onsdag 24 september 2008

Doktor Glas och Pastor Gregorius

Nedan kommer att avslöjas en hel del om såväl Doktor Glas, som Gregorius. Läs inte mer om du inte vill veta handlingen innan du själv läst böckerna. Och har du inte läst böckerna vill jag verkligen rekommendera dem. Båda böckerna är mycket bra var och en för sig, tillsammans ger de en fantastisk läsupplevelse.

Att läsa Doktor Glas av Hjalmar Söderberg var en mycket känslosam upplevelse. Jag fascinerades av den gode doktorns omåttliga narcissism och jag utmanades av hans självgodhet. Däremellan blev jag både rörd och berörd av Doktor Glas' emotionella tillkortakommanden och hans omedvetenhet om dessa. För mig handlade boken om Doktor Glas och hans beskurna själsliv, de andra personerna och den spännande handlingen var egentligen inte mycket mer än bakgrundskulisser.

Doktor Glas är en man med rigid inställning till mångt och mycket, han har svårt att fungera flexibelt i sociala sammanhang och han hyser stark aversion inför både nakenhet och sexualitet. Måhända är hans yrkesval mindre lyckat? I sin ungdom var han en gång förälskad, och nu är han återigen förälskad i den vackra, hjälpsökande Helga. Han tycks dock vara mer förälskad i sin egen föreställning om kvinnan, än i en verklig kvinna av kött och blod. Vad är det då som driver honom att fatta ett så drastiskt beslut som att faktiskt mörda Pastor Gregorius? Drivs han av ett altruistisk motiv, är syftet att hjälpa Helga, trots att han inte ser någon möjlighet att själv vinna henne? Eller har han ändå en fantasi om att hon skall bli hans, då maken är röjd ur vägen? Eller är det så att vetenskapsmannen i Doktor Glas inte kan motstå detta tillfälle att utröna hur ett mord går till? Eller är lockelsen att bevisa sin egen intelligens och förmåga att undkomma upptäckt och straff oemotståndlig? Eller är handlingen ett drastiskt försök att "grabba tag" i livet, att förändra livssituationen. Är mordet ett sätt att utmana den tes med vilken Doktor Glas beskriver sitt liv?
"Mig gick livet förbi."
I många recensioner har jag läst att romanen handlar om ett moraliskt spörsmål; är det rätt att döda en människa för att rädda en annan? För mig var aldrig det temat speciellt centralt, jag uppslukades helt av funderingar kring Doktor Glas' själsliv. Och trots att jag inte kan ge svar på frågorna om vad som motiverade och drev Doktor Glas att utföra ett mord, så har själva formulerandet av frågorna lett till ökad förståelse - och fördjupat intresse.

Då jag nu läst Gregorius av Bengt Ohlsson har även pastorn kommit mig inpå livet. Han väcker mycket ömhet hos mig genom sin längtan efter att bli en älskande människa. Där Doktor Glas är en människa med en mycket begränsad förmåga att uppleva känslor, är Pastor Gregorius motsatsen. Han hyser, som sagt, en stark önskan om att älska och bli älskad, samtidigt som han fruktar kärleken. Han upplever sina känslor till fullo, han pendlar mellan nattsvart förtvivlan och ett envist hopp om förändring. Framför allt längtar Pastor Gregorius efter att bli far, han fantiserar om ett barn att älska och ta hand om. Han hoppas att han någon gång ska bli sedd och accepterad, som han är. Pastor Gregorius har också förmåga att se och förstå andra människor, om Doktor Glas uttrycker han sig på detta träffande sätt:
"Men jag har sällan mött en så ointaglig människa."
Framför allt är Pastor Gregorius en mycket ensam människa, en ensam människa som längtar efter gemenskap, och samtidigt fruktar den. Då han reser till kurorten för att dricka stärkande vatten hoppas han att han lämnat ensamheten bakom sig. Men inte heller detta lyckas pastorn med, och själv beskriver han situationen så här:
"Jag tog tåget. Ensamheten åkte häst och vagn. Det är enda skillnaden. Nu sitter han åter vid mitt bord, och allt är som vanligt."
Bengt Ohlsson beskriver Gregorius på ett mycket kärleksfullt och trovärdigt sätt. Jag uppfattar pastorn som rädd, osäker och upptagen av hur han framstår i andras ögon. Då boken är utläst dröjer sig personerna kvar hos mig, jag undrar hur framtiden skulle tett sig för Gregorius, Helga och Maria om inte Doktor Glas skridit till verket.


