Selma 150 år

Det är mycket Selma nu. Idag är det exakt 150 år sedan hon föddes, det tycker jag är svårt att föreställa sig. När man läser Selmas böcker känns de så samtida, trots att miljön är historisk. Kanske är det helt enkelt så att vi människor inte förändrats så mycket som vi ibland tror?

I bilen på väg till och från jobbet lyssnade jag på radio och det var Selma för hela slanten idag. Man fokuserar mycket på hennes privatliv och den brännande frågan tycks vara huruvida hon och Sophie Elkan "gjorde det" eller inte. Jag har lite svårt att tycka att just denna fråga är så engagerande, däremot tycker jag att det är intressant att få veta mer om Selmas liv och om hurdan hon var privat. Visst är det svårt att hitta en bra balans mellan ett intresse för en fantastisk persons liv och allmänt snaskande á la Ricki Lake.

Mårbackas intendent Britt Wendling berättade på ett intressant sätt om Selmas berömmelse. Selma var en superstjärna redan under sin livstid och hon blev mycket ofta intervjuad och ombedd att föreläsa, delta i festligheter osv. Selma var dock mycket noga med att skilja mellan sitt offentliga och sitt privata liv. Vidare berättade Britt Wendling att Selma var en mycket målmedveten person. I ett brev till Sophie Elkan ska hon ha skrivit (återgett fritt ur minnet):

"Jag kommer allt att både komma med i Akademien och få Nobelpriset. Var inte rädd för det du."

Jag minns inte vilket år detta brev var daterat, men det var skrivet långt innan 1909. Och nog måste det ha krävts målmedvetenhet att utbilda sig, börja skriva och återköpa barndomshemmet. Målmedvetna är även ofta de kvinnliga huvudpersonerna i Selmas berättelser. I den underbara romanen Jerusalem är flera av kvinnorna pådrivande gällande flytten till det heliga landet. Kanske var det också så Selma såg på Mårbacka, kanske var barndomshemmet hennes heliga land.

Nyheter i december

2008-12-17 ger Pocketförlaget ut Flykten av Rudolf Vrba och Falling man av Don DeLillo. De här böckerna ser jag fram emot att läsa. Marianne har beskrivit Flykten som en av de bästa böckerna om andra världskriget och nu känner jag mig också mogen att kunna läsa en roman om terrorattacken den 11 september.

När jag var liten berättade min pappa om hur han och "Sigge Stark" tillsammans smugglade flyktingar över norska gränsen. Jag kommer ihåg hur stolt detta gjorde mig. När jag som vuxen inser hur utbredd nazismen var i min hemtrakt, förstår jag i ännu högre grad att min pappa var en modig man. Min svärmor har berättat mycket om hur det var att växa upp i Norge under kriget. Som liten gick hon med meddelanden till skomakaren, i vars lada motståndsrörelsens radioutrustning fanns gömd. Min svärmors konfirmationsklänning syddes av en engelsk fallskärm. Min mans mormor var sömmerska vid hovet så ni kan tänka er hur fin svärmors klänning var. Efter kriget blev min mamma väninna med en judisk kvinna, som kom till Sverige från Auschwitz, och deras relation fortsatte brevledes långt efter att Ester emigrerat till Israel. Då jag blivit (relativt) vuxen tog jag med min mamma på en resa till Israel, där de båda väninnorna träffades igen efter 40 år. Det var en fantastisk upplevelse. På något sätt har andra världskriget varit en del av mitt liv, trots att jag är född långt senare och alltid har levt i "trygga Sverige". Jag har läst en del böcker om ämnet, de jag oftast rekommenderar är Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson och Mannen utan öde av Imre Kertész.

Om Flykten kan man på förlaget läsa:

"Klockan sex på kvällen den 7 april 1944 började sirenerna tjuta i Auschwitz. Två fångar hade flytt. Det var Rudolf Vrba och Alfred Wetzler. Några av mycket få som har lyckats ta sig ut ur det helvetiska koncentrationslägret. Drevet gick, men de två lyckades ta sig levande hem till Slovakien. När de var i frihet skrev de båda en rapport, det så kallade Auschwitzprotokollet, där de beskrev nazismens dödsfabriker och varnade världen för den kommande slakten på judar. För första gången fick världen veta vad som verkligen hände i arbetslägren och vad som väntade alla judar som skickades i väg med tåg österut. Under tiden som Vrba planerade sin flykt förändrades hans drivkraft från att ha gällt sitt eget liv till att fokusera på att väcka den övriga världen. Tyvärr dröjde reaktionerna och tågen fortsatte att gå."

Den 11 september 2001 satt jag vid datorn (som vanligt) och fick ett mail från en väninna om terrorattacken. Därefter ägnade jag flera dygn åt att samtala (via nätet) med småbarns-föräldrar i USA om vikten av att inte låta barnen titta på TVn. Många av de ögon-vittnesskildringar jag fick ta del av kommer jag att bära med mig för alltid. Jag försökte att själv undvika TV-nyheterna, då jag vet att bilder kan skapa trauman även hos de som inte är omedelbart drabbade. Dock råkade jag ändå se filmsekvensen med den fallande mannen, vilket påverkade mig starkt.

