Mamma-böcker

Böcker om mammor finns det hur många som helst. Ofta porträtteras galna mammor, men en del mer ömsinta skildringar går att hitta. Här kommer ett litet urval av bra böcker om mammor.

I Min mamma av Tahar Ben Jelloun berättar författaren om sin mors liv. Vi rör oss mellan olika tidsperioder och får följa modern under uppväxten, vid hennes bröllop och under de sista åren i livet. Stämningen i romanen är vemodig, men här finns också utrymme för både humor och samhällskritik. Sammantaget är detta en gripande skildring av en kvinnas livsvillkor, i en värld där hennes ord väger mycket lätt.

Första delen i Lizzie Dorons självbiografiska trilogi Varför kom du inte före kriget? är en osentimental, gripande berättelse om en mor som överlevt förintelsen. Det är en tragikomisk lättläst bok som gör den överlevandes galenskap begriplig, en mycket angelägen bok för alla som vill försöka förstå hur ett krigstrauma påverkar individen för resten av livet.

Lizzies mors galenskap kan man förstå, men det kan man tyvärr inte säga om den mamma som skildras i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Här finns en mamma som endast tycks se sina egna önskningar och behov, en mamma som lever genom att suga livet ur dottern. I Jelineks delvis självbiografiska roman finns inget som gör att man varken kan förstå eller försona sig med modern, det här är en plågsam berättelse. Men ack så bra.

Kvinnor och äppelträd är Moa Martinsons debutroman. Den refuserades av flera förlag, p g a dess realistiska skildringar och sexuella frispråkighet, innan den slutligen publicerades 1933. Moa var mycket kritisk till den rådande idylliserande bilden av kvinnan och ville beskriva kvinnors liv på ett realistiskt sätt. Idag är hennes debutroman en ofta läst klassiker. Den här romanen skildrar kvinnors och mäns olika livsvillkor. Kvinnan är fast förankrad i sin kropp och sitt barnafödande, medan män lättare uppslukas av sin idévärld. Kvinnan är mer benägen till uppoffringar för att barnen ska få mat, med män super upp löningen. Kvinnor och barn är en enhet medan män kommer och går.

Själv har jag precis börjat läsa Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe som handlar om en son och hans mamma som diskuterar böcker i hennes livs slutskede. Jag har också stor lust att börja läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg, en bok jag hört mycket positivt om. Dessutom står den redan i bokhyllan och väntar.

  

Födelsedag och sommarlov

Med små bokstäver skriver jag idag ett kort, skamset inlägg om den stackars, halvt bortglömda bloggen som idag fyller fem år. Det kommer att bli firande med utmaningar och fina priser så småningom. Idag firar jag på annat sätt genom att lämna in den sista deltentan i litteraturkursen, nu har jag sommarlov!

Adams arv

Adams arv av Astrid Rosenfeld i översättning av Jörn Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog, 2013

Adams arv utspelar sig under två olika tidsperioder. Den första delen handlar om pojken Eddy som växer upp i en mycket dysfunktionell familj i Berlin under 80-talet. Av morföräldrarna får Eddy ofta höra att han är lik morfaderns bror Adam och detta är inte något att vara stolt över. Vad som föranlett morfadern att bli så arg på sin bror får dock inte Eddy veta. Efter mormoderns död hittar Eddy gamla brev som visar sig vara skrivna av Adam och i denna del berättar Adam om händelser under andra världskrigets judeförföljelse.

Båda delarna innehåller en hel del svart humor, men andra delen upplevde jag som mer ömsint och finstämd, trots sina osannolika inslag. Förintelsen brukar i vanliga fall behandlas med allvar och realism. Rosenfeld balanserar på gränsen till hur man "får" behandla ett så fasansfullt skeende, men hennes bisarra humor förringar inte allvaret utan ger snarare en ny viktig nyans. Förintelsen måste kommas ihåg på många olika sätt.

Adams berättelse innehåller också en underbar skildring av kärlek utan gränser. Här blir man som läsare berörd och lite bedårad. För visst har Adam rätt i att man måste göra allt för att vinna kärleken.

Adams arv är en bladvändare på närmare 400 sidor. Språket är rappt och dialogerna vassa. Som läsare både skrattar och gråter man medan man i rasande fart tar sig genom sidorna. Som vanligt har Thorén & Lindskog luftig, lättläst text och fint, tjockt papper i sina böcker, något som alltid gör en bibliofil som jag extra glad.

Sammantaget är Adams arv en mycket lättläst, engagerande och bedårande berättelse om kärlekens skönhet och krigets vidrighet. Att detta är skrivet av en debutant är närmast osannolikt. Rosenfeld hoppas jag få läsa mycket mer av i framtiden.

Gabriela Mistral

Gabriela Mistral (1889-1957) erhöll Nobelpriset 1945 med motiveringen: "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Mistral är känd för sin finstämda, men språkligt avancerade, lyrik och hennes svenske uttolkare Hjalmar Gullberg kallar henne ”det ställföreträdande moderskapets diktarinna”.  Moderskapstemat visar sig tydligt Mistrals många vaggvisor, barnrim och sånglekar.

Mistral började skriva poesi efter en passionerad kärleksaffär med en man som begick självmord. Hon arbetade som skollärare i en liten stad i Chile tills hennes lyrik gjorde henne berömd. Därefter hade hon olika uppdrag inom skolväsendet samt även som chilensk konsul i Neapel, Madrid och Lisabon.

Jag har bara läst en enda dikt av Mistral och det kan jag tycka är lite väl lite för att kunna säga att jag läst henne. Men den dikten har jag å andra sidan läst både på spanska och svenska och studerat skillnaderna mellan originalet och översättningen. Och ja skillnaden mellan original och tolkning/översättning är stor, men även i översättning är dikten helt underbar.

VAGGSÅNG

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.

Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.

Känner ni till Hagberg?

Känner ni till mannen på bilden? Det är sannolikt Sveriges mest citerade författare. Nej, jag kan inte påstå att jag kände till Carl August Hagberg innan delmomentet om översättningar i litteraturkursen. Men när ni och jag tror att vi citerar Shakespeare är det faktiskt Hagberg vi citerar. För en översättare är så mycket mer än en person som rakt av överför ord från ett språk till ett annat, en översättare är i mycket hög grad delaktig i verkets skapelse. Oftast lägger vi märke till översättningar när de är mindre bra, när språket flyter fint tillskriver vi detta till ursprungsförfattaren. Att vara översättare måste nog vara en av de mest otacksamma arbeten man kan ha. Men också en av de allra, allra viktigaste!