Molnfri bombnatt - Vibeke Olsson

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson.

En höstkväll i början av 1990-talet står den 70-åriga änkan Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnskallarna skandera: Sieg Heil! Sieg Heil! Dessa ord hörde hon för mer än 50 år sedan, då hon som liten flicka bodde med sin familj i Mainz. Hedwig beslutar sig för att det är dags att berätta den historia hon så länge burit. Det är dags att berätta om den tragedi hon bevittnade och var delaktig i.

Hedwig Hannelore Maurer föddes 1922 och växte upp i Mainz. Under hennes barndom växte sig den nationalsocialistiska rörelsen stark, vilket oroade hennes föräldrar som var socialdemokrater. För Hedwig var situationen komplicerad; hon ville vara lojal med sina föräldrar samtidigt som hon ville passa in i samhället och vara lik sina jämnåriga kamrater. Föräldrarna uppmuntrade Hedwig att gå med i Hitler Jugend för att skydda henne. Efter nazisternas maktövertagande internerades Hedwigs far och Hedwig blev kär - i en SS-man.

Den olyckliga kärlekshistorien mellan Hedwig och Wilhelm Schurbiegel bildar ett nav i Molnfri bombnatt. Man får följa hur deras förälskelse växer fram, och man delar deras tragiska öde då krig och politik skiljer dem åt.

Boken skildrar på ett nyanserat sätt svårigheten att skapa en identitet då man befinner sig i en konfliktfylld situation. Hedwig slits mellan lojalitet med föräldrarna och sin längtan efter att vara tillhörig, att vara en del av den organisation som ger lycka åt alla. För det är just så national-socialismen porträtteras av propagandamaskineriet; den som engagerar sig i partiet blir lycklig. Och vilken tonåring vill inte vara lycklig?

Berättelsen är allmänmänsklig och allmänhistorisk, samtidigt som den är individuell och förankrad i sin tidsperiod. Boken är fiktiv, men den är skriven på ett sätt som gör att man relaterar till Hedwig som till en verklig person. Det är den enda bok jag läst som beskriver andra världskriget från ett tyskt perspektiv, och det är en bok som på ett enkelt, men trovärdigt, sätt beskriver hur det kunde komma sig att så många tyskar faktiskt var partimedlemmar. "Molnfri bombnatt" är en historia om människans grundläggande behov av samhörighet och delaktighet.

Boken är upplagd så att man parallellt följer Hedwig under ett flertal tidsperioder. Detta innebär att man i ett tidigt skede får vetskap om vad som kommer att hända, vilket skapar stark förväntan hos läsaren. Boken är mycket välskriven och lättläst, det finns ett "driv" i texten som gör att man lockas att sträckläsa. Men, samtidigt kan man känna ett behov av att stanna upp för att reflektera och dra några djupa andetag. Man blir känslomässigt drabbad av Hedwigs livshistoria, som innehåller mycket smärta och många tragiska händelser. Berättelsen är oerhört gripande, det rann både en och två tårar då jag läste den. Molnfri bombnatt ligger högt uppe på min lista över de allra bästa böckerna, och jag har till dags dato läst den tre gånger. Missa inte denna juvel!

Ljudboksproblem

Jag som glatt brukar förespråka ljudböcker har nu hamnat i stora svårigheter. Förvisso är det viktigt att uppläsaren är bra, och det tycker jag att många är. Men kombinationen av just den här boken och den här uppläsaren fungerar inte för mig. Boken jag talar om är Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet och uppläsaren är Helena Brodin. Den är högst troligt att Helena läser andra böcker bra, men den här läser hon "liksom för bra". Hon växlar dialekt och hon sjunger. Men, jag hänger inte med! Innan jag hunnit förstå vilken dialekt eller språk hon talar, har hon bytt igen. Jag utgår från att boken innehåller stora dialektala passager, och det skulle så klart fungera om jag läste med ögonen i stället för med öronen. Det känns så trist eftersom jag köpt hela trilogin på CD (iofs på Tradera så jag kan nog sälja den igen utan större förlust). Men, jag tycker att jag missat mycket av första boken, samtidigt som jag inte har lust att läsa den från början. Usch, ett sådant fånigt I-landsproblem.

Alexander Solzjenitsyn - Att andas

Den till omfånget mycket lilla novellen Att andas av Alexander Solzjenitsyn uppfyller mig med känslor och sensationer. Det här är så vackert. Det här är så nära. Jag drar djupa andetag och tycker mig känna dofterna. Jag vill lyfta ansiktet mot den friska luften och insupa de fruktiga aromerna. Den här lilla, lilla novellen är helt magnifik. (Ur Nobeller.)

B O K S T Ä V E R

Lilla dottern har blivit alldeles tokig i bokstäver. Hon pekar på dem överallt och undrar vilka de är. Så nu har vi två nya favoritböcker som läses om och om och om och om igen...

ABC-resan är en ljuvlig, traditionell bok av Elsa Beskow. Barnen Anna och Bo ger sig ut i världen för att lära sig alfabetet. De råkar ut för en del ledsamheter, många roliga händelser och spännande äventyr. Hela tiden lär de sig nya bokstäver. Och innan man vet ordet av, har barnen lärt sig hela alfabetet och återkommit till hemmets trygga vrå. Denna bok innehåller all gammaldags charm jag minns från min egen barndoms böcker, och berättelsen är lika populär hos den nya generationen. Dessutom är den skriven på rim, vilket alltid uppskattas i vårt hus. Illustrationerna är bedårande, i all sin oskuldsfullhet.