Om Falling man kan man på förlaget läsa:

"Keith Neudecker står på en gata i New York. Han är täckt av smuts, glassplitter och blod, med någon annans portfölj i handen. Det är den 11 september 2001 och tvillingtornen har precis rasat. Keith har lyckats ta sig ner och ut på gatan och chockad söker han upp sin exfru och sin son. Tillsammans med dem försöker han bearbeta tragedin som så starkt präglat 2000-talets USA. Kring dessa tre personer spinner DeLillo en tät väv av dramatiskt laddade episoder och betydelsemättade motiv."

Önskas: Lässemester

Och med den överskriften menar jag inte att jag vill ha semester från att läsa, utan för att läsa. Jag har hyllmeter av romaner jag längtar efter att ta del av och så lite tid att läsa. När kvällen äntligen kommer och jag ska läsa en stund slocknar jag nästan omedelbart. Jag somnar från både läsböcker och ljudböcker innan jag hunnit engageras av handlingen. Nu senast gjorde jag ett försök att lyssna på Orlando av Virginia Woolf, men lyckades aldrig förstå vad den handlade om (om den nu handlade om något?). Jag får väl göra ett nytt försök senare.

Nu lyssnar jag på Markurells i Wadköping av Hjalmar Bergman och det går något bättre. Uppläsare är Börje Ahlstedt och hans intensitet hjälper mig att fokusera på berättelsen i stället för på den annalkande sömnen. Läser gör jag mestadels i badkaret. Varannan dag är det en timmes högtidsstund i karet och just nu har jag sällskap av Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det är en småmysig, lättläst bok som passar mig bra just nu.

Hur gör ni för att maximera er lästid? Huh, ni kanske inte bloggar?

Harry Martinson - Nässlorna blomma

Nässlorna blomma av Harry Martinson.

Nässlorna blomma är en självbiografisk roman om ett oönskat barns kamp för att överleva. Martin är yngst i en syskonskara om åtta barn, och då fadern avlider och modern reser till Kalifornien auktioneras de kvarvarande barnen ut i socknen. Martin förlorar kontakten med sina systrar, hans ensamhet tycks vara oändlig. För att stå ut tar Martin sin tillflykt till drömmarnas värld och till skolarbetet. Pojken vistas i tre olika "hem", där han upplever rädsla, hårt arbete, utanförskap och misshandel. Slutligen rymmer han och hamnar på ett "fattighus" där han får erfara lite värme från Fröken Tyra.

Delar av romanen är hjärtskärande att läsa. Barnet som behandlas så illa i "hemmen", beskrivs även emellanåt med avsky av den vuxna berättarrösten. Och detta är ju vad som sker med barn som behandlas illa - de lär sig inte att hata sina plågoandar, de lär sig att se ned på sig själva. Martin beskrivs således i ganska hårda ordalag som fånig, tillgjord och falsk. Jag har i recensioner läst att man anser detta vara ett tecken på att Martinson var ärlig och inte förskönade sig själv i berättelsen. Själv ser jag det snarare som ett tecken på att författaren tyvärr införlivat en oerhört sträng, rigid självuppfattning. Men emellanåt finns, tack och lov, också ett stråk av medlidande och ömhet i den vuxna berättarrösten.

Nässlorna blomma är dock inte enbart en tragisk barndomsskildring. Det är också en berättelse om mod, envishet och orubbligt hopp. För Martin ger inte upp, han rymmer i stället och försöker hitta/skapa bättre möjligheter för sig själv. Boken är också stundtals riktigt rolig, den innehåller träffsäkra lustiga personbeskrivningar, bl a av en del av "hjonen" på "fattighuset".

Texten i denna roman måste vara något av det vackraste som skrivits i vårt land. Språket är poetiskt, vardagsnära och naket. Miljöskildringarna lockar och drar mig in i berättelsen. Jag ser skogen och fälten och jag hör den tystnad Martin omges av. Jag kan känna jordens dofter och jag tycker mig även ha fått lite valkar i händerna av det hårda arbetet. Och jag förnimmer känslan av den lilla kantiga pojkkroppen, där han sitter i mitt knä och skälver av rädsla och tillbakahållen längtan efter kärlek.

Pocket och Prassel - paket 3

Strömmen är tillbaks och ett härligt paket kom med posten. Min hemliga bokvän har varit otroligt generös i varje paket, så också i dagens. Jag fick precis den bok jag hoppats på: José Saramagos Blindheten och dessutom en bok om Kina När tusen eldar slickar himlen som verkar oerhört intressant. Och godiset var "smarrigt", som lillan i huset säger. Hon var snabb att norpa åt sig lite Fazer choklad, men det godaste fick jag behålla själv. Jag har faktiskt aldrig ätit så god choklad som Lindts 70%-iga med fikon och karamell. Tack så mycket rara bokvän. Idag kom jag dessutom ihåg att kolla poststämpeln på paketet, och jag vet ju att en av mina bloggvänner kommer från den staden. Kan det vara så att min hemliga vän är någon jag pratat en del med?