måndag 13 april 2020

Utmaning: Authors & Characters - Susanne

Utmaning Authors & Characters: Susanne
Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.



Susanne Skogstads debutroman från 2019, Svartstilla, fick en del uppmärksamhet och borde få mycket mer. Det är en roman om sorg, som både oroar och berör.

Hur mycket "får" man egentligen sörja? Och hur länge? Får man lägga sig under makens gamla jacka och gå ner sig i sorgen? Ja, tycker den sörjande. Nej, tycker omgivningen som inte kan förstå djupet i förlusten av livskamraten, längtan efter den man haft vid sin sida nästan hela livet. Om rätten att få sörja som man vill/behöver handlar den underbart vackra lilla romanen Svartstilla av Susanne Skogstad. Det har tagit mig lång tid att läsa boken, trots att texten är poetisk, luftig och vacker. För jag har velat låta alla känslor ta plats inuti mig och det har krävts lugn och ro att orka dela den djupa sorgen och smärtan med änkan.

Romanen handlar således om en änka som förlorat sin make efter ett långt liv tillsammans. Paret har levt mycket nära varandra och delat det mesta. Att förlora maken är därför även att förlora sig själv. Men detta blir för svårt för de tre vuxna barnen att förstå och hantera. De behöver ha sin mor kvar och försöker på alla sätt att skingra hennes förtvivlan och få henne att ta tag i det praktiska med att leva igen. Men modern vill inte gå vidare, hon vill leva kvar bland och i minnena av den tid då hon var en del av ett vi.

Andas.
Känner hur jag saknar dig.
Men du kommer inte tillbaka.
Och vi är inte tillsammans.
Och jag är inte fru.
Och jag är inte mor.
Och jag är inte längre någon. 

Med ett lågmält, fåordigt, lite högtravande språk gestaltar författaren sorgen hos den som blir kvar. Som läsare blir man djupt gripen av tyngden i ensamheten och frustrationen över att inte få vara ifred i sin sorg. Mycket läsvärt!



Doris Lessing har aldrig blivit min favorit trots att jag läst flera av hennes romaner (Den femte sanningen, Det femte barnet, Ben, ute i världen). Men, när jag nu läst henne i ett kortare format blir jag faktiskt rätt tagen, Till rum nitton är en av de bästa noveller jag läst.

Till rum nitton handlar om Susan som lever ett välordnat medelklassliv tillsammans med maken Matthew och deras fyra barn. Trots tryggheten och stabiliteten är det hela tiden något som skaver i Susan, hon känner ett obetvingligt behov av ett eget rum, en vrå att dra sig undan i för att få vara ifred. I rum nitton på ett sjabbigt hotell finner Susan den ensamhet hon längtat efter, där kan hon sitta i en stol och bara vara.

Vem är egentligen Susan? Vad är det som händer med henne då vardagen blir hela hennes liv? Många frågor hopar sig hos mig då jag blir alltmer indragen, kanske t o m insnärjd i Susans liv under läsningen. På ett mästerligt sätt lyckas författaren gestalta Susans förlust av ett eget jag, av en intighet som blir närmast förlamande. Även i de stunder Susan agerar tämligen absurt har jag skrämmande nog lätt att förstå henne.

Lessing skildrar i Till rum nitton ett kvinnoöde som återkommer då och då i litteraturen. Associationerna går genast till Virginia Woolfs Ett eget rum och även till Hausfrau, som också handlar om en kvinnas leda i ett äktenskap utan närhet. Något i de här romanerna skrämmer och berör och jag har själv sett till att ha vrår i mitt hem som jag kallar mina.

fredag 10 april 2020

Glad Påsk



Glad Påsk önskar jag er alla, trots att en del av oss får fira mer begränsat än vad vi tänkt oss. Jag är i alla fall mycket nöjd med min "påskpresent" Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy, en roman jag längtat efter sedan jag först hörde talas om den. En författare jag gillar, 20-tal, Berlin, kärlek och politik, kan ju inte gärna bli fel.

onsdag 8 april 2020

Tips i denna tid: Tiden är inte än

I väntan på att Elin Boardys nya roman, Nätterna på Winterfeldtplatz, ska landa i min postlåda, passar jag på att dela min recension av hennes senaste, Tiden är inte än. Elin Boardy är en, med mina mått mätt, ung författare, som skriver oerhört intressant litteratur. Ingen bok är den andra lik, ändå har jag hyllat dem alla. Se till att inte missa! Tiden är inte än känns alldeles för aktuell i nuläget och gestaltar framför allt förluster. Läs!