"Fisken, stor med blanka fjäll,
hörde Annas rop och gnäll,
sade: sätt dig upp min skatt,
vi ska simma rövarn fatt!"

I En liten skär och alla bråkiga brokstäver av Carin och Stina Wirsén har en liten skär fullt upp att få ordning på alla bråkiga bokstäver. Bokstäverna presenterar sig på ett busigt, lite tokroligt och otroligt fantasifullt sätt. Med ganska begränsad mängd text lockar boken till många skratt och glada utrop. Även denna bok är skriven på rim och med många allitterationer, vilket gör verserna roliga och enkla att memorera för en liten, som ännu "läser" med hjälp av minnet. Illustrationerna är skenbart enkla, men innehåller många detaljer och förmedlar känslouttryck på ett fantastiskt sätt. Lysande!

"Knubbiga, krulliga K har så kul.
De kokar kola till nästa jul.
Pyssliga P pressar potatis.
De passar på när potatis är gratis.
Fiffiga F fixar finfin falaffel.
Får man smaka? Ja, hämta en gaffel!"

Bjørnstjerne Bjørnson - ett författarporträtt

Bjørnstjerne Bjørnson föddes 1832 på gården Bjørgan i Kvikne, norr om Tynset. Fadern, som hade varit präst i Kvikne, blev 1837 förflyttad till Nesset församling i Romsdal, och det var här Bjørnstjerne växte upp. Han började skriva dikter redan i 11-årsåldern. Vid 17 års ålder började Bjørnstjerne studera i Christiania och han gick där i samma klass som Henrik Ibsen. Efter avslutade studier började Bjørnstjerne arbeta som journalist. Han skrev litteratur- och teaterkritik och argumenterade för en förnorskning av scenkonsten. 1858 gifte han sig med Karoline, och de förblev gifta till hans död. Under äktenskapet hade dock Bjørnstjerne ett otal kärleksaffärer, som resulterade i flera utomäktenskapliga barn. Det spekuleras i att han eventuellt var farfar till Margit Sandemo.

År 1857 publicerades Synnøve Solbakken, den första av flera bonderomaner. Bjørnstjerne ville visa på likheterna mellan samtidens bönder och hjältarna i sagorna, både i romaner och på scenen. Detta tema rotade sig djupt i den norska folksjälen och det gjorde honom även berömd utanför landets gränser. 1860 skrevs novellen Faderen. 1862 publicerades trilogin om Sigurd Slembe och därefter räknades han som en av de ledande yngre poeterna i Europa. Bjørnstjerne skrev texten till norska nationalsången, Ja, vi elsker dette landet, egentligen Sang for Norge, som framfördes för första gången 1864.

Under 1860 och 1870-talet var Bjørnstjerne teaterchef i Christiania, där hans komedi De Nygifte och den romantiska tragedin om Maria Stuart uppfördes. Efter att ha rest runt i Europa en del slog sig Bjørnstjerne ned på sin egendom Aulestad. 1877 utgavs romanen Magnhild, vari Bjørnstjerne utvecklade sina idéer kring sociala frågor. Han gav också uttryck för republikanska tankar i teaterstycket Kongen. Bjørnstjernes senare stycken blev inga publika framgångar, men de debatterades p g a att Bjørnstjerne bröt med kristendomen och kom att bli en anhängare av darwinismen.

På 1870-talet var Bjørnstjerne med i Georg Brandes' umgängeskrets. Han hamnade dock senare i konflikt med de övriga författarna i den så kallade "sedlighetsfejden". Bjørnstjerne vände sig mot den fria kärleken och förkunnade sexuell avhållsamhet för både kvinnor och män före äktenskapet i dramat En hanske, från 1883.

Bjørnstjerne var känd som hövdingen på Aulestad, i Gudbrandsdalen. Hit flyttade han för att få ro att skriva, men han var också en aktiv person, som engagerade sig i tidens alla strider och debatter. Han var mycket radikal och engagerad i kampen för allmän rösträtt. Vidare var han en förkämpe för Norges frigörelse från Sverige. En av de absolut första norska flaggorna finns i dag på Aulestad, som är museum. Under sina sista år engagerade sig Bjørnstjerne i Dreyfusaffären och internationellt fredsarbete. 1903 mottog Bjørnstjerne Nobelpriset i litteratur. Han avled 1910 i Paris och fördes hem till en sista vila med pansarskeppet "Norge".

Bjørnstjernes novell Fadern finns med i min novellsamling, Nobeller. Jag har läst den och funderat en del över den. Vid första läsningen uppfattade jag den som en finstämd, vemodig berättelse om en far som förlorar sin son. Men, berättelsen släppte inte taget, jag bar den med mig och funderade över vad författaren ville ha sagt. För det verkade ju onekligen som om fadern och prästen ansåg att sonen blev till välsignelse för fadern först då han avlidit. Det var då den välbärgade fadern skänkte hälften av sina ägodelar till de fattiga. Jag kan bara förstå berättelsen utifrån det bibliska perspektivet att fadern i och med denna handling gavs en plats i himmelriket. Med tanke på Bjørnstjernes senare avståndtagande från kristendomen, blev han väl själv knappast till välsignelse för sin far. Fascinerande är det att denna lilla berättelse på 4 sidor upptagit stor del av min uppmärksamhet hela denna helg. Läsvärt!

Information hämtad från Wikipedia och Tidningen Boken.