Stafettinlägg på Internationella Barnboksdagen

Jag brukar försöka skriva något om barnböcker från jordens alla hörn i samband med Internationella barnboksdagen, idag är det extra kul eftersom vi är så många som deltar i Boktjuvens bloggstafett. Här kommer lite om både nya och äldre favoriter. Jag tänjer på reglerna en smula och skriver även om ett par svenska böcker med mångfaldsfokus.

Småkrypsboll av Tove Pierrou och Joanna Hellgren handlar om hur ett klurigt barn, när det pressas in i omgivningens förväntningar, ändå lyckas kapa åt sig ett litet handlingsutrymme och göra något som känns meningsfullt. Texten är lättläst och bilderna befriade från stereotypa gulligheter. Omko har ingen lust att spela fotboll och den ena skon är alldeles för stor. Men det visar sig vara bra, för då får en hel del småkryp som behöver räddas plats i skon. Småkrypsboll är en universell berättelse om barns rätt att få vara barn på egna villkor.


Lilla Quains får en storebror av Linda Mjölner och Ellen Sundquist är en underbar bok om hur en familj blir till. Glädjen och värmen i texten förstärks av underbara, färgglada, roliga illustrationer. På ett enkelt sätt gestaltas att kärleken inte begränsas av hudfärg eller långa avstånd. När den söta, blå Lilla Quains var liten bodde hon på ett barnhem tillsammans med en massa andra barn. En dag kom två chokladbruna figurer och besökte bäbisarna. Den största viskade på ett konstigt språk att hon var Lilla Quains mamma och att de nu var en familj, för alltid. Lilla Quains, mamman och storebror Mo stannade i Lilla Quains land i flera månader och reste runt och upplevde äventyr. När de kom hem var inte Lilla Quains en bäbis längre, hon hade blivit en modig och busig liten tjej med många fina tofsar i håret.

Boken om Mademoiselle Oiseau av Andrea de La Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt är omisskännligt fransk i stilen även om dess skapare är från Sverige. Berättelsen handlar om den excentriska Mademoiselle Oiseau, hennes magiska parisiska våning, alla de vackra sakerna hon sparar i små finurliga lådor och de kloka, hjälpsamma och egensinniga katterna. Men framför allt skildrar boken en oväntad, originell vänskap som leder till att en grå liten flicka får färg, börjar drömma och utvecklar en egen vilja. En oerhört charmig berättelse med underbara illustrationer.


Naku, nakuu, nakuuu! av Nanoy Raphael och Sergio Bumatay handlar om barns oro att bli bortglömda när ett syskon föds. Det outtalade temat och de suggestiva bilderna gör det här till en bok utöver de vanliga. Texten är enkel och bilderna mycket avancerade. De är liksom lite skeva och inledningsvis ganska dystra i färgvalet. Här är helt enkelt inget gulli-gull. Boken tilldelades 2013 års Peter Pan-pris med motiveringen: Den filippinska bilderboken Naku, nakuu, nakuuu! representerar en del av världen vi sällan möter i den svenska barnboksutgivningen. Bokens tema – att få syskon – är dock universellt. Pojken Iskos oro inför de förändringar han anar kommer att ske i familjen uttrycks genom det återkommande utropet "Naku, nakuu, nakuuu!" (ungefär "Oj, oj, oj!").".


I den koreanska bilderboken Jordbarn, himmelsbarn av Choi Sukhee får vi lära känna en liten flicka som älskar det mesta här i livet. I början av boken berättar flickan om sin kärlek till solen, månen och stjärnorna, i slutet har turen kommit till jorden, pappa och mamma. Varje uppslag innehåller en kort, vacker, poetisk text och den mest fantastiska illustration man kan föreställa sig. Bilderna föreställer kinesiska tecken, de är rikt smyckade och väcker både barnets och den vuxnes lust att läsa mer. "Jag älskar solen. Jag älskar den värmande solen. När gräset och träden ser den växer de så det knakar. Jag älskar verkligen solen."

Katitzi & Katitzi och Swing av Katarina Taikon och Joanna Hellgren har nyligen kommit ut i en lätt reviderad nyutgåva. Min förhoppning är att många vuxna och barn läser om Katitzi och att böckerna hjälper till att belysa romernas situation runt om i världen. I första boken om Katitzi lär vi känna Katitzi när hon bor på ett barnhem. Där finns både snälla och stränga fröknar och snälla och mindre snälla barn. Redan i andra kapitlet är dramatiken stor då Ruttan knuffar Katitzi i sjön. Katitzi kan ju inte simma. Men Katitzi har en riktig familj också och så småningom återvänder hon till dem. Det är inte lätt för Katitzi att vänja sig vid ett resande liv med hårt arbete. Familjen får inte stanna på samma plats mer än några veckor och barnen får inte gå i skolan. Varför, undrar Katitzi och brottas med frågan om vad zigenare eller romer egentligen är.