En del böcker vet man genast att man kommer att gilla, medan andra tar lite längre tid på sig. En del böcker väcker känslor och berör omedelbart (ibland för mycket, lite för medvetet för min smak) medan andra känns distanserade och kräver mer engagemang av läsaren. I de senare fallen är det av tillit till författaren jag fortsätter att läsa och det brukar oftast löna sig. Tiden är inte än är en bok som tar tid på sig innan den griper tag i mig, men när det väl händer är det riktigt omskakande. Jag kan inte fånga i ord hur drabbad av igenkännande jag blev under läsningen när jag började fundera över identitet i relation till omvälvande förluster. Tiden är inte än är en allmängiltig bok som rör och berör oss alla.

Tiden är inte än utspelar sig i Europa i mitten av 1300-talet. Digerdöden har utplånat stora delar av Europas befolkning, i många familjer finns ingen eller bara någon enstaka kvar. En ung kvinna lämnar sitt hem i en sillabåt och ger sig ut Europa för att vandra från stad till stad. Under resan byter huvudpersonen kön, det är lättare att färdas som en ung man, även om inte detta heller är ofarligt. Resan leder bland annat till Danzig, Oswiecim (Auschwitz), Krakow, Prag, Dresden och Köln där huvudpersonen möter de som ännu överlevt. Bland de överlevande finns både de hjälpsamma, vänliga och de man måste akta sig för, här finns pestläkare, köpmän, rånare, skarprättare, gycklare, prostituerade och nunnor.

Den namnlösa huvudpersonen är en undflyende karaktär som byter både kön och namn (Sigrid, Olof, Jon m.m.) många gånger i berättelsen. Det här distanserade sättet att skriva en huvudperson kan nog vara ett hinder för en del läsare, jag tänker att "nyckeln" till att ta till sig berättelsen är att verkligen gå in i sig själv och fundera över vad man skulle göra om man förlorade allt. Precis allt. Den som förlorar allt den håller kär förlorar också lätt sig själv. Läsaren får inte förrän mot slutet veta vad som orsakat att huvudpersonen lämnat allt för att söka döden, men man anar tidigt att något förfärligt hänt. Kanske behöver man inte heller veta allt för att visa medkänsla och omtanke med människor på flykt?

Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

TIDEN ÄR INTE ÄN
Författare: Elin Boardy
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Kulturkollo, Johanna

måndag 6 april 2020

Utmaning: Authors & Characters - Gabriella

Utmaning Authors & Characters: Gabriella

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.


Gabriela Mistral (1889-1957) erhöll Nobelpriset 1945 med motiveringen: "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Mistral är känd för sin finstämda, men språkligt avancerade, lyrik och hennes svenske uttolkare Hjalmar Gullberg kallar henne ”det ställföreträdande moderskapets diktarinna”. Moderskapstemat visar sig tydligt Mistrals många vaggvisor, barnrim och sånglekar.

Mistral började skriva poesi efter en passionerad kärleksaffär med en man som begick självmord. Hon arbetade som skollärare i en liten stad i Chile tills hennes lyrik gjorde henne berömd. Därefter hade hon olika uppdrag inom skolväsendet samt även som chilensk konsul i Neapel, Madrid och Lisabon.

Jag har bara läst enstaka dikter av Gabriela Mistral, men det jag har läst har jag gillat.

VAGGSÅNG

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.


Den första skärgårdsromanen, Rosen på Tistelön, av Emilie Flygare-Carlén gjorde stor succé när den gavs ut 1842. Därefter följde en lång rad romaner av författaren, som blev mycket populära. Hon lockade läsarna med spännande intriger, intressanta personporträtt och färgstark miljö. Emilie Flygare-Carlén var pionjär i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och i sin moraliska hållning. Hon skrev om det landskap och de verksamheter hon var förtrogen med. Vid den här tidpunkten tog romanläsandet i landet fart, och läsarna var i hög utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var Emilie Flygare-Carléns spännande romaner idealiska. Författaren hade bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen.

 På Tistelön bor familjen Haraldsson, som består av fadern Håkan, sönerna Birger och Anton, samt den väna dottern Gabriella - Tistelöns ros. Haraldssons fru är död och de yngre barnen tas om hand av den rättrådiga Erika. Fadern och äldste sonen Birger gör sig rikedomar på att smuggla in varor från utlandet. Birger har häftigt förälskat sig i Erika, och då hon ger honom korgen låter han sina grymma drag få fritt spelrum. Den kvällen får tullbåten upp jakten på smugglarna. Haraldsson och Birger ser ingen annan utväg än att mörda jaktlöjtnant Arnman och hela besättningen. Yngste sonen Anton bevittnar detta, vilket kommer att plåga honom resten av livet. Åren går, dottern Gabriella växer upp och förälskar sig i den nye jaktlöjtnanten - Arve Arnman - son till den mördade.

