Striden om hennes döda kropp...

...rasar vidare. I DN pågår nu en ganska hätsk debatt om Victoria Benedictsson. Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap, har riktat kritik mot Svenska Akademiens utgivning av Victorias texter i sin klassikerserie och menar att denna publikation inte tar hänsyn till "historiska förvanskningar" av texterna. Vidare har Lisbeth kritiserat Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning, för forskningsetiska brister.

Nu har Lisbeth fått svar på tal av Ebba och Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständiga sekreterare och Ebbas make, som menar att man måste respektera Victorias sista vilja att efterlämna sin litterära kvarlåtenskap till vännen Axel Lundegård, väl medveten om "att han, som ständigt var luspank, skulle se till att trycka allt som gick att sälja". Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap och författare till en monografi om Victoria Benedictsson, ger sig in i diskussionen genom att hävda att Lisbeth förvanskar Victorias texter och att hon dessutom gör det på ett ovanligt flagrant sätt. Ingeborg Nordin Hennel, professor emeritus i litteraturvetenskap kritiserar då Birgittas försök att misskreditera Lisbeth och därefter håller hon sig till att skriva intressanta saker om Victoria Benedictsson.

Det är underhållande att följa giganternas kamp, även om en del ordväxlingar påminner om en situation jag igår bevittnade då jag hämtade dottern på dagis. Ingeborg Nordin Hennel ger dock ett seriöst och kunnigt intryck, jag måste googla och ta reda på mer om henne. Alla artiklar kan läsas här. Notera att länken går till den senaste artikeln, läs dem i kronologisk ordning genom att börja underifrån under rubriken "Fler artiklar". Jag har tidigare bloggat lite om artiklarna här.

Lyckan

Målande poetisk och samtidigt så vardagsnära är Harry Martinsons beskrivning av lyckan i Nässlorna blomma (sid 15):

"Men lyckan sitter kitslig på en pall; är rädd för drag och öm om alla sina minnen. Den vill ej klappas alltför hårt och inte alltför lätt. Den vill ha prima, tempererat Öde, tempererade böner och tempererat öl."

Den dagen av Viveka Sjögren

Den dagen av Viveka Sjögren, utgiven av Kabusa Böcker 2008.

Det här är lilla Fågelns berättelse om hur livet abrupt förändrades, den dagen familjen tvingades lämna sitt trygga hem och fly från de svartvita flugsnapparna. Berättelsen tar sin början en helt vanlig dag. Pappa Fågeln är ute och letar efter mat när plötsligt de elaka svartvita bankar på boet och kräver att mamman och barnen ska ge sig i väg. Mamman försöker förtvivlat och förgäves få de svartvita att visa nåd, men tvingas till slut lämna hemmet med barnen. Den minsta lilla systern slår sig illa då hon ramlar ut ut boet. Och pappa är inte hemma...

Den dagen är en alldeles fantastisk berättelse om ett viktigt och eftersatt tema - barn på flykt. Boken är oerhört realistisk, trots sin allegoriska framställning. Papporna är ofta borta när fienden kommer för att fördriva civilbefolkningen och de minsta barnen far ofta mycket illa under flykten. Författaren väjer inte för barnens sorg och skräck, utan ger ord åt de svåra känslorna. Samtidigt visar hon hur barn även mitt i sorgen utvecklas, lär sig saker och skrattar. Dessutom är många av de psykologiska detaljerna korrekt och fint skildrade; föräldrar försöker dölja sin sorg för barnen, men barnen ser och förstår mycket mer än föräldrar tror.

 Språket är poetiskt och vackert och illustrationerna är helt fantastiska. De ger ett naivt, enkelt intryck, men ta er tid att titta noga på dem, så kommer ni att hitta en del oväntade saker. "Häftiga bilder" var omdömet från min 3-åring, som dock är lite för liten att kunna ta till sig och förstå berättelsen. Illustrationen av hur barnen ramlar ur boet väcker starka känslor hos mig. Den påminner mig om bilden av den fallande mannen vid attentatet mot WTC den 11 september.

