Harens årsbok

Harens årsbok av Helena Olofsson Heshmatpasand, utgiven av Rabén & Sjögren.

Harens årsbok utgår från den välkända årstidsdikten:

"Januari börjar året, februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest.
Juli, augusti och september rika härliga framgå.
Men oktober och november och december, de är grå."

I boken får vi följa Haren och hans vänner under ett år och ta del av årstidernas växlingar och firandet av helgdagar. I början av året åker Haren och hans vänner skridskor, skidor, kälke och pulka. Det är kallt och de leker i snön. När våren kommer leker och plaskar vännerna i slasket och de firar påsk i ett vackert påskpyntat hem. Under sommaren pågår arbete med att gräva, plöja, plantera och så, däremellan badar Haren sköna sommarbad. Under sensommaren tar Haren hand om skogens guld och förbereder sig för de långa grå höst- och vintermånaderna. Som tur är kommer snart jul och nyår med nya fester.

Texten är relativt begränsad, mycket lättläst och på rim:

"Maj och juni blommar mest. Då har Haren blomsterfest.
Han dukar bord med stol vid stol och bakar paj på nattviol
och kokar saft och gör pastej på klöverblom och timotej."

Illustrationerna är helt fantastiska; de är färgrika, detaljerade och fängslande. Dottern som nu är 4 år kan sitta hur länge som helst och studera bilderna; det händer oerhört mycket på dem, de är lärorika och de är fantasifulla.

Dottern är mycket förtjust i denna bok och hon vill gärna lära sig om månader och årstider. Harens årsbok är en mycket fin bok, som jag gärna vill rekommendera till alla förskolebarn.

Manifest och motmanifest

Manifest om litteraturens innehåll och icke-innehåll har skrivits och publicerats i DN. Författarna till manifestet vill fokusera på berättandet. De är kritiska till att:

"Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Den unga prosa som däremot har lyfts fram som den konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett tydligt ­fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk."

Nu har jag dessvärre inte läst mycket av "unga" svenska författare, men lite åsikter har jag allt ändå.

Första kommentaren om att det realistiska annekterats av kriminal- och chick lit-genren kan kan jag faktiskt känna igen. Jag har själv ibland tänkt att samhällskritik bara tycks finns i deckare, men att den där ofta är så ytlig att den blir ointressant. Vem vill inte ha bättre vård? Mer realism i berättelser önskar således jag också.

Ja, gränsen mellan det fiktiva och det självbiografiska har suddats ut, men vem kan, efter att ha läst Svinalängorna eller Mig äger ingen, vara negativ till det?

Om det renodlade berättandet satts på undantag har jag svårt att uttala mig om, eftersom jag, som sagt, läst ganska lite nyare svensk litteratur.

Att det finns ett fokus på experimentellt språk och form känner jag igen, men jag har svårt att se det som negativt, även om jag personligen föredrar ett mer renodlat episkt berättande.

Jag håller med om en hel del av vad författarna till det första manifestet skriver, men kan inte låta bli att tycka att hela manifestet är lite förmätet. Fast om de kan skriva som sina förebilder Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg är detta dem förlåtet. Dock missade de att ha med Per Anders Fogelström bland sina förebilder, och det förlåter jag dem inte.

Ett motmanifest har naturligtvis skrivits och även detta kan läsas i DN. Författarna till detta vill inte begränsa skrivandet alls. Allt är tillåtet och med korsbefruktning kan man åstadkomma mirakel (nåja detta var min formulering). På många sätt håller jag med författarna till motmanifestet, även om deras inställning leder till att romaner som inte intresserar just mig skrivs. Hellre mångfald än enfald!

Tant Theodora

Tant Theodora av Patrick White

"Men gamla mrs Goodman dog ändå till sist." Detta är en inledningsmening värdig en Nobelpristagare, en inledningsmening helt i klass med "Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." (Camus) eller "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." (Kafka). Den gamla mrs Goodman, som omtalas i inledningsmeningen, är Theodoras mor, en kvinna som sällan sade något positivt om dottern. Ändå stannade Theodora hos modern och vårdade henne till slutet.