Grodan och kärleken av holländaren Max Velthuijs är en alldeles bedårande kärlekshistoria om en grön groda, som blir kär i en vit anka. En del andra djur i boken har synpunkter på att grodan och ankan har olika färger, men det bryr sig inte grodan om. Däremot har han svårt att ta mod till sig och berätta för ankan att han älskar henne. Till slut väljer han en drastisk metod för att imponera på henne. En viktig bok med färgglada och lustfyllda bilder.


Ynari flickan med de fem flätorna är skriven av en ung angolansk författare - Ondjaki - och berättelsen är både en klassisk saga och en mycket till synes afrikansk berättelse. Kanske är det bokens värme och speciella humor som gör att den känns lite annorlunda än västerländska berättelser. Dessutom finns djuren och naturen med på ett mycket påtagligt sätt, vilket skapar en fin motvikt till magin, en bra balans. Ynari älskar att promenera på ängarna, lyssna på fåglarna och sitta nere vid floden och titta på fiskarna. En kväll möter Ynari en pytteliten man. Trots att han är så liten blir Ynari inte rädd. Ynari och Lilleman lär känna varandra och de tycker mycket om att leka med ord. På dagarna samtalar de om ords betydelser och på nätterna drömmer Ynari om resor till främmande platser. Ynari får även följa med Lilleman till hans by, där får hon lära sig att hitta på och att utplåna ord. En dag bevittnar Ynari och Lilleman ett krig, detta leder till att Ynari bestämmer sig för att hitta sin egen magi och utplåna krig. Sammantaget är boken en trösterik, vacker berättelse av drömmar, vishet, vänskap och kärlek.

Här är länkar till alla stafettande bokbloggar och tider för deras inlägg:

Kl   6 Kim M Kimselius
Kl   8 Boktjuven 
Kl 10 Lyrans Noblesser
Kl 12 Sincerely Johanna
Kl 14 Bokform 
Kl 16 Västmanländskans bokblogg
Kl 17 Lilla Bokhyllan
Kl 18 Bokomaten 
Kl 19 Mina skrivna ord
Kl 20 Sofies bokblogg
Kl 22 Bak bok mat
Kl 24 Boktjuven

Kristina Sandberg i Karlstad

En sån fin kväll det var! Arenan var fullsatt och Kristina Sandberg skapade ändå närhet och värme genom sitt sätt att berätta om trilogin om Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris). En av de saker som fastnade hos mig var hur hon så medvetet lät Maj få breda ut sig, ta den plats hon förtjänade. Till slut 1500 sidor, det är fler än t o m många ryska tegelstenar. Men just därför att Maj gjorde sig så liten - hushållsarbetet fick inte märkas av, allt skulle bara vara perfekt utan åthävor - är det så viktigt att vi idag låter henne ta plats. Vi måste försöka förstå henne utifrån hur tiden var.

Kristina (nej, jag brukar inte kalla författare vid förnamn, men Kristina skapar själv en så personlig stämning att det skulle kännas konstigt att kalla henne Sandberg) fick naturligtvis också frågan om det finns någon öppning för någon mer bok om Maj. Hon svarade lite oklart, men slog inte helt ifrån sig idén i alla fall. Jag tänker att hon kommer att bli tvungen att skriva mer, hon har ett unikt, gyllene läge jag inte tror att en författare kan försitta. I någon form tror jag att vi så småningom kommer att kunna få ta del av hur Maj åldras och då ser på sitt liv. Det är ju en berättelse som helt enkelt måste skrivas.

Många i publiken var aktiva och ställde frågor, bland annat om hur de nu bättre tyckte sig kunna förstå sina mödrar, något som också kan väcka skuld. Jag tänker att just momentet av skuld nästan alltid finns med mellan föräldrar och barn, men att det ser olika ut i olika åldrar. Och om skuld är priset för ökad förståelse får vi nog betala det.

Om ni får möjlighet att gå och lyssna när Kristina berättar om Maj tycker jag verkligen att ni ska ta tillfället i akt. Man behöver inte ha läst böckerna för att ha nöje av samtalet. Och ja, jag fick en liten pratstund efteråt och en jättefin signering av en bok.

Tematrio - Påsk (i alla former)

Häxor? Godis? Deckare? Påskens händelser i Jerusalem? Något annat påskigt? I år är Påsktrion helt valfri, berätta om tre filmer, böcker, godissorter, traditioner ni på något sätt förknippar med påsken!