Men Helga då? Hon är inte huvudperson i någon av berättelserna. Hjalmar Söderberg beskriver hennes egenskaper sedda utifrån Doktor Glas' romantiserande synvinkel. Hon framstår som ett offer för sig vedervärdige makes drifter, och som ett offer för sitt eget svärmeri. Pastor Gregorius ser henne i mångt och mycket som den unga flicka han blev förälskad i. Helga är ett litet barn som leker och är glad, eller är sjuk och ledsen. Även i relation till bästa väninnan beskrivs hon som osäker och beroende. Naturligtvis blir hon i slutet hårt straffad för sina (sexuella) synders skull. Finns det ingen författare som känner sig manad att ge oss en mer nyanserad, fylligare bild av denna kvinna? Kanske borde historien berättas en gång till med fokus på hur Helga manipulerar männen omkring sig för att driva sin vilja igenom. Nu menar jag inte att hon ska porträtteras som ensidigt kall och beräknande, men lite mer egen vilja och drivkraft tycker jag allt att hon kan tillskrivas. Det är ändå Helga som iscensätter dramat, även om hon (kanske?) inte kan lastas för den ödesdigra vändning det hela tar.

måndag 22 september 2008

Ljudböcker till låns

Idag var jag tvungen att låna lite nya ljudböcker på biblioteket. Jag vet att en del tycker att upplevelsen av en bok blir annorlunda när man lyssnar, men det tycker faktiskt inte jag. Eller rättare sagt, det tycker jag inte längre. Jag har lyssnat på en stor mängd ljudböcker eftersom jag hade ett besvärligt synproblem för några år sedan, och då helt enkelt inte kunde läsa. Jag tror de flesta av er kan förstå hur oerhört påfrestande detta var -- tills jag upptäckte ljudböckerna. Nu uppskattar jag båda varianterna av "läsning" lika mycket. Fördelen med ljudböcker är att man inte kan skumma tråkiga partier och det gör att jag ibland upptäcker nya saker i böcker jag tidigare läst. Dock kan naturligtvis en dålig uppläsare förstöra en bok, men det är inte ofta jag varit med om det.

Idag lånade jag faktiskt både sådant jag läst och, för mig, helt nya böcker. De nya är jag säker på att jag kommer att uppskatta, de är Kerstin Ekmans trilogi om Vargskinnet. Jag kunde inte heller motstå Karin Boyes Kallocain och Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping trots att jag redan läst dem. Hösten är räddad...

söndag 21 september 2008

Klassiska kvinnor - Agnes von Krusenstjerna

Agnes von Krusenstjerna föddes 1894 i Växjö och växte upp i en adlig officersfamilj, som gjorde stor affär av att hon var dotterdotterdotter till Erik Gustaf Geijer. Faderns yrke innebar att familjen flyttade runt en hel del. Familjen bestod av modern, fadern, Agnes och hennes tre bröder. Agnes fick en konventionell överklassuppfostran med inriktning på en enda sak: ett gott gifte. Som barn var Agnes klen och led av depressioner. Hon var ofta sjuk och skolgången blev därför sporadisk. Av de främsta experterna blev hon diagnosticerad som "hysterika", en stämpel hon delade med åtskilliga olyckliga medsystrar. "Sjukdomen" kan nog snarare härledas till känslor av instängdhet och vanmakt i en familj som inte tillät något eget tänkande. Agnes ägnade sig tidigt åt att skriva vers och dagbok. Hon skrev sin första novell år 1911 och den första romanen Ninas dagbok publicerades 1917. Ninas dagbok och den därpå följande Helenas kärlek var föga originella, oförargliga flickböcker, inspirerade av den amerikanska författarinnan Louisa M. Alcott.

1914 förlovade sig Agnes, men denna förlovning bröts året därefter. Agnes blev inlagd på mentalsjukhus i slutet av 1918 och vårdades där under nio månader. Därefter vistades hon en tid i England. När Agnes var 26 år träffade hon, den fjorton år äldre, David Sprengel och de gifte sig året därpå. David fick stort inflytande över Agnes författarskap och han betydde mycket för hennes personliga utveckling. Han var hennes mentor och hon var hans elev. Delar av Agnes produktion sägs t o m vara skrivna eller dikterade av David. Påverkad av David bröt Agnes kontakten med sin familj. Brytningen var ömsesidig då familjen inte heller kunde acceptera Agnes val av livskamrat. David har beskrivits som boklärd, kärv, cynisk och diabolisk. Som kritiker var han allmänt hatad och fruktad. Samtidigt tycks han ha besuttit förmågan att uppleva stark kärlek och han gav upp sin egen karriär för att stödja Agnes i hennes skrivande. (Eller var parets relation mer av Folie à deux-karaktär?)
"Skall jag våga det? Skall jag våga skiva en bok efter mitt eget sinne, utan att taga hänsyn till vad familjen skall säga eller andra människors omdömen? Skall jag våga och ha styrka att gjuta in mitt eget jag i en bok, som jag drömt mig det i flera år?"
Så skrev Agnes i sin dagbok omkring år 1920, och hon vågade. Agnes fick sitt stora litterära genombrott men sina böcker om Tony, Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår, vilka publicerades mellan 1922 och 1926. I romanerna skildrades sexualitet med en öppenhet som vida överskred vad som ansågs vara korrekt under början av 1900-talet och därmed rönte böckerna stor uppmärksamhet. Böckerna om Tony hade ett flertal självbiografiska inslag, Tony var i mångt och mycket Agnes’ alter ego, och flera av de övriga personerna lånade drag från hennes släktingar. Miljön var hämtad från Gävle, där Agnes spenderade sina flickår, och från Stockholm dit familjen flyttade efter faderns pensionering. Under arbetet med Tony-serien blev Agnes gravid. Hon födde två pojkar, som levde vid födseln, men dog strax därefter. Agnes var ofta sjuk under den här tiden, psykiskt instabil, och hon vårdades under perioder åter på mentalsjukhus.

I Agnes nästkommande stora verk Fröknarna von Pahlen återkom temat fruktsamhet kontra sterilitet. Inledningsvis meddelade Agnes att Fröknarna von Pahlen skulle bli en roman i tre delar, men verket svällde ut och till sist blev det sju böcker, som utgavs 1930 – 1935. Då manuskripten till bok IV och V skickades till förläggaren hade denne invändningar och krävde att inslagen om homosexualitet och incest skulle strykas. Detta var under den tidsperiod då böcker med icke-godkänt innehåll brändes av nazisterna i Tyskland. Agnes och hennes make kämpade för att böckerna skulle publiceras i ursprungligt skick, Agnes till stor del från sjukhussängen. Slutligen fick de dock ge upp kampen och romanerna publicerades i stället av en annan förläggare. De möttes av en fullständig bojkott och negligerades totalt. Tystnaden bröts dock av Karin Boye, som gav Agnes sitt stöd. Därefter utbröt vad som kom att kallas Krusenstjernafejden, eller von Pahlenfejden. Denna fejd pågick under två års tid och utvecklades till en allmän kamp om litteraturens ställning gentemot gällande etiska och moraliska normer.

Den sista romanserien, Fattigadel (Fattigadel, Dunklet mellan träden, Dessa lyckliga år och I livets vår), gavs ut 1935 - 1937. Den var en stark uppgörelse med barndomsfamiljen och en skildring av livet i skuggan av ett annalkande krig. Sviten blev dessvärre aldrig fullbordad. I slutet av 1930-talet drabbades Agnes av cancer och hon avled den 10 mars 1940 till följd av en hjärntumör. Ett år senare avled David. (Läs mer om Agnes död här hos Hermia.

Agnes romaner handlade om flickors och kvinnors erfarenheter och hon skildrade förtärande passion. De existentiella frågorna fick stor plats och hennes ämnen är ännu aktuella. Agnes funderade bl a kring vad det är att vara kvinna. Merete Mazzarella beskrev i sin monografi om Agnes (1992) hur Agnes teman utvecklades och återkom. De kvinnliga huvudpersonerna i romanerna utvecklade olika livsstrategier, men där fanns alltid en konflikt mellan deras längtan efter att vara fria och viljan till samhörighet.

Information hämtad från Boksson/Merete Mazzarella, FiB/Mats Parner och Agnes von Krusenstjerna sällskapet.

torsdag 18 september 2008

En liten bokbeställning

Idag kunde jag inte längre avstå från bokshopping. Antalet böcker på önskelistan nådde nya höjder och jag kände mig nödsakad att göra en liten beställning. Lilla dottern fick fyra böcker, som jag kommer att berätta mer om senare. Själv beställde jag främst böcker av de svenska klassiska kvinnoförfattarna jag roat mig med att läsa och skriva om på senare tid. Sålunda införskaffades Pennskaftet av Elin Wägner, Fru Marianne och Pengar av Victoria Bendictsson, Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén, Fröknarna von Pahlen 1-7 av Agnes von Krusenstjerna och Illusionerna av Sophie von Knorring.

Dessutom blev lusten att även införskaffa några andra böcker mig övermäktig. Ner i kundvagnen slank även Mrs Dalloway av Virginia Woolf, Midnattsbarnen av Salman Rushdie och Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg. Nu har jag så många nya böcker att min bokhylla kvider och bågnar. Jag ska sortera lite och försöka reducera antalet på något sätt... eller så köper jag kanske en bokhylla till :-)

Library Lover?

Visst älskar väl du också biblioteket? Kommer du ihåg när du var liten och tyckte att där fanns en hel värld? Du kan lätt hjälpa till att värna om biblioteken genom att köpa lite snygga prylar på Library Lovers. Titta så mycket fina saker jag fick för en 50-lapp. Dock fick jag inte behålla hjärtreflexen. Lilla dotterns ögon började tindra när hon såg den och inte kan en mamma behålla sakerna för sig själv då :-) Dessutom älskar vi ju båda biblioteket!