fredag 22 maj 2015

Kulturmän, härskartekniker och cykloper

 
Det pågår just nu en mycket intressant litteraturdebatt på kultursidorna, tongången är hög och härskarteknikerna många. Det hela inleddes med en hyllning av Stig Larsson i TV-programmet Livet enligt Stig Larsson. Jag såg faktiskt det programmet och min reaktion var inte exakt likadan som Johan Cronemans, tvärtom kan man nog säga. För mig var det obegripligt att en gubbe på bästa sändningstid tilläts breda ut sig över fördelarna med riktigt unga flickors könssafter.

Ebba Witt-Brattström reagerade på Cronemans hyllning och skrev en vass artikel om kulturmännens litterära pedofili och homosocialitet. Förutom Larsson pekade hon ut Knausgård, som i en av sina romaner skriver om en lärare som blir besatt av en trettonårig elev. Ja, jag kan inte annat än hålla med EWB om det osmakliga i en del (fiktiva?) mäns beteende. Mer komplicerad är frågan om vad som är litteratur och vad som är verklighet. Alla vet att man inte får göra vad som helst, men får man skriva vad som helst? Än mer komplicerat blir det när det skrivna är autofiktivt och sägs spegla verkligheten.

Jag stör mig ofta över sunkiga könsroller/normer i romaner och retade mig definitivt på Knausgård i det jag läste av Min Kamp (del 1 och ungefär halva del 2). Han är en lysande skribent, men en person jag inte har särskilt stor lust att lära känna. Åtminstone inte så som han framställer sig i sina böcker. Han blev dock mycket upprörd på EBWs åsikter och skrev en lång drapa om hur uselt Sverige är på det mesta.

Just nu rasar debatten för fullt och allt fler har något de vill säga i ämnet. Jonas Gardell dänger till Knausgård, Birro skriver om hur svårt det är att leva i ett land som styrs av elaka feminister, på Facebook analyseras EBWs härskartekniker. Man kan bli trött för mindre.

Men emellanåt i sådana här tossiga debatter glimmar någon till och säger något klokt. I mitt tycke är det vad Karin Nykvist gör när hon skriver om vikten av att allt måste få skrivas om. Däremot måste man inte tycka att allt är bra. Jag blev t ex inte glad när Mario Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset. Inget jag läst har någonsin gjort mig mer arg än hans Den stygga flickans rackartyg. Att litteraturvetare beskriver den som en kärleksroman gör mig tossig av ilska. Besatthet och kärlek är inte samma sak. Lolita av Vladimir Nabokov är däremot en av de bästa romaner jag läst. Förvisso är inte innehållet trevligt, men romanen är en genialisk gestaltning av vad som rör sig i huvudet på en pedofil.

Summa summarum tycker jag att debatten är intressant att följa, även om dess inslag om nazism, cykloper och ondsinta feminister inte riktigt går att ta på allvar. Undrar vad nästa drag kommer att bli?

8 kommentarer:

  1. jag slutade läsa den mannens böcker efter hans uttalande

    SvaraRadera
  2. Visst är det svårt att hålla isär text och person.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är jättesvårt. Det finns åtminstone en handfull författare jag avstår från att läsa just p g a hur de framställer sig i media.

      Radera
    2. dottern tycker inte heller om Stig Larsson

      Radera
  3. (Ebba W-B:s ex-make var tydligen Stig Larssons bästa kompis...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har jag svårt att acceptera ... jag vill ju gärna idealisera Horace.

      Radera
    2. Det visar ju då att Ebba W-B förutom dokumentären dessutom har insiderinformation om Herr Larsson!

      Radera
    3. Ja, hon måste ju veta ett och annat om honom som inte är offentligt känt.

      Radera