Bokmässan 2016

Lite oplanerat blev det nu så att jag bestämde mig för att gå på Bokmässan i år. Jag missade ju i fjol och det grämde mig nästan hela hösten. Nu när jag lyckades ordna med ett gratis boende kunde jag inte motstå, men jag tycker att 3500 kr för seminariebiljetter är sanslöst dyrt. Och utan seminariebiljetter känns det inte kul alls. Så nu för det blir ett späckat schema för att få lite valuta för pengarna (däremellan ska jag ju också jaga pokémons så klart). Ska ni på Bokmässan och vad ska ni då lyssna på? Ge mig era bästa tips, jag har inte satt mig in i programmet alls ännu!

Gånglåt

Nu har jag med stort nöje och djup sorg läst ytterligare en svensk, samtida författare. Nöjet bestod i gestaltningen av relationer, människors inre och naturen, sorgen orsakades av ett dödsfall i boken som ånyo väckte upp starka känslor från min mammas död i våras. Bra litteratur ska väcka känslor, tycker jag, och detta är bra litteratur. Boken jag skriver om är Gånglåt av Elin Olofsson.

Fiktiviteter har tipsat mig om Elin Olofsson tidigare och hon skrev ett fint inlägg om glesbygdsskildringar på Kulturkollo. Jag är också uppväxt i glesbygd (inte så långt ifrån Fiktiviteter) och minns både med värme och sorg samhörigheten om man anpassar sig och den totala utstötningen om man inte gör det. Jag gjorde det inte. Igenkänningen är stor när jag läser om människorna som återvänder till sin hembygd i Gånglåt. Det känns smått och trångt, samtidigt som längtan att höra till ändå vaknar till liv.

Handlingen i Gånglåt kretsar kring en grupp människor som kommer samman en sommar i Gärningsberg i Jämtland. I centrum för berättelsen står de två omaka systrarna Gun-Britt och Sonia ”Salida” Sallström. Gun-Britt bor kvar hemma på gården, hela hennes liv kretsar kring närmiljön. Hon har stuguthyrning, kaffeservering och ett litet loppis för att dra in det som behövs. Systern Salida är, eller har i alla fall varit, en berömd sångerska. Hennes liv har kretsat kring glitter, glamour och dess baksida med fylla och många män. Salida kommer nu till barndomshemmet för att skriva en bok om sitt liv, med hjälp att Gun-Britts dotter Jenny. Med sig har hon assistenten Harpan, som springer i skogen där han hittar något annat än han väntat sig. En ofta förekommande besökare är kusinen Nancybeth, vars äktenskap tycks ha havererat.

Fokus i berättelsen är relationer, här finns många krossade drömmar, stor sorg, ensamhet och övergivenhet. Allt skildrat på ett sätt som berör mig. Känslorna är starka, så starka att man nästan blir rädd att de kan vara förgörande. Kanske kan man framföra kritik mot lite övertydlig symbolik, men det är inget som stör mig i läsandet.

GÅNGLÅT
Författare: Elin Olofsson
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Bonnier Audio/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Fiktiviteter, Eli

Obloggade sommarböcker

Som vanligt har jag läst en massa i sommar, utan att blogga om det. I morgon är det dags att börja jobba igen, så här kommer lite tankar om sommarens obloggade böcker.

Jag har läst en del barn- och ungdomsböcker som alla varit bra. How I Live Now av ALMA-pristagaren Meg Rosoff handlar om Daisys sommar på landet i England, en tillvaro utan vuxna som blandar sig i. Sal 305 och För alltid av Ingelin Angerborn är typiska för författarens mysiga rysligheter. Det blåser på månen av Eric Linklater må vara en klassiker, men den var alldeles för "rolig" för att passa mig. Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe har jag recenserat - och älskat. Just nu läser jag Du, bara av Anna Ahlund, den verkar lovande.

Klassiska noveller har det blivit fyra stycken: Emma - ett fragment av Charlotte Brontë, De blå silkesstrumporna av Elin Wägner, Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust, och Lycksalighet av Katherine Mansfield. Mest gillade jag knorrarna i berättelserna av Mansfield och Wägner.

Klassiska romaner har jag så klart också läst: Sibyllan av Pär Lagerkvist, Vredens druvor av John Steinbeck, Berta Funcke av Mathilda Malling (Stella Kleve). Vredens druvor är recenserad och de andra planerar jag att skriva om.

