Victoria Benedictssons döda kropp

För närvarande röner Victoria Benedictssons liv, död och författarskap stort intresse. Lisbeth Larsson, Professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet är aktuell med en intressant bok: Hennes döda kropp Victoria Benedictssons arkiv och författarskap. Det som bl a behandlas i boken är frågan om äktheten i de skrifter som tillskrivs Victoria. I enlighet med Victorias vilja, tillföll hennes litterära kvarlåtenskap vännen och kollegan Axel Lundegård, att fritt förfoga över. I Hennes döda kropp har Lisbeth noga studerat hur Lundegård förvaltade detta arv. Han beskrivs som en parasit och Lisbeth påvisar att han skrivit stora delar av det som getts ut i Victorias namn själv. Lisbeth är således mycket mer kritisk till Lundegårds bidrag än Birgitta Holm var in sin monografi Victoria Benedictsson som gavs ut förra året. Och Lisbeth anser att Svenska Akademien sviker Victoria, då de nu i sin klassikerserie ger ut hennes texter utan att ta hänsyn till "historiska förvanskningar" av dessa.

I DN finns också en mycket intressant artikel om kvinnliga författare som begått självmord. Lisbeth Larsson beskriver här hur fixeringen vid Victorias död dominerat läsningen av hennes texter. Vidare menar Lisbeth att det i vår kultur generellt finns en fixering vid den döda kvinnan, Edgar Allan Poe beskrev henne som "the most poetic object".

"Om den döda kvinnan dessutom varit konstnär av något slag, samt tagit sitt eget liv, lägger sig berättelsen om hennes död som en blöt filt över berättelserna hon själv skrev. Man läser Virginia Woolf, Sylvia Plath och Karin Boyes hela författarskap utifrån deras självmord. Som om den drastiska slutpunkten vore definitionen av också början och mitten."

Hos mig väckte artiklarna om Victoria många funderingar. Som psykolog blir jag naturligtvis mycket intresserad av hennes "själsliga smärta", som mor undrar jag vad som hände med dottern efter moderns självmord, och som kvinna upprörs jag av den besatthet av döda kvinnor man möts av så fort man slår på TVn.

Aravind Adiga

Den indiskfödde Aravind Adiga erhöll igår det prestigefyllda brittiska Man Booker Prize. Och han gjorde det med sin debutroman The white tiger. Aravind föddes i Madras och växte delvis upp i Australien. På senare år har han bl a arbetat för the Financial Times i New York, men numer bor han i Mumbai.

The White Tiger handlar om en klipsk indisk pojke som tvingas sluta skolan för att börja arbeta. Han börjar snabbt drömma sig bort och längta efter ett bättre liv. En dag får han sin möjlighet, han anställs som privat-chaufför åt en mycket välbärgad man och får flytta till Delhi. Där blir pojken varse den enorma rikedom han omges av, en rikedom som aldrig kommer honom till del. Eller? Boken är en provocerande, realistisk berättelse om ett tudelat land där de rika lever i ett oändligt överflöd och de fattiga tigger smulor. Men, hur länge ska de fattiga stillatigande acceptera detta?

Amrisarna i hyllan

När jag gick igenom min bokhylla och listade alla böcker, upptäckte jag att andelen böcker skrivna av nordamerikaner var relativt stor. Eller rättare sagt, andelen var stor relaterat till andelen övriga icke-europeiska böcker. Jag blev lite förvånad för jag tycker inte själv att jag läser speciellt mycket amerikansk litteratur. Så nu har jag fösökt titta lite mer på vad det är för slags amerikanska böcker jag har.

Inalles har jag 61 nordamerikanska böcker i min ägo. Av dessa är en stor andel (35%) sådant jag läst för länge sedan. Här finns t ex Borta med vinden, Yaya-flickornas gudomliga hemligheter och Birdy. En betydande andel (25%) utgörs av böcker som på något sätt är relaterade till mitt yrke, dvs det är romaner som handlar om barn och familjer med psykiska svårigheter. Bl a har jag en samling av