Romanens styrka är dess fantastiska miljöskildringar av den bohusländska kusten och dess spännande handling. Stämningen är ödesmättad och man kan lätt föreställa sig det stormande havet piska upp den ena vågen efter den andra. Romanens svaghet är idealiseringen av självuppoffrande kvinnor, vissa värderingar är förlegade. Språket är lite gammaldags tungt, vilket kan göra boken lite trög att komma in i. Dock tror jag att boken helt klart vinner på att man behåller det något ålderdomliga språket, då detta förstärker tidsandan.

Personbeskrivningarna är mycket intresssanta. Den olycklige, sinnesklene Anton skildras på ett nyanserat, insiktsfullt sätt. Även den kärlekskranke Arve har fått en realistisk komplex personlighet; han var i ungdomen spotskt övertygad om sin egen principfasthet, men fick i sinom tid erfara att det inte alltid är lätt att leva efter dem. Jag är mindre förtjust i skildringarna av de kvinnliga huvudpersonerna. Framför allt Erikas förträfflighet och självuppoffrande inställning provocerar mig, och även Gabriella uppvisar liknande tendenser.

I romanen framförs en hel del samhällskritik. Bl a annat beskrivs hur fattigdom och sjukdomar periodvis spreds och hur de bättre bemedlade begagnade sig av andras svårigheter, i syfte att lägga under sig mer rikedomar. Dessutom finns på slutet ett mycket intressant stycke, som visar att författarinnan var motståndare till dödsstraff:
"Vårt samhälles ohyggliga lagar kunde icke tillåta den förbättrade medborgaren att under en längre levnad sprida nytta och välgärningar omkring sig!"
Sammantaget får jag lov att säga att detta är en bok det är roligare att ha läst, än det var att läsa den. Det var svårt att komma in i den p g a de förlegade värderingarna. Romanen blev dock klart bättre på slutet, då jag faktiskt hade svårt att lägga den ifrån mig.

söndag 5 april 2020

Tips i denna tid: Blindheten

I dagsläget passar det inte mig att läsa böcker om farsoter och annat som påminner om vår rådande situation, men jag ser att många andra letar efter bra dystopier och postapokalypser. Nu är inte Blindheten egentligen vare sig en dystopi eller en postapokalyps, men den handlar om en skrämmande aktuell situation, där världen drabbas av en smittsam sjukdom. Här kommer därför en repris av min recension.


En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Tidigare har mannen haft god syn och den plötsliga blindheten innebär naturligtvis en chock. Mannen i bilen får hjälp av en fotgängare, som erbjuder sig att köra hem bilen till mannens hus. Senare stjäl fotgängaren bilen. Då den blinde mannens hustru kommer hem hjälper hon sin man till en ögonläkare. Denne kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir både biltjuven och ögonläkaren blinda, en oerhört smittsam epidemi av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. Det är meningen att myndigheterna skall förse "patienterna" med mat och andra förnödenheter, men ingen vågar gå nära mentalsjukhuset p g a smittorisken. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Men, det finns en kvinna som inte förlorat synen, läkarens hustru, som ändå följt med sin man till sjukhuset och som låtsas att hon är blind. Genom hennes ögon får läsaren ta del av allt som sker i ett samhälle där ingen längre ser.

Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning. Skillnaden är främst att de blinda i Saramagos värld inte har något val, medan de oseende i vår värld ofta väljer att blunda för det som är obehagligt. Dessutom förblindas vi ofta gradvis, medan människorna i romanen blir blinda på ett ögonblick. Genom blindheten förlorar människorna sig själva och eftersom de inte varken ser eller blir sedda luckras identiteten och även moralen upp.

Saramagos berättarstil är lite svår att komma in i, men den kompletterar berättelsen oerhört väl. Meningarna är vindlande långa, skiljetecken saknas och texten ger ett oerhört kompakt intryck. I dialogerna tappar man ibland bort vem som sa vad, men det spelar kanske inte så stor roll när alla ändå är blinda? Upplevelsen av identitetens relativitet och bristfälliga betydelse förstärks också av att inga personer kallas vid namn utan t ex "den förste blinde" och "läkarens hustru".

Blindheten är en roman med ett tydligt budskap, förordet lyder: "Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam." Blindheten är en vass satir över vår samtid, som kan vara både plågsam och ångestframkallande att läsa. Det är dessutom en av de mest läsvärda böcker jag läst.

BLINDHETEN
Författare: José Saramago
Översättare: Hans Berggren
Förlag: Wahlström & Widstrand (2006)