Bildproblem

Bloggen har just nu bildproblem som jag jobbar hårt för att fixa. Jag har sagt upp den serverplats där en stor andel av bilderna var uppladdade och måste nu lägga upp allt igen. Det kommer att ta lite tid, men här ska bli snyggt igen. Tursamt nog är det mestadels lite äldre inlägg som saknar bilder. Jag jobbar på ...

Kulturmän, härskartekniker och cykloper

 

Det pågår just nu en mycket intressant litteraturdebatt på kultursidorna, tongången är hög och härskarteknikerna många. Det hela inleddes med en hyllning av Stig Larsson i TV-programmet Livet enligt Stig Larsson. Jag såg faktiskt det programmet och min reaktion var inte exakt likadan som Johan Cronemans, tvärtom kan man nog säga. För mig var det obegripligt att en gubbe på bästa sändningstid tilläts breda ut sig över fördelarna med riktigt unga flickors könssafter.

Ebba Witt-Brattström reagerade på Cronemans hyllning och skrev en vass artikel om kulturmännens litterära pedofili och homosocialitet. Förutom Larsson pekade hon ut Knausgård, som i en av sina romaner skriver om en lärare som blir besatt av en trettonårig elev. Ja, jag kan inte annat än hålla med EWB om det osmakliga i en del (fiktiva?) mäns beteende. Mer komplicerad är frågan om vad som är litteratur och vad som är verklighet. Alla vet att man inte får göra vad som helst, men får man skriva vad som helst? Än mer komplicerat blir det när det skrivna är autofiktivt och sägs spegla verkligheten.

Jag stör mig ofta över sunkiga könsroller/normer i romaner och retade mig definitivt på Knausgård i det jag läste av Min Kamp (del 1 och ungefär halva del 2). Han är en lysande skribent, men en person jag inte har särskilt stor lust att lära känna. Åtminstone inte så som han framställer sig i sina böcker. Han blev dock mycket upprörd på EBWs åsikter och skrev en lång drapa om hur uselt Sverige är på det mesta.

Just nu rasar debatten för fullt och allt fler har något de vill säga i ämnet. Jonas Gardell dänger till Knausgård, Birro skriver om hur svårt det är att leva i ett land som styrs av elaka feminister, på Facebook analyseras EBWs härskartekniker. Man kan bli trött för mindre.

Men emellanåt i sådana här tossiga debatter glimmar någon till och säger något klokt. I mitt tycke är det vad Karin Nykvist gör när hon skriver om vikten av att allt måste få skrivas om. Däremot måste man inte tycka att allt är bra. Jag blev t ex inte glad när Mario Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset. Inget jag läst har någonsin gjort mig mer arg än hans Den stygga flickans rackartyg. Att litteraturvetare beskriver den som en kärleksroman gör mig tossig av ilska. Besatthet och kärlek är inte samma sak. Lolita av Vladimir Nabokov är däremot en av de bästa romaner jag läst. Förvisso är inte innehållet trevligt, men romanen är en genialisk gestaltning av vad som rör sig i huvudet på en pedofil.

Summa summarum tycker jag att debatten är intressant att följa, även om dess inslag om nazism, cykloper och ondsinta feminister inte riktigt går att ta på allvar. Undrar vad nästa drag kommer att bli?

Grattis Pippi, 70 år

 

Idag fyller Pippi 70 år, det firar jag genom att reprisera en recension av en riktig klassiker.

Känner du Pippi Långstrump? av Astrid Lindgren, utgiven av Rabén & Sjögren, 2009.

Ja, det finns väl ingen som inte känner Pippi. Den här boken kom ut första gången 1947 och varenda en av oss har väl läst den. I boken flyttar Pippi in i Villa Villekulla, hon letar efter saker, hon går på lina när cirkusen kommer till stan, hon skrämmer tjuvarna Blom och Dunderkarlsson och hon har födelsedagskalas.

Från ett barnpsykologiskt perspektiv är naturligtvis Pippi en mycket intressant figur. Att analysera henne utifrån termer som förluster, verklighetsflykt, falsk autonomi, deaktiverat anknytningssystem, emotionellt självförsörjande osv förstör dock magin för min del. Och jag vill inte förlora den magiska känslan av att Pippi är starkast i världen.

