Grace Cleave är en författare från Nya Zeeland, som bosatt sig i London. Hon lever ett stillsamt liv och deltar inte gärna i det sociala livet. Då hon får en inbjudan från ett ungt par i norra England att tillbringa helgen hos dem, tackar hon med stor tvekan ja. Resan och helgvistelsen blir mycket påfrestande för Grace, som inte lyckas formulera det hon vill säga. Författaren med de skriva orden i sin makt förmår inte kommunicera med vare sig det yngre paret eller deras barn. Hur hon än försöker lyckas hon inte nå människorna, kanske kan det bero på att hon egentligen själv inte är en människa, utan en flyttfågel. Parallellt med handlingen i "nutid" får vi ta del av Graces minnen från barndomen och "hemlandet".
"Jag känner att om jag vore människa och inte som nu, gudskelov, en flyttfågel, skulle jag vara en av de första programmerade människomaskinerna, och ha kalla ögon som blinkar och blixtrar på givna tider, och en mun som utstöter sin kantiga kod." (sid 90)Janet Frame skrev den självbiografiska Mot ännu en sommar redan 1963, men hon beslutade att den inte fick ges ut under hennes livstid, eftersom hon ansåg den vara för privat. Vid den här tidpunkten var Frame redan en erkänd författare. Hon växte upp i en kulturellt intresserad arbetarklassfamilj med fem barn. På grund av faderns arbete flyttade familjen ofta och bodde ibland i mycket undermåliga hus. I Mot ännu en sommar gestaltar författaren hur modern skapade berättelser av deras liv, som låg ganska långt från barnens upplevda verklighet. Janet Frame vistades under flera år på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni innan hon blev en etablerad författare. Hon behandlades med insulin och ECT, de behandlingar som då stod till buds. Mycket finns skrivet om Frames mentala tillstånd, och olika diagnoser har föreslagits. Själv är jag mer intresserad av författarens upplevelser och uttryckssätt än av eventuell diagnostik.
"När Anne sa: inte direkt, rös Grace av fasa som om hon själv var Anne och ändå var inte Anne hon utan Graces mamma, å det var ingen ordning på identiteten, varför skulle folk jämt överskrida sina gränser? Vilken hemsk stöld har inte skett i mitt liv, tänkte Grace, som har fråntagit mig förmågan att dra upp gränser, att veta hur man skiljer på person och person, folk är som havet..." (Sid 206)Mot ännu en sommar är en inträngande porträtt av en ensam kvinna, som söker bemästra sina känslor av osäkerhet på olika sätt. I de ögonblick rädslan tydligt manifesteras är det lätt att känna empati, svårare blir det då Grace lägger sig till med en narcissistisk, överlägsen attityd. Båda reaktionerna visar dock att huvudpersonens ångest är svår för henne att hantera. I mitt tycke är de dissociativa symtomen, upplevelsen att inte längre vara en människa, mest intressanta. Det verkar finnas nära samband mellan förmågan att dissociera och förmågan att skapa stor konst.
"Jag är inte där, tänkte hon. Jag är inte där. Jag är ingenstans. Hon kände att världen slocknade av att bli så abrupt utestängd och hon flaxade med vingarna mot mörkrets dörr, men ingen öppnade, nej, ingen hörde." (Sid 191)Janet Frame skriver en smärtsamt vacker prosa, som väcker känslor och skapar inre bilder hos läsaren. Språket, och även i handlingen, påminner om Tant Theodora av Patrick White, som jag läste med stor behållning förra året. Båda författarna kräver engagemang och nyfikenhet hos läsaren, då deras texter är fyllda av symbolik och utforskande av ordens betydelser.
Sammantaget är Mot ännu en sommar ett fantastiskt vackert porträtt av en kvinna med omfattande känslomässiga svårigheter. Boken bör läsas med eftertänksamhet och öppenhet för andra verkligheter.
Många av de romaner jag läser skildrar kvinnors livssituation med havandeskap, förlossningar och föräldraskap. Sällan handlar det om rosenröda skildringar, ofta berättas om svårigheter. 