1. Jag har precis läst ut Skymningsporten av Jeanette Winterson, en berättelse om som bygger på verkliga händelser under häxjakten på 1600-talet. Det här är en mycket speciell berättelse, otäck, magisk och grymt realistisk. Recension kommer om några dagar.

2. Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind handlar om flera generationer uppväxta i en bygd, en bygd med traditioner av trolldom. Nyligen inköpt på rean och inte läst ännu, den kanske kan passa bra i påsk.

3. Inte en riktig påskhare, men väl en liten vild kanin har jag nyligen läst om. Den kan väl få vara med som ett långsökt alternativ i en trio? Boken heter Jaktturen, författaren Agnès Desarthe. Och den innehåller ett nästan bibliskt motiv med en syndaflodsliknande storm.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Jaktturen av Agnès Desarthe

För att komma in i gemenskapen i byn, och kraftigt påhejad av hustrun Emma i detta, följer Tristan med ut på jakt. Under jakten råkar Tristan, som inte alls vill döda några djur, skadskjuta en kanin. Han stoppar ner kaninen i jaktväskan för att rädda den och inleder ett tyst samtal med den. Inget går som det ska under jakten, en man skadas och Tristan utses att hålla honom sällskap medan de andra hämtar hjälp. En storm, av storleken syndaflod, närmar sig hastigt byn, Tristan berättar om sitt liv för den skadade mannen, och de verkar ha mer gemensamt än Tristan vet. Samtidigt pågår ett samtal mellan Tristan om kaninen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Kontrasten mellan de dramatiska yttre handlingarna med jordras, våldsam storm och översvämning och den inre finstämda dialogen mellan en människa och en liten kanin ger romanen ett djup som tilltalar mig. Jaktturen är en tunn roman som kan läsas som en trevlig berättelse om att växa upp och söka efter kärleken, men den är också en allegorisk roman som ifrågasätter människornas livsval och gestaltar vad som händer när allt ställs på sin spets. Som den lilla kaninen säger om att vara människa:

"Ni finner aldrig ro, ni blir aldrig tillfredsställda. Ju mer jag umgås med dig uppskattar jag mitt eget liv. Jag fröjdas åt att vara djur. Blotta tanken att jag sluppit undan människornas ömkansvärda öde fyller mig med glädje."

Andra som läst: Ord och jord, Kulturkollo, Fiktiviteter, Helsingborgs Dagblad.

JAKTTUREN
Författare: Agnès Desarthe
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Sekwa Förlag (2014)
Köp: Adlibris, Bokus

Tranströmer i mitt hjärta

Sociala medier översvämmas idag av strofer ur Tomas Tranströmers diktning. Tänk om det ändå alltid kunde vara så. Jag tänker också bidra med några dikter, rader och citat för att hylla den allra främste.

Den första strof jag fastnade för var "Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" ur prosadikten "Gläntan" i Sanningsbarriären. Min allra första tanke, måste jag medge, var att J K Rowling måtte ha läst sin Tranströmer när hon fick idén till vid-behovsrummet. Därefter fångades jag av den tröst det ger att tänka på att det finns en glänta som kommer att visa sig för mig när jag känner mig som mest vilsen, så tryggt det känns.

Tranströmer skrev också många haikudikter som känns så självklara och underbara när jag läser dem. En av mina favoriter handlar om hur livets innersta kärna öppnar sig för oss om vi bara lyssnar.

Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.

ur Sorgegondolen

Många av dikterna är så finurliga att jag hela tiden ler när jag läser dem, även om de har ett allvarligt innehåll.

Döden lutar sig
över mig, ett schackproblem.
Och har lösningen.

ur Den stora gåtan

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

ur "Svarta vykort" i Det vilda torget

Dikten "Storm", ur debutsamlingen 17 dikter, älskar jag framför allt för dess fantastiska bildspråk.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Och så till den kanske allra mest kända och älskade dikten "Romanska bågar" ur För levande och döda. Så fantastiskt fint Tranströmer gestaltar människans storhet och komplexitet! Inuti oss alla öppnas valv efter valv och vi ska inte skämmas.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Så fick han ju till slut sitt Nobelpris! Likt många andra bokbloggare satt jag på jobbet och följde det traditionella dörröppnandet på datorn med spända nerver. Jag trodde inte att Tranströmer skulle få priset, jag hade gett upp. Sedan sa Peter Englund de magiska orden och likt många andras rann mina tårar i strida strömmar. Så oerhört glad jag blev! Motiveringen till priset är även det lysande: "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Läs också gärna det här fina porträttet.