt underbar kortroman om två unga människor som står inför ödesdigra val. Språket är fantastiskt och boken är av sträckläsningskaraktär. Efter att nu ha läst två böcker av författaren tycker jag att han håller Nobelpriskvalitet.

ALMA-priset

Årets Astrid Lindgrenpris gick till Tamerinstitutet, en läsfrämjande organisation med verksamhet på Västbanken och i Gaza. Tamer-institutet arbetar med berättande, drama och bokprat för barn och ungdomar, de utbildar bibliotekarier och de ser till att biblioteken har barnböcker. De når även ut till barnen i flyktingläger och avlägsna byar.

Det är med stor glädje jag läser denna nyhet. Det finns inget som är viktigare än att hjälpa barn som varit med om krig och våld att bearbeta detta och visa dem andra världar. Jag har själv tidigare arbetat med bild- och berättelsegrupper för traumatiserade flyktingbarn, och vet hur värdefullt och läkande det är för barnen att hitta sätt att uttrycka sig. Bravo ALMA-juryn!

Läs mer i SvD och DN.

Grattis lilla bloggen

Igår uppnådde min lilla blogg och jag en ny milstolpe - vi har nu haft hela 20 000 besök. Det är roligt att det kommer fler besökare och framför allt att allt fler postar kommentarer.

När jag startade bloggen hade jag ingen aning om vad jag ville göra med den. Nu har den blivit ett ställe där jag uttrycker mina åsikter och där jag kan prata med andra om det som intresserar mig. Dessutom läser jag mer och mer och har ingen tid alls för andra hobbies längre.

Jag kommer att fortsätta blogga ungefär på samma sätt som nu, åtminstone så länge det känns så här givande. Men kanske kan det hända att det blir lite Sims-prat också framöver. Jag kommer kanske inte att kunna låta bli TS3 :-)

Tematrio?

Bokfemman, Lästrio och Tematrio? När Malin körde sin populära Bokfemma hade jag inte börjat blogga. Men Petras Lästrio hängde jag med på och gillade alla de kluriga utmaningarna. Och jag har saknat denna utmaning länge nu. Saknat den så mycket att jag funderat på att starta en egen. Så jag kollade med Petra, som gärna såg att jag tog över stafettpinnen.

Därför undrar jag nu om ni skulle vara intresserade av att vara med i en Tematrio?Ja, jag måste ju i alla fall ha ett eget namn, även om jag plankar konceptet :) Jag tänkte försöka skapa utmaningar och posta varje vecka om ni har lust att hänga på. Är ni sugna att delta? (Man deltar naturligtvis bara när man har lust och genom att posta på sin blogg eller i kommentarerna här).

Personbeskrivningar

Jag är nu inne på andra romanen i Martinas utmaning att läsa klassiska kvinnor. Jag läser en översättning av Agnes Grey, som alldeles nyligen utkommit. Och lika trögt som det var att komma in i Rosen på Tistelön, lika lätta halkar jag in i Anne Brontës guvernantroman. Snabbt får jag en personlig relation till huvudpersonen, språket glittrar som solreflexer i en porlande bäck och fnissar åt personbeskrivningar gör jag lite då och då (fast jag ännu bara är en fjärdedel in i boken). Läs bara detta:

"...mrs Bloomfelds bror, en lång, självgod karl med mörkt hår och gulblek hy som sin syster, en näsa som tycktes ringakta jorden, och små grå, ofta halvslutna ögon med en blick där äkta enfald blandades med låtsat förakt för allt som omgav honom. Det var en fetlagd, kraftigt byggd karl, men han hade kommit på något sätt att pressa ihop midjan till en anmärkningsvärt liten omkrets, och det, i kombination med gestaltens onaturliga stelhet, visade att den högdragne, manlige mr Robson, kvinnokönets bespottare, inte höll sig för god att göra något så löjligt fåfängt som att använda snörliv."

Visst kan man säga att Anne Brontë led av adjektivsjuka, och visst är det tendentiöst, men det är ju dessutom hejdlöst roligt.