Illustrationerna av Ingrid Nyman är mycket fina. De har blivit restaurerade inför den här nyutgåvan och har starka, klara färger. Dottern blev mycket förtjust i bilderna, de är lustfyllda och roliga. Hon skrattade så hon nästan kiknade när Pippi snavar över ett staket med en plåtburk på huvudet.

Sammantaget är både mamman och dottern förtjusta i denna bok. Handlingen är rolig, fantasieggande och leder till samtal om än det ena än det andra. "Kan flickan lyfta en häst, mamma?" är exempel på sådant man måste fundera över. Texten är lättläst och passar barn i ålder 3-6 år. Det här är en bra introduktion till Pippi, som säkert kommer att följas av både filmer och kapitelböcker.

Cirkeltecknaren

Lite i omvänd ordning har jag nu läst den allra första boken om kommissarie Adamsberg. I Cirkeltecknaren träffar han för första gången sina nya kollegor och introduceras så att säga både för dem och för läsaren. Båda blir nog i början lika konfunderade, och kanske lite skeptiska, för Adamsberg är inte en lätt person att förstå sig på. Men intressant, det är han. Och dessutom mycket intuitiv. Det första fall han får ta sig an handlar om ett underligt fenomen, som inte alls initialt verkar vara något allvarligt brott. Någon går omkring i Paris under natten och ritar blå cirklar på trottoaren. Detta oroar Adamsberg, som misstänker att något värre kommer att hända. Och det gör det.

Jag har ju, som sagt, tidigare läst böcker om kommissarie Adamsberg - Okänd kontinent och Spökryttarna från Ordebec - och därför läser jag Cirkeltecknaren med förväntningar och viss förkunskap. Kanske är det därför lite extra roligt att läsa om hur Adamsberg och kollegan Danglard träffas och förbryllas av varandra. En av de saker jag gillar skarpt i Vargas böcker är just beskrivningarna av de mycket udda personlighetstyperna. Flera av Adamsbergs kollegor är väl bevandrade i det mesta och tycker dessutom om att briljera. Adamsberg själv är dock tankspridd och tämligen tröglärd, men han löser de mest kluriga deckargåtar på ett intuitivt sätt.

I de senare böckerna om Adamsberg har funnits flera inslag av övernaturliga händelser. I Cirkeltecknaren håller sig författaren tämligen nära en tänkbar verklighet, även om denna är befolkad av de mest osannolika och häpnadsväckande individer man kan föreställa sig. Man kan dock aldrig vara riktigt säker på att någon är den hen utger sig för att vara.

Det humoristiska tonfallet och handlingens oväntade vändningar gör Cirkeltecknaren till en typisk bladvändare. Det här är en perfekt roman att låta sig underhållas av både framför brasan och på stranden.

Andra som läst och tyckt till: Annika Bengtsson, Kristiantadsbladet.

CIRKELTECKNAREN
Författare: Fred Vargas
Översättare: Cecilia Franklin
Förlag: SEKWA (2015)
Serie: Kommissarie Adamsberg (del 1)
Köp: Adlibris, Bokus

Tematrio - Olästa klassiker

Eftersom vi ska ha en klassikerutmaning i sommar är det dags att se över vad vi har läst - och vad vi inte har läst. Det finns ju mängder av både äldre och mer moderna klassiker att botanisera bland. Berätta om tre klassiker du inte läst, men är nyfiken på!

1. Det går ju inte att låta bli att nämna Anna Karenina av Tolstoj även om jag redan tjatat om den många gånger. Och nej, jag har fortfarande inte läst den. Jag skulle vilja, men den är så otymplig och tung. Rent fysiskt alltså.

2. När jag läste litt vet kurs A lyckades jag missa Metamorfoser av Ovidius. Men nu har jag hört Horace Engdahl säga så mycket positivt om den att jag verkligen skulle vilja läsa. Men det är kanske ett evighetsarbete.

3. Mer realistiskt vore det kanske att ta itu med några ryska tunnisar som letat sig in i min bokhylla -  Kappan av Gogol och Min barndom av Gorkij. Och så har jag ju lite klassiska svenska kvinnor som också pockar på uppmärksamhet, von Krusenstjerna, Stella Kleve och Stina Aronsson t ex.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!