Johnny Panic och drömbibeln

Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath, översatt av Erik MacQueen, utgiven av Novellix, 2013

Handlingen i Johnny Panic och drömbibeln utpelar sig på ett mentalsjukhus där berättarjaget ägnar sig åt satt dokumentera drömmar. I hemlighet söker hon i de gamla arkiven och nedteckar tidigare patienters berättelser om återkommande drömmar. Mer kan man i princip inte berätta om handlingen utan att förstöra nöjet för läsaren att ta del av berättelsen i författarens takt. Och jag vill verkligen inte förstöra ert nöje, jag vill i stället uppmana er alla att läsa den här novellen som innehåller många vändningar och överraskningar.

Sylvia Plaths precisa och poetiska språk bör läsas med eftertänksamhet och öppenhet. Trots det lilla formatet finns här gott om citat att fylla en citatbok med:

"Solen krymper till en apelsin, fast kyligare, och du har bott i Roxbury sedan den senaste istiden" (s 6).

"Han lämnade mottagningen dömd till det enfaldiga öde som läkarna kallar hälsa och lycka" (s 20).

Tidigare har jag läst Glaskupan (men det är länge sedan) och jag har naturligtvis sett filmatiseringen om Plaths liv med Gwyneth Paltrow. Den här novellen ger mersmak, jag skulle vilja läsa mer både av och om Plath. Har ni några tips?

Är Downton Abbey verkligen bra?

Nu har jag sett första avsnittet och inser att jag sett delar av det tidigare och valt bort serien! Jag förstår att detta kan verka chockerande för jag har bara läst lovord om serien. Men jag är lite bekymrad, kommer jag verkligen att gilla? Det som gjorde att jag valde bort första gången är att jag uppfattade serien som vilken intrigsåpa som helst. Tjänstefolket intrigerar för att bli av med en betjänt, frun och svärmodern försöker gå baken ryggen på herrn o s v. En annan betjänt är sängvägen lierad med hertigen som kanske ska gifta sig med dottern. Är detta bra? Blir det bättre? När jag jämför med underbara serier som Herrskap och tjänstefolk, Brideshead revisited, Forsythesagan o s v känner jag mig lite besviken på DT :(

Janesch i GP, Kattbergen i repris

Härmar glatt Anna idag och bloggar om artikeln i GP om Sabrina Janesch. Även jag tyckte mycket om författarens debutbok Kattbergen, som gav en inblick i okända delar av kriget. Här är min recension:

Kattbergen av Sabrina Janesch, utgiven av Thorén & Lindskog, 2012

När den tysk-polska Neles morfar dör väcks hennes intresse för familjens historia. Morfadern kom ursprungligen från en del av Polen som idag ligger i Ukraina, familjen tvingades fly i samband med kriget. Nu följer Nele morfaderns spår, fast i omvänd riktning, och stöter på många berättelser som kanske, kanske inte är sanna. Hon får möta både krigets verkliga fasor och gamla tiders magiska föreställningar. Dessutom ramlar hon på en mörk familjehemlighet.

Hela berättelsen präglas av kamp mot rotlöshet och hemlöshet. Eftersom Neles mor är polska och fadern tysk tycks hon alltid känna sig annorlunda och utanför. I det mer konservativa Polen ses allt tyskt med misstänksamma blickar, i hemlandet Tyskland finns vardagen, som dock inte känns särskilt angelägen att återvända till.

I Kattbergen skildras två parallella skeenden, morfaderns flykt västerut och dotterdotterns sökande efter familjens ursprung österut. Inledningsvis har jag svårt att identifiera mig med berättarrösterna, men så småningom väcks mitt intresse rejält. Det här är en bok som begär lite av läsaren, man får inte ha för bråttom. Det här är inte en text man omedelbart omfamnar, men det är en berättelse som i gengäld växer hela vägen till slutet.

Kattbergen är en ung författares hyllade debut, Janesch tilldelades bl a Mara Cassens-priset och Anna Seghers-priset för sin moderna magiska realism. Jag blir förvånad och imponerad när jag inser att det är en debutroman jag läser, Janesch tror jag att vi kommer att få höra mycket mer av.

Sammantaget är Kattbergen en delvis magisk, delvis realistisk skildring av Europas folkfördrivning under andra världskriget. Boken bjuder ett visst motstånd att ta sig in i, men även stor läsglädje när man funnit dess nyckel. Rekommenderas således varmt.

Att föda ett barn - läsrapport

I Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som utspelar sig i slutet av 1930-talet, blir Maj oplanerat gravid. Och frågan är vem som egentligen är pappa till barnet. Huvudpersonen Maj är så ängslig och orolig, hon ältar saker så man som läsare blir riktigt frustrerad. Och samtidigt känner man starkt med henne i den svåra situation hon hamnat i. Vi får väl se framåt slutet om upplevelsen främst präglas av frustration eller förståelse. Snart halvvägs in i romanen är jag mycket förtjust. Framför allt tycker jag om boken lite knöliga, vindlande språk som ställer lite krav på läsaren.

Brasilien 2014

Det blir sambatoner på Bokmässan 2014 med ett brasilianskt tema. För mig är Brasilien fotboll och samba. Men litteratur? Vad har jag läst av någon brasiliansk författare, tro? Jag har försökt läsa Paolo Coelhos Vid floden Piedra satt jag mig ned och grät, men har inget positivt att säga om denna typ att pseudo-andlig litteratur. Många positiva saker kan man i stället säga om den enda övriga brasilianska författare jag läst - Clarice Lispector. Jag har hittills bara läst den underbara Stjärnans ögonblick, men innan 2014 ska jag väl hinna med något mer. Har ni några bra tips på brasilianska författare?