Lyckliga Moskva

Lyckliga Moskva av Andrej Platonov, översatt av Kajsa Öberg Lindsten, utgiven av Ersatz, 2008

Moskva Tjestnova är den perfekta symbolen för den sovjetiska kommunistiska ideologin; en fullständigt orädd kvinna som är villig att offra allt för sina kamrater och de stora idéerna. Uppkallad efter den stad som skulle bli den moderna skapelsens krona skildras Moskva inledningsvis som en hyllad, berömd fallskärmshopperska, en atletisk och sexuellt frigjord mönstermedborgare. Runt henne samlas unga män som går i spetsen för den sovjetiska intellektuella och konstnärliga utvecklingen. Moskva råkar dock ut för en olycka och blir en "krympling" som mot slutet helt enkelt försvinner från handlingen.

Lyckliga Moskva skrevs under åren 1931 till 1936 och lämnades oavslutad av en författare som sannolikt desillusionerats av Stalins utrensningar. Boken publicerades inte i hemlandet förrän 1991.
Genialiteten och galenskapen går hand i hand genom hela romanen och även genom hela det sovjetiska kommunistiska experimentet. Samtidigt som vetenskapsmännen gjorde avancerade medicinska framsteg söker kirurgen i platonovsk skepnad  efter själen i tarmens tomrum mellan osmält föda och avföring. Samtidigt som människorna försöker förverkliga drömmen om sann jämlikhet och kamratskap rensar Stalin ut de oliktänkande. Diskrepansen mellan drömmen och verkligheten är ofantlig. Och som läsare fyller detta mig med förtvivlan.

"Modernistisk i stilen, påminner om Kafka, Joyce och Beckett" är omdömen om Lyckliga Moskva i recensioner och i författarens efterord. Och visst känner man igen den kafkaeska drömlika stämningen och Becketts absurda vändningar och identitetsbyten, men här finns också många realistiska inslag som håller mig som läsare kvar i en mycket verklig upplevelse av både lycka och misär i ett skinande, skitigt Moskva.

Mohsin Hamid

Mohsin Hamid är med på Babel idag, det ser jag fram emot. Och under eftermiddagen upptäckte jag att hans Den ovillige fundamentalisten filmatiserats, så den passade jag på att titta på. Filmen var mycket bra, trots att man lagt till onödigt mycket action. Det är ju inte själva spänningen som är behållningen utan ett nyanserat porträtt av en person som kämpar med att skapa en sammanhängande identitet. Hamid är en spännande författare, i min läshög finns hans senaste bok som har den miserabla titeln Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien.

Den unge pakistaniern Changez kommer till USA för att studera. Efter examen från Princeton, som "bäst i klassen", erhåller han ett prestigefyllt arbete och gör raketkarriär. Under en semesterresa i Grekland träffar Changez en ung kvinna och blir förälskad. Framtiden ser mycket ljus ut, men allt förändras i ett slag i samband med attentaten den elfte september. Changez förvånas över sina egna reaktioner och han möts av en ökande misstro från det amerikanska samhället.

Den ovillige fundamentalisten är skriven i monologform, läsaren får ta del av huvudpersonens berättelse tillsammans med en anonym amerikansk man på en bar en kväll i Lahore. Texten är mycket precis och lättläst, berättelsen berör och fängslar. En kort tid efter att jag läst Den ovillige fundamentalisten läste jag Fallet av Albert Camus. Jag skulle tro att även Hamid läst Camus, gemensamt för huvudpersonerna i båda romanerna är deras insisterande tonfall. Samtidigt påminner Den ovillige fundamentalisten om den klassiska Tusen och en natt; så länge berättaren talar får han/hon leva.

Porträttet av Changez är mycket intressant och speglar det konstgjorda, ytliga samhälle vi idag lever i. Den unge Changez fyller sitt liv med konkurrens, prestige och lyxkonsumtion. Ändå är det så tydligt att han saknar en stabil identitet, nära relationer till familjen i hemlandet och en känslomässig förankring i det nya landet. I hemlandet är familjens situation osäker, man förlorar den status man tidigare haft och längtar tillbaks till det som varit. När Changez blir förälskad är den kvinna - Erica - han väljer fortfarande emotionellt bunden till en tidigare fästman, som tragiskt avlidit. I stället för att vänta och låta Erica få den tid hon behöver för att sörja försöker Changez ikläda sig rollen av den döde för att bli älskad, han går till och med så långt att han ber henne låtsas att han är den döde då de älskar med varandra.

