Den namnlösa flickan är 12 år och växer upp med sin mamma och sin lillebror i DDR på 70-talet. Pappan missbrukar och kommer och går i familjen. Mamman kämpar för att stå ut med tillvaron och sörja för familjen. Hon står ofta inte ut, dricker i perioder och lämnar, i bästa fall, barnen vind för våg. När mamman mår sämre utsätter hon barnen för både fysisk och psykisk misshandel. Flickan försöker skydda sin lillebror, men förmår inte. När mamman föder ytterligare ett barn är det flickan som tar ansvaret för de lille. Men trots kärleken till brodern blir flickan till slut tvungen att lämna sitt hem för att försöka hitta en trygg plats någonstans.
Misären, våldet, kränkningarna som skildras i Flickan är så magstarka och upprörande att bara en författare av hög klass kan skildra dem utan att det blir ett spekulativt "gottande" i elände. Och hög klass det håller sannerligen Klüssendorf, vars lakoniska tonfall och till synes enkla prosa gör den här berättelsen möjlig att stå ut med. Och möjlig att dessutom tycka om.
Mitt i misären träder en ung person med ett obändigt sinne och en överlevnadsvilja som slår det mesta fram. Naturligtvis formas hon av sin omgivning, hon slänger bokstavligt talat skit omkring sig, hon ljuger febrilt och stjäl både det hon behöver och annat. Dessutom tar hon efter moderns sätt att terrorisera de svagare. Men kanske är hon ändå mottaglig för omsorg, kanske har hon kvar förmågan att låta sig älskas.
På förlagets sida kan man läsa att Flickan är en delvis självbiografisk berättelse och att författaren skrivit fler noveller och romaner med liknande teman. Jag har dessutom läst att Flickan är första delen i en trilogi, hoppas att detta stämmer och att även de övriga delarna översätts. Jag vill definitivt läsa mer av Klüssendorf.
