Idag är det 30 år sedan min pappa dog och hur jag än funderar kan jag inte komma på något annat tema som passar. Jag vill minnas min pappa sådan han var och tänka på pappor i litteraturen. Bra och mindre bra. Berätta om tre böcker som handlar om pappor!
1. I Ut och stjäla hästar av Per Petterson skildras hur Trond, som 15-åring, tillbringar den sista sommaren tillsammans med fadern. Pojken beundrar sin far och vill efterlikna honom; bl a är det viktigt att arbeta hårt och inte ömka sig. Efter sommaren försvinner fadern utan någon förklaring, vilket påverkar Trond under resten av livet. Vackert språk, lågmäld, dröjande stämning.
2. Mig äger ingen av Åsa Linderborg är Åsas berättelse om hennes uppväxt med en ensamstående pappa, en ensamstående pappa med alkoholproblem. Romanen är en osentimental skildring av en torftig barndom och en kärleksförklaring till en pappa som gjorde sitt bästa, trots begränsningar i föräldraförmågan. Värd att läsas både för dess innehåll och dess litterära kvalitéer.
3. I Afrikanen berättar Le Clézio om hur han som åttaåring reser till Nigeria för att träffa den far han inte sett sedan han var liten. Fadern har under krigsåren arbetat under oerhört påfrestande villkor i Afrika, vilket skapat en stram, auktoritär hållning. Detta är en mycket fin, nyanserad beskrivning av en komplicerad far-sonrelation. Vackert språk.
"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!
måndag 9 oktober 2017
söndag 8 oktober 2017
En smakbit ur Världen av i går
"När jag försöker finna en lämplig beteckning för tiden före första världskriget, den tid i vilken jag växte upp, hoppas jag träffa rätt när jag säger: det var trygghetens gyllene tidsålder. Allt i vår nästan tusenåriga österrikiska monarki tycktes grundat för att bestå, och staten själv var den högsta garanten för denna beständighet.
....
I denna rörande tro att man kunde bygga en tättslutande palissad runt sitt liv som skyddade mot varje ödets intrång låg, trots den solida och anspråkslösa livshållningen, ett stort och farligt högmod."
Etiketter:
Litteratur Europa,
Utmaningar
lördag 7 oktober 2017
Nya teman
Nya teman blir aktuella allteftersom åren går. Nu har kärlek blivit viktigt och mamman inser att böcker om kroppsfunktioner snart kommer att bli aktuella. Så skönt det är att det finns en massa bra böcker att ha som underlag för samtal!
Tips om bra kärleks- och relationsromaner för 12-åringar mottages gärna.
Etiketter:
Barn- och Ungdomsböcker
torsdag 5 oktober 2017
Kazou Ishiguru tilldelas Nobelpriset 2017
Etiketter:
Nobelpriset
Prisvärda kvinnor
Jag har skrivit om det här förut, jag känner mig tjatig, men det verkar behövas. Här kommer några tips på kvinnor som skulle kunna tilldelas Nobelpriset. Det enda de har gemensamt är könet och att de skriver fantastisk litteratur. Nej faktiskt inte, ingen av dem är heller från Europa.
En fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.
Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden. Ingen har väl heller missat årets nyutgåva av Tjänarinnans berättelse och filmatiseringen av den här grymma dystopin.
Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel för några år sedan sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar.
Jamaica Kincaid växte upp på Antigua och Barbuda och flera av hennes texter beskriver kolonisationens följder. Annie John är en självbiografisk berättelse om en flickans väg från beroendets barndom till vuxenvärldens självständighet. Huvudpersonen gestaltas som en mycket komplicerad person, som det inte varken är lätt att förstå eller tycka om. Just detta tycker jag är mycket fascinerande. Det här är en berättelse man kan betrakta utifrån olika utgångspunkter, ibland läggs vikten vid mor-dotter-relationen, ibland betonas samhällsperspektiv som kolonisation och migration och ibland fokuserar man på huvudpersonens sexuella identitet. För min del var det helt klart relationen mellan Annie och modern som dominerade intrycket.
Arundhati Roy tilldelades 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman, Den yttersta lyckans ministerium. I mellantiden har författaren skrivit politiska texter och ägnat sig åt att kämpa för miljön och de utsatta i hennes hemland. "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." Sammantaget är Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.
En fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.
Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden. Ingen har väl heller missat årets nyutgåva av Tjänarinnans berättelse och filmatiseringen av den här grymma dystopin.
Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel för några år sedan sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar.
Jamaica Kincaid växte upp på Antigua och Barbuda och flera av hennes texter beskriver kolonisationens följder. Annie John är en självbiografisk berättelse om en flickans väg från beroendets barndom till vuxenvärldens självständighet. Huvudpersonen gestaltas som en mycket komplicerad person, som det inte varken är lätt att förstå eller tycka om. Just detta tycker jag är mycket fascinerande. Det här är en berättelse man kan betrakta utifrån olika utgångspunkter, ibland läggs vikten vid mor-dotter-relationen, ibland betonas samhällsperspektiv som kolonisation och migration och ibland fokuserar man på huvudpersonens sexuella identitet. För min del var det helt klart relationen mellan Annie och modern som dominerade intrycket.Arundhati Roy tilldelades 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman, Den yttersta lyckans ministerium. I mellantiden har författaren skrivit politiska texter och ägnat sig åt att kämpa för miljön och de utsatta i hennes hemland. "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." Sammantaget är Den yttersta lyckans ministerium en grandios roman som utmanar föreställningar om hur en berättelse "ska" berättas, det är en roman med storhetsvansinne som rymmer allt som är viktigt i livet.
Etiketter:
Nobelpriset
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)


