söndag 13 oktober 2013

Nära hem - mer Munro i repris

Nära hem av Alice Munro, utgiven av Atlas Förlag, 2009.

Novellsamlingen Nära hem består av ett urval på tolv noveller ur tre tidigare samlingar (Äpplen eller apelsiner, Kärlekens vägar och Jupiters månar) som ursprungligen gavs ut på svenska under åren 1985-1993. Novellerna i Nära hem handlar om kvinnors vardagsliv och de utspelar sig ofta i kanadensiska småsamhällen. Här får vi följa unga kvinnor som upptäcker sin sexualitet, äldre kvinnor som kämpar förgäves för att inte åldrandet ska märkas och kvinnor som försöker få sina relationer att fungera. Vi möter den fjortonåriga flickan som arbetar som kalkonurtagare över julsäsongen och stiftar bekantskap med sexuell attraktion och homosexualitet. Vi lär känna Roberta som firar Labor Day och reflekterar över sina förhållanden. Och vi möter Georgia, som bedrar och blir bedragen. Alice Munros noveller utspelar sig ibland under kortare tidsperioder, men genom tillbakablickar får vi ändå ta del av stora delar av huvudpersonernas liv. Ofta berättar Munro om brytpunkter i människornas liv, om slumpmässiga händelser och om hur individen får nya insikter och förändras över tid.

Jag känner mig hemmastadd i Munros noveller. Samlingstiteln Nära hem är oerhört träffande eftersom läsandet av Munros noveller omedelbart får mig att minnas människor från min uppväxt i ett litet brukssamhälle. Munros berättelser är så verklighetstrogna att jag ibland tror mig vara en karaktär i någon av dem.

Munro beskriver alla sina huvud- och bipersoners utseende, vilket gör berättelserna lätta att visualisera. Ofta brukar jag störa mig på alltför mycket fokus på utseendet, men när Munro skriver om den attraktive Herb Abbott blir det bara så rätt. Huvudpersonerna karaktäriseras på ett rättframt, lakoniskt sätt, som gör att man genast tycks lära känna dem. Och Munro besitter dessutom förmågan att på ett kortfattat sätt skapa personporträtt som är nyanserade och flexibla. Hennes huvudpersoner växer och utvecklas ofta under berättelsens gång.
Hon verkade stött över allting som inträffade och såg ut som om hon behöll en massa bittra insikter för sig själv.

När etiketten [homosexuell] väl var fastsatt var inställningen till sådana här människor rätt så tolerant och deras färdigheter i inredning, i virkning och i musik uppskattades särskilt av kvinnor.
Om de stora förändringar vi tycker oss genomgå vid större livshändelser som exempelvis vid en separation skriver dock Munro:
"Man gör betydelsefulla förändringar, men man genomgår inte den radikala förvandling som man inbillar sig."
Fokus i alla Munros berättelser är relationer och kärlek. Oftast är det kvinnornas bild hon delger oss. Kärleken är aldrig enkel för Munros huvudpersoner, teman som uppbrott, svek och längtan är vanliga. Munro låter sina huvudpersoner detaljerat beskriva hur de uppfattar relationer och spelet mellan män och kvinnor. Ofta beskrivs t ex hur kvinnor talar om hur man fångar in de motvilliga männen:
"Marjorie och Lily diskuterade äktenskapet. De hade inte mycket gott att säga om det, trots att de ansåg att det var ett tillstånd som ingen borde tillåtas att hålla sig utanför." (ur Kalkonsäsongen)
I novellen Labour Day-middagen berättar Roberta för sin väninna om spelet i relationen mellan henne och ex-maken:
"Jag tänker på Andrew - hur behandlade jag egentligen honom? Manipulerade situationer så att jag skulle kunna finna fel hos honom, skällde på honom för att sen bli rädd och förlika mig med honom igen."
I den avslutande novellen, Annorlunda, skriver Munro även om skrivande, ett tema jag alltid uppskattar att läsa om. Här möter vi Georgia, som en gång gick en skrivarkurs. Hennes handledare sa då:
Den berättelse Georgia därefter skrev var handledaren riktigt nöjd med, men Georgia tyckte inte att den var ärlig. Vilken tur att Munro själv inte lyssnat på den här sortens råd. Hennes berättelser är breda, ibland lite ofokuserade och alldeles ärliga.

Jag har tidigare sagt att jag hoppas får höra Peter Englund säga Alice Munros namn en torsdag i oktober. Tyvärr tror jag kanske inte att detta blir verklighet, Akademien uppskattar nog inte Alice Munros skenbara enkelhet på samma sätt som jag gör. Men jag är säker på att ni kommer att göra det, så se till att läsa hennes novellsamlingar.
"För många saker. För många saker som pågår samtidigt; för många personer också. Tänk efter, sade han till henne. Vad är det som är det viktiga? Vad vill du att vi ska koncentrera oss på? Tänk efter."

1 kommentar:

  1. Men nu blev det som du önskade! Jag har läst Alice Munro under lång tid och älskar den känslan jag har då jag läst klart boken, det är som att jag behöver gå igenom i huvudet, processa det jag just upplevt genom läsningen, innan jag återvänder till min verklighet. Jag har en alldeles ny blogg om min väg till egenutgivning, välkomnen att kika in!

    SvaraRadera