Sammantaget skulle jag vilja säga att detta är en bok som borde översättas till en mängd olika språk. Jag saknade en berättelse av den här typen då jag arbetade med traumatiserade flyktingbarn. Jag skulle också önska att författaren skrev en fortsättning som handlar om den första tiden i det nya landet. Barns och vuxnas sorg skiljer sig åt i exil och detta borde belysas på ett sätt som kan förstås av både barn och vuxna i deras omgivning.

Nobelnörd

Jag har haft en liten lässvacka den senaste tiden. Och jag har inte haft lust att varken titta på TV eller spela Sims. Så vad gör jag då? Jo, då ägnar jag mig åt min nördigaste hobby, jag kodar HTML och CSS. Den senaste veckan har jag således skapat en liten sida om Nobelpristagarna. Där tänker jag fylla i vad jag läst, för att se hur min plan att läsa dem alla framskrider. Än så länge har jag bara läst alster av 15 Nobelförfattare. Men jag har införskaffat romaner och noveller av ytterligare 19 författare, som det ska bli spännande att stifta bekantskap med. Om någon är intresserad att se en lista över min nåblaste litteratur finns den lilla sidan här.

Maken - Gun-Britt Sundström

Maken av Gun-Britt Sundström.

Martina och Gustav träffas under studietiden, blir förälskade och bestämmer sig för att leva tillsammans. Men det är inte så lätt att skapa ett idealt förhållande när samhällets normer luckrats upp och man har näst intill total frihet att själv forma sitt liv. Samtidigt måste man hantera släkt och vänners förväntningar och försöka anpassa sig till varandras behov. Under ett antal år försöker Martina och Gustaf få sitt samliv att fungera, de ger upp, skiljs åt, och börjar om från början igen.

Maken kom ut för första gången år 1976 och den speglar på många sätt sin tidsanda. Berättelsen utspelar sig på 1960- och 70-talet, under en tid då samhället förändrades och kärnfamiljen ifrågasattes. Samtidigt upplever jag romanen som tidlös i sin beskrivning av människans längtan efter närhet och rädsla att förlora sig själv.

Kan man vara fri tillsammans med en annan människa? Kan man leva ihop om man har olika åsikter om hur ett förhållande bör vara? I boken dissekeras dessa och liknande frågeställningar av Martina, som kompromisslöst vägrar att anpassa sig till förlegade normer, konventioner och könsroller. Samtidigt hamnar Martina och Gustaf lätt i ett klassiskt känslomässigt maktspel som handlar om att vara (eller verka vara) oberoende. Boken beskrivs ofta som en feministisk vardagsroman, vilket är en mycket passande benämning.

Språket och tonfallet i boken är alldeles lysande. Man engageras och berörs av parets kärleksgrubblerier och man delar deras upplevelser. Här finns inget utrymme för romantisk jolmighet, boken är snarare något galghumoristisk och cynisk i sin framställning. Här finns inte heller utrymme för några förenklingar från författarens sida, hon ger oss inga svar utan låter oss dra egna slutsatser.

Första gången jag läste Maken var i början av 80-talet, då jag var knappt 20 år. Och romanen påverkade mig starkt. Det var första gången jag förstod att mina funderingar och svårigheter var universella, de delades av andra människor! Vid denna tidpunkt försökte jag, liksom Martina, hitta ett sätt att leva tillsammans med en man. Kanske överdriver jag något, men jag tror faktiskt att boken Maken har bidragit till att jag fortfarande lever tillsammans med samme make. Det var förlösande att inse att andra brottades med samma besvärliga känslor som jag.

Det här är en bok jag varmt vill rekommendera alla att läsa. Det är en klok bok, som samtidigt är lättläst och underhållande.