lördag 2 maj 2015

40 år av kostymdrama

 
I grund och botten älskar jag verkligen kostymdramer av alla de slag. Jag växte upp på 70-talet med Onedinlinjen och Herrskap och tjänstefolk. Det kan ju liksom inte bli bättre. Vem kan glömma det eländiga livet till sjöss med skörbjugg och allehanda sjukdomar? Eller när kapten James äntligen blir kär? I Herrskap och tjänstefolk blev jag varse att människor har olika livsvillkor och att de fattigas situation är så utsatt. Tänk att som tjänsteflicka råka bli med barn med någon herreman ... Det jag framför allt gillar med serierna är att de skildrar rätt så vardagliga problem.

Det jag läste under den här perioden i mitt liv var framför allt Barbara Cartlands underbara romantiska berättelser om den unga flickan av folken som alltid fick den charmige lorden/hertigen whatever ...

 
På 90-talet var det så dags för en ny helt fantastisk serie, en av dem jag gillar allra mest: Huset Elliott. Serien utspelar sig under 1920-talet (med alla dess fantastiska kreationer!) och handlar om systrarna Bea och Evie Eliott som, efter att deras föräldrar dött utblottade, måste hitta ett sätt att försörja sig. Detta gör de genom att skapa hattar och andra fantastiska kreationer. Till och med någon så ointresserad av kläder och mode som jag blir till mig över alla vackra plagg. Dessutom är fokus i serien på kvinnornas utsatta, orättvisa situation och kamp för att tas på allvar. Kan väl inte bli bättre.

 
Eller kan det kanske det? Kanske är ändå den nobelprisade serien om familjen Forsyte ännu bättre. Den såg jag i en gammal svart-vit version när jag vara ganska liten och i en nyinspelning i början av 2000-talet. Den här familjesagan innehåller verkligen allt; kärlek och hat, tragik, uppror mot konventioner, rikedom och fattigdom, skönheter och odjur. En helt fantastisk historia om hur det förflutna alltid gör sig påmint när man som minst anar det. Eller önskar det.

För ett par år sedan sändes en svensk serie om kvinnors kamp för rösträtt och möjlighet att försörja sig: Fröken Frimans krig. En del kritik har riktats mot serien för att ha förvanskat historien till att passa våra fördomar; kvinnligt företagande sägs ha varit vanligt innan kvinnorna blev hemmafruar på 1900-talet. Jag vet inte vad som stämmer rent historiskt, men en otroligt bra TV-serie var det.

 
Nu tittar jag så klart på Mr Selfridge och på Downton Abbey. Men jag tittar med lika delar glädje och irritation. Varför måste så stor del av handlingen kretsa runt några "onda" karaktärers intrigerande? Det är så orealistiskt att en betjänt skulle kunna komma undan med alla saker Thomas gör och säger, vilket i mitt tycke påverkar trovärdigheten i serien som helhet. Samma problem är det med serien om Selfridges, jag vill att Lord Loxley skrivs ut ur den. Allt intrigerande blir bara den ena upprepningen efter den andra, utan att något egentligen händer. Tråkigt att inte manusförfattarna/producenterna inser att de har en nog bra story som de har, utan att försöka krydda med fåniga intriger och "elaka" personer. Ut med dem och bygg i stället upp intressanta, trovärdiga karaktärer med "vardagliga" problem i den tid serien utspelar sig i. Mer om de hemvändande soldaterna, kvinnornas arbetssituation och gärna lite kärlek.

Detta var mitt inlägg i Vildvittras Kostymdramahelg.

16 kommentarer:

  1. Jag köpte hela serien med Huset Elliott till min mamma för flera år sedan och hon hade precis börjat se om den igen - jag blev också lite sugen på det.

    SvaraRadera
  2. Håller med om t.ex. Downton Abbey! Kan de inte bara lita på att man tycker det är bra ändå? Utan att Thomas ska vara en skitstövel eller att ingen vet om Mr Bates dödat någon. Så tröttsamt!

    SvaraRadera
  3. Åh Huset Elliott! Som jag älskade den serien, nu vill jag också se om. Så fantastiskt bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får arrangera ngt tillsammans med allt vi ska se :)

      Radera
  4. Huset Elliott, The Forsyte Saga, Fröken Friman - åh, de är så bra, så bra, så bra! Jag älskar även Downton Abbey, men Selfridge har jag svårt för. Jag tittar, men gillar den egentligen inte. Problemet är väl helt enkelt att jag inte gillar Mr Selfridge himself, och Lord Loxley ... Han är bara för mycket och förstör mer än tillför serien något.

    SvaraRadera
  5. Å, vilken härlig nostalgi! Jag såg också Forsytesagan när jag var barn - i svartvitt förstås! Och senare Herrskap och tjänstefolk. Givetvis följde jag Onedinlinjen. Tänk när stackars Baines för första gången fick tjänstgöra som kapten på ett fartyg och skeppet gick under. Nostalgi!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, just Onedinlinjen väcker starka minnen hos mig :)

      Radera
  6. Forsytesagan var jag speciellt förtjust i. Men Herrskap och tjänstefolk och Onedinlinjen var inte fy skam heller

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste försöka se Forsytesagan igen - eller kanske ska jag ta itu med projektet att läsa romanerna.

      Radera
  7. Farligt med den där kostymdramahelgen märkte jag, ni andra skrev om så mycket som jag vill se nu! Måste spana in Forsythe.

    Och jag tyckte också mycket om Fröken Frimans krig, trots att den kanske tagit sig historiska friheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle det inte komma en fortsättning på Fröken Friman?

      Radera
    2. Jo. Både en andra och en tredje säsong, har jag för mig. :)

      Radera
  8. Onedinlinjen, tänk vilken serie det var. Musiken har etsat sig fast i mitt minne.

    SvaraRadera