Allt ställs dock på sin spets den elfte september när Changez inser att hans första, spontana reaktion är att bli glad över att amerikanerna tvingats på knä. Den därefter påföljande utstötningen från det amerikanska samhället, krisen i förhållandet till Erica och den ökande oron över krigshot i hemlandet driver sakta men säkert Changez mot en alltmer fundamentalistisk inställning. Alla fundamentalistiska rörelser erbjuder sina medlemmar gemenskap, identitet och ett gemensamt mål; allt människan behöver för att må bra. Så länge hon inte börjar tänka.

Changez berättar om sitt liv för en ganska orolig, ovillig lyssnare. Men vem är egentligen denne lyssnare? Är Changez verkligen den ende fundamentalisten i berättelsen? För mig är svaret självklart nej. Stora delar av det amerikanska samhället reagerade på attacken elfte september med fundamentalism. Den terroristjakt man bedriver och de medel man anser sig berättigade att använda (t ex i Guantanamo) är naturligtvis lika fundamentalistiska som talibanernas/islamisternas handlingar. Man kan inte utrota terror med terror.

För mig är den stora behållningen med romanen den komplexitet författaren väver in i berättelsen. Här finns en ung man som tycks ha en tämligen instabil identitet redan från början. Han "förförs" av västerlandets hyllningar och lyxkonsumtion och skapar ett liv som bygger på att tävla och vara bäst. Samtidigt ökar den inre oron p g a krigshot i hemlandet. Lägg därtill en svårhanterlig personlig kris, en tragisk kärlekshistoria som ytterligare förstärker identitetskrisen. Som kulmen på det hela exploderar hela världen i generaliserande fördömanden efter elfte september.

Sammantaget är detta en mycket angelägen läsvärd berättelse, där vi får höra någon berätta "inifrån" om hur en fundamentalistisk inställning växer fram och etableras.

Stål - repris

Stål av Silvia Avallone, utgiven av Natur & Kultur, 2012

13-åriga Anna och Francesca är bästa vänner. De växer upp i ett slitet hyreskomplex i den lilla italienska staden Piombino. Anna lever tillsammans med sin politiskt aktiva mamma och den äldre brodern Alessio, som arbetar på stålverket och missbrukar kokain. Emellanåt dyker även den kriminelle fadern upp i hemmet. Francescas pappa arbetar på stålverket, modern är en kuvad hemmafru som regelbundet blir slagen. I takt med att Francescas kropp utvecklas blir fadern alltmer kontrollerande och överbeskyddande. Livet för arbetarna i stålverket är destruktivt, utbildningsnivån är låg, missbruket är utbrett och kvinnor reduceras till ligg. Ungdom och skönhet idealiseras. Anna drömmer om att göra något av sitt liv, hon vill studera. Francesca vill bli modell och synas, men allra helst vill hon bara vara tillsammans med Anna. Relationen mellan flickorna kompliceras då Anna får sin första pojkvän.

Stål skildrar ett Italien som inte har mycket gemensamt med de vykortsbilder man ofta ser från landet. Här är så skitigt och eländigt att man som läsare blir matt. Det mesta i livet är förutbestämt, sönerna går i fädernas fotspår, produktionsförhållandena styr allt. Några få orkar engagera sig politiskt, men män som Berlusconi skyr inga medel för att behålla makten. Hur ska man kunna förändra ett system som är så förödmjukande, så totalitärt i sin skenbara demokrati?

Romanens stora styrka är den ömsinta, lyhörda skildringen av två tonårsflickor som söker efter sätt att hantera känslomässig turbulens och gryende sexualitet. I ett samhälle där kvinnor betraktas som könsdelar finns det inte mycket för Anna och Francesca att identifiera sig med. Kärleken mellan dem är stark, men samtidigt skör. Ingen vill bli bortvald.