Theodora växer upp på australiska landsbygden tillsammans med systern, Fanny. Hon är sin fars flicka, i moderns ögon är hon udda och kommer ständigt till korta. Theodora har svårt i sociala sammanhang, hon är klumpig och är mer intresserad av jakt än av mer passande kvinnliga sysselsättningar. Theodora växer upp med en känsla av att hon är oduglig och misslyckad. Under skoltiden finns vissa möjligheter att etablera nära vänskapsband, men Theodora lyckas aldrig nå riktigt fram till någon. Den pojke hon i ungdomen intresserar sig för väljer att gifta sig med systern. Theodora blir således gående hemma som ungmö.

När modern väl dör (fadern har då varit död sedan länge) beger sig Theodora ut på en resa i Europa. Samtidigt tycks hon i allt högre grad förlora taget om verkligheten. Mot slutet beslutar sig Theodora för att återvända hem, men under denna hemresa raseras det sista av Theodoras verklighetsuppfattning.

Tant Theodora är skriven i tre delar, där den första handlar om uppväxten i Australien, den andra om tiden i Europa och den tredje om hemresan. Delen som handlar om barndomen är, i mitt tycke, helt mästerlig. Författaren skapar ett så inträngande, inkännande porträtt av en ung, sårbar, ensam flicka att det är rent smärtsamt att läsa boken. Den andra delen är mycket svårläst då den gestaltar hur Theodoras verklighetsuppfattning upplöses. Den tragiska avslutande delen lyfter boken igen och sammantaget måste jag säga att detta varit en fantastisk läsupplevelse.

Den absolut största behållningen med Tant Theodora är det unika, underbara språket. Jag har försökt hitta ord för att beskriva det, men det närmaste jag kan komma är att säga att språket är pregnant och betydelse-fullt. Språket bjuder ett rejält tuggmotstånd, det är vackert, poetiskt och fyllt av symbolik. Man blir ibland överrumplad över ordvalen och associationerna; sedan ser man hur perfekta meningarna blev.

Tyvärr tycks Patrick White vara en av de "bortglömda" Nobelpristagarna. Tant Theodora är på intet sätt lättläst, men jag önskar att fler skulle upptäcka denne fantastiske språkkonstnär.

Toscana

Nu har min läsleda förbytts till läslust igen - tack vare David Toscana. Halvvägs in i Den sista läsaren är jag så där småputtrande nöjd. Romanen är mysig, rolig och allvarsam. Lucio är bibliotekarie i en liten bortglömd mexikansk by. Han ägnar dagarna åt att läsa och censurera undermålig litteratur. Han är mycket kritisk och låter kackerlackorna käka upp det som inte faller honom i smaken. En dag finner hans son Remigio en ung, död flicka i sin brunn. Finns kanske lösningen på gåtan i någon av Lucios böcker?

Tematrio - Yrken

Denna veckas tema fick jag fundera länge över, både för att komma på det och för att hitta tre passande böcker. Vi har haft gäster under helgen och då bland annat pratat om de olika yrkeserfarenheter vi haft. Det visade sig att vi täckte av ganska stora delar av arbetsmarknaden.

Berätta om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken.

1. I den nyligen utlästa romanen Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en av huvudpersonerna portvakt i ett tjusigt hus i Paris. Man får en liten inblick i de plikter som ingår i arbetet, men framför allt berättas det om alla fördomar som finns om just portvakter.

2. I den underbara romanen Mig äger ingen får vi lära känna en dotter och hennes far. Fadern arbetar som härdarmästare inom metallindustrin, vilket skapar förutsättningarna för hans liv. Det är ett tungt, smutsigt arbete som leder till förslitningsskador och förlust av förmågan att planera och besluta.

3. I Ian McEwans Lördag får vi följa neurokirurgen Perowne under ett dygn i hans liv. Vid flera tillfällen förekommer långa, mycket detaljerade beskrivningar av olika operativa ingrepp. Yrket och yrkeserfarenheterna organiserar också i hög grad Perownes tänkande och hela hans världsbild.



"Instruktioner"

Låna gärna bilden om ni vill, men ladda upp den på egen eller er bloggvärds server. Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!