Andra klassiska texter är "Hedda Gabler" av Ibsen och Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. Båda har jag bloggat.

Sommarens vackraste text var så klart Vi av Kim Thúy, recension kommer inom kort. Wylding Hall av Elisabeth Hand var en spännande, ruskig historia. Störst av allt av Malin Persson Giolito var sommarens mest engagerande, en riktigt bra bok jag har skrivit om tidigare. Vinden som sprider elden av Selva Almada, en argentinsk roman, kommer jag att skriva om senare. Åsneprinsen av Caroline Hainer var en bra, mycket läsvärd, lågmäld uppväxtskildring. Världen av Juan José Millás var också en mycket bra uppväxtskildring som utspelar sig på 50-talet i Madrid.

Vad har ni läst i sommar?

Pappa Pellerins dotter

En del böcker gör en alldeles varm i hjärteroten och lämnar efter sig ett lyckligt minne. Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe är just en sådan bok och jag är så glad att jag läste den i somras. Av någon outgrundlig orsak missade jag alla Maria Gripes böcker som barn, tursamt nog har jag barnasinnet kvar och älskar böckerna i vuxen ålder. Hittills har jag läst Tordyveln flyger i skymningen (som jag tyckte var bra) och Agnes Cecilia (som jag fullkomligt älskade). Pappa Pellerins dotter tillhör kategorin älska-böcker, även om den inte är riktigt lika bra som Agnes Cecilia. Nästa på tur är Glasblåsarns barn, den ska jag njuta nu i augusti.

Loella bor i en liten stuga i skogen tillsammans med sina två små tvillingbröder Rudolf och Konrad. Pappan har Loella aldrig träffat, i alla fall inte som hon minns. Mamman har gått till sjöss för att försörja familjen. Loella klarar sig ganska bra i skogen, hon är van att arbeta hårt och hon har hjälp av tant Adina och av den folkilskne gamle gubben Fredrik Olsson. Loella har också Pappa Pellerin, en fågelskrämma - eller en människoskrämma - som ger trygghet. En dag får Loella ett brev från mamma, som skriver att hon inte kommer att komma hem på länge och att barnen måste flytta till stan. Pojkarna ska bo hos en av mammans väninnor och Loella ska bo på barnhem. Och gå i skolan. Trots Loellas försök att förhindra allt detta, blir det som mamma skrev i brevet. Loella har svårt att anpassa sig i den stora staden och hon börjar att drömma om att hennes pappa ska komma och hämta henne.

Här vet man varken ut eller in. Finns man egentligen? Det kan man fråga sig, när man går på gatan och ingen hälsar på en. Tänk, att man går förbi utan att se på varann! Detta kan hon aldrig vänja sig vid. det är den hemskaste upplevelsen i stan. Tusen gånger hellre fick de skrika Lopp-Loella efter henne än att inte se henne alls. 

Det gör ont i hjärttrakten att läsa om Loellas ensamhet och längtan efter någon vuxen att lita på. Men Loella sätter sig inte ner och tycker synd om sig, hon lyckas klara av de flesta situationer, även om de känns skrämmande och främmande. Loella är en modig liten unge med hetsigt humör och stark egen vilja. Maria Gripe gestaltar med humor, inkännande och värme Loellas starka längtan och hennes styrka. Här finns plats både för glädje och sorg. Fantastiskt fint!

Loellas första möte med lyrik skildras vackert och minnesvärt:

Ja. Just så är det hon vill möta orden. Inte kedjade vid händelser som inte angår en, utan fria, lekande med varandra, flygande som fåglar under himlen. Ord kan vara någonting underbart, förstår hon. Rätt använda kan de sudda ut gränserna mellan det "jordiska" och det "själiska", och bli till mer än bara beståndsdelar i prat. 

Sammantaget är Pappa Pellerins dotter en mycket fin barnklassiker som jag hoppas att mellanstadiebarn idag får möjlighet att läsa.

PAPPA PELLERINS DOTTER
Författare: Maria Gripe
Illustratör: Harald Gripe
Förlag: Modernista (2016)
Köp: Adlibris, Bokus

Reafynd

Har fyndat intressanta böcker på rean på Adlibris, 4 för 100. Fyndläge!