Stål är 28-åriga Silvia Avallones debutroman och det är inte ofta man ser debuter av den här kalibern. Att skildra misär på ett naturalistiskt sätt uppblandat med utsökta, nyanserade personskildringar på ett rakt, lättläst språk som driver läsaren framåt är helt enkelt lysande. Det här är en kombination av arbetarlitteratur och utvecklingsroman när den är som allra bäst.

Vilse i skolan

Jag brukar inte blogga om yrkesrelaterad litteratur för den är ofta för specialiserad. Men Ross Greene är ett stort undantag, han skriver så att det är intressant för alla. Greenes grundtanke är mycket enkel: barn gör rätt om de kan. Det låter väl självklart, eller hur? Men det är en tanke som faktiskt vänder upp och ner på många populära metoder och teorier. För idag är ofta "uppfostran" och skolan uppbyggd kring tanken att barn gör rätt om de bara är nog motiverade. Därför belönas/bestraffas de för att uppföra sig mer önskvärt. Och för de stökiga barnen är resultatet nedslående, de börjar sällan uppföra sig väl i ett bestraffnings/belöningssystem. I stället straffar de ut sig och förflyttas. Om Ross Greene har rätt så måste man bemöta de här barnen på ett helt annat sätt och man måste förstå att de saknar vissa färdigheter som krävs för att fungera väl, d v s enligt den vuxnes förväntningar. Och då är det faktiskt den vuxnes ansvar att lära ut färdigheterna.

Ross Greene har skrivit tre böcker som finns utgivna på svenska. Den senaste boken - Vilse i skolan - handlar om skolmiljön och ger många goda råd om hur man uppnår positiva resultat tillsammans med de stökiga barnen. I boken går författaren även genom teorins grunder så den kan med fördel läsas även av föräldrar och personal som inte arbetar just i skolan. Jag hoppas att många läser Ross Greenes böcker och tar till sig hans respektfulla sätta att beskriva och bemöta barn.

Naku, nakuu, nakuuu

Naku, nakuu, nakuuu! text av Nanoy Raphael, illustrationer av Sergio Bumatay, översatt av Anna Gustafsson Chen, utgiven av Trasten, 2012

Isko springer hemifrån, han är mycket orolig. Den lortige kusinen Kaloy visar sina spindlar och Isko undrar var spindlarnas barn kommer ifrån. Den snälla kompisen Iya visar sin valp och Isko undrar var valpar kommer ifrån. Isko träffar duktiga doktorn och undrar var barn kommer ifrån. Och han frågar det han undrar mest över: Vad händer med babyns storebror när babyn föds. Doktorn har inget svar. Men Iskos glada klasskompis Otep kan berätta om sin storebror och då blir Isko glad och springer hem.

Texten i boken är mycket enkel och läsaren får själv fundera över vad det är som oroar Isko. Illustrationerna är dock desto mer avancerade. Jag tror att bästa sättet att beskriva dem helt enkelt är att kalla dem ovanliga. De är liksom lite skeva och inledningsvis ganska dystra i färgvalet. Här är helt enkelt inget gulli-gull. Och efter att ha tittat på dem ganska länge inser jag att jag verkligen gillar dem.

Naku, nakuu, nakuuu! betyder ungefär Oj, ooj, oooj och boken handlar i grunden om barns oro att bli bortglömda när syskon föds. Men det outtalade temat och de suggestiva bilderna gör det här till en bok utöver de vanliga. Boken passar förskolebarn och den rekommenderas varmt till alla som snart ska få syskon.

Boken tilldelades årets Peter Pan-pris med motiveringen: "Den filippinska bilderboken Naku, nakuu, nakuuu! representerar en del av världen vi sällan möter i den svenska barnboksutgivningen. Bokens tema – att få syskon – är dock universellt. Pojken Iskos oro inför de förändringar han anar kommer att ske i familjen uttrycks genom det återkommande utropet Naku, nakuu, nakuuu!.

Illustrationerna speglar huvudpersonens ängslan och visualiserar hans farhågor på ett fantasifullt och detaljrikt sätt. Genom en skiftande färgskala följer de Iskos sinnesstämning från ängslan till den trygga slutbilden: Här har han tagit av sig den mask han burit genom hela boken, och tycks ha vuxit in i sin roll som blivande storebror".

Författaren kommer till Bokmässan och medverkar i ett seminarium torsdag 26 sep kl. 14:00 - 14:45.