söndag 24 januari 2016

God litteratur enligt Kjærstads kriterier


I en mycket intressant artikel i DN diskuterar författaren Jan Kjærstad kriterier för god litteratur. Han menar att de populära kriterierna trovärdighet och stil är för oprecisa och föreslår 5 kriterier att bedöma litteratur utifrån:

1. En romans tankekraft
2. En romans besynnerlighet
3. En romans originalitet, brott mot vanetänkandet
4. En romans efterglöd
5. En romans svaghet

Som exempel på en romans tankekraft framhåller Kjærstad Doris Lessings Den femte sanningen. Jag har lyssnat på den, men måste nog medge att det mesta Kjærstad fick ut av den gick mig spårlöst förbi. Jag misstänker att jag ofta missar författarnas tankekraft för att jag läser för "slarvigt". Den roman som framför allt fått mig att både förstå något och tänka lite klarare är nog Orwells 1984.

Besynnerliga menar Kjærstad att t ex Processen av Kafka och Främlingen av Camus är. Och det kan jag ju verkligen hålla med om. Men de är besynnerliga på ett bra sätt, ett sätt som lockar mig att försöka förstå. Besynnerliga är definitivt även Elfriede Jelineks svåridentifierade, omväxlande och otydliga berättarröster som inte ger läsaren någon vila eller ro.
”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!"
Det främsta exemplet på originalitet är, enligt Kjærstad, Orlando av Virginia Woolf, en roman om en människa som lever i över 300 år och skiftar kön längs vägen. Jag tror att det är suget efter originalitet som får mig att vilja läsa utanför min "kulturkompetens". När jag t ex läser Chinua Achebe eller Mo Yan får jag anstränga mig för att förstå. Jag gillar att tänja min mentaliseringsförmåga (förmågan att se sig själv utifrån och andra inifrån) och många klassiker innehåller element av oförutsägbarhet som kräver just god förmåga att mentalisera. Det är just detta som gör att jag gärna förespråkar klassiker, man blir inte bara en bra läsare av att läsa dem, utan (i bästa fall) även en empatisk människa.

En del böcker blir bättre efteråt än under tiden man läser dem. Sputnikälskling av Haruki Murakami upplevde Kjærstad som lite för banal när han läste den, men därefter växte den i hans minne. Här tycker jag att det är svårt att veta vad som är vad. Hur mycket har läsaren själv lagt till i efterhand och är det då boken som är bra? Ja, jag vet inte, men många böcker jag har läst blir bättre när jag recenserar dem. Så på något sätt kanske man kan säga att man får ut mer om man ger mer.

När det gäller en romans svaghet tycker jag att det är ännu svårare att ge egna exempel. Och återigen måste jag tillstå att jag ju inte läser nog noga. Jag läser ju framför allt för att uppleva. Kjærstad ger ett exempel på en svaghet i Inger Christiansens Azorno, en text som är mycket tydligt konstruerad. Kanske skulle man på samma sätt kunna prata om Moa Martinsons svaghet – hennes fokus på det vardagliga och triviala och enkla språk –  som en svaghet som i sig är en styrka. Hon fick ju initialt mycket kritik, men ses idag som en av våra stora författare.

Vad tycker ni om Kjærstads kriterier, är de användbara? Har ni egna kriterier?

8 kommentarer:

  1. jo, det finns olika sätt att läsa, verkligen.

    SvaraRadera
  2. Jag läste dem och började så smått tänka. tanken blev inte färdig men jag måste återkomma till den snart igen. Han menade att en klassiker måste besitta det flesta av de här egenskaperna och då började jag tänka - ett varv till. Intressant artikel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst fick man lite nya infallsvinklar.

      Radera
  3. Så svårt. Spontant gillade jag idén, men sedan blir jag misstänksam mot fasta kriterier som dessa. Å andra sidan är de ju inte särskilt svåra att hitta i det jag själv läser, så jag vet inte. Jag ska försöka använda mig av de här kriterierna nästa gång jag skriver om en text på min blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska också testa dem, tänkte jag. Men alla funkar nog inte på allt.

      Radera
  4. intressant artikel! tack för det tipset! visst kan en använda Kjærstads kriterier. jag ska testa dem i onsdagens läsecirkel. angående Den femte sanningen kanske din upplevelse varit annorlunda om du läst boken och inte lyssnat? eventuellt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, möjligen hade jag fått ut mer om jag läst. Men det vete katten om jag läst nog noga ändå. Lessing och jag verkar inte klicka.

      Radera