torsdag 12 mars 2015

Fragment 31 - Sapfo

 
Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Många av de texter som finns bevarade är bara fragment av mer omfattande texter. Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Här kommer några tolkningar av min favoritdikt "fragment 31".

Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
ömt och förälskat

brista ut i skratt - men i mig slår hjärtat
bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten
genast förlorad,

tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning
griper mig till slut när jag känner färgen
vika från min kind - jag blir själv med ens en
döendes like.

 Jesper Svenbro (1986)


Som en gud - ja, om det var möjligt, större
frihet än en gud har den man som ser dig
som får sitta hos dig och sakta fylla
ögon och läppar

med ditt leende: när min tanke söker
bilden av er båda försvinner kraften
ur min kropp, ja, bara jag flyktigt ser dig
tystnar allt i mig

värnlös, utan ord står jag när du kommer
elden strömmar under min hud och hörseln
lyssnar in mot hjärtats och könets mörker
- allting förmörkas:

svetten bryter genom min kropp som tårar
och jag darrar, blek som det gräs där hösten
med sin kyla tagit all färg, ja, som om
döden var nära.

Ylva Eggehorn (1980)


Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt, som alltid
i mitt bröst fått hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.  

Emil Zilliacus (1928)
 
 
Lycklig den yngling - till Olympens gudar
Syns han mig ypplyft -, som dig gent emot får
Sitta helt när dig, med sin blick på dig blott
Fäst och på dig blott

Lyssnande se, hur dina söta läppar
Öppna sin rosknopp; och du ler så kysstäckt.
Grymma! så blef här i mitt hjerta väckt, ack!
Eviga oron.

Vid din åsyn med ett band på tungan
Stelnar jag maktlös; genom alla ådror
Siprar en eldström; mina öron susa;
Kring mig är allt natt.

Straxt med en darrning öfverfar en iskall
Svett mig. Till likhet med det vissnat löfvet
Bleknar jag andlös; och jag tycks för evigt
Sjunka i jorden.

Frans Michael Franzén (1790-tal)
 

Vems översättning har bäst fångat vad Sapfo ville uttrycka? Det vet vi ju så klart inte. Carl-Johan Malmberg i SvD menar dock att Svenbros tolkning är trognast, språkligt sett. De flesta skulle nog beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Men i de svenska tolkningarna är det faktiskt inte självklart att diktjaget är en kvinna, det är en bara slutsats vi ofta drar eftersom vi blandar ihop diktjaget med diktaren. Men på min litteraturkurs berättade läraren att diktjagets kvinnliga kön är mer tydligt på grekiska, i översättningarna har man alltså mörkat lite kring detta.

Men var utspelar sig händelserna/upplevelserna i dikten då? Eller ska man kanske snarare fundera över om scenariot utspelar sig i verkligheten eller i någons fantasi? I Svenbros och Eggehorns tolkningar är handlingen tydlig och episodisk, här skildras hur en verklig man sätter sig hos en kvinna. I Zilliacus tolkning är det oklart om mannen är en specifik person eller någon diktjaget föreställer sig. Här är hela händelsen mer diffus och tycks utspela sig i diktjagets föreställningsvärld.

Bortsett från handlingen kan man ju också ha olika smak och helt enkelt gilla tolkningarna olika mycket. För egen del föredrar jag Zilliacus tolkning eftersom jag tycker om den diffusa känslan som ger en känsla av allmängiltighet. Dessutom tycker jag om de språkliga finesserna (anaforerna, assonanserna, allitterationerna och den tydliga rytmen). Har ni någon favorit?

Sapfo med sin lyra, målning från 1800-talet av Jules Elie Delaunay (beskuren).

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus

3 kommentarer:

  1. Intressant. Jag skriver också dikter ibland med mytologiska teman. Postar en del på min blogg. Har dock främst startat den för att informera om ett allvarligt problem med mitt boende. Jag vill bara kunna bo och skriva i lugn och ro. I nuläget kan jag inte det. Hälsningar, Einar

    SvaraRadera
  2. Fint inlägg! Jag gillar Ylva Eggehorns översättning mest för jag kan liksom se situationen framför mig så tydligt.

    Anna-Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag håller med dig om att den är lätt att föreställa sig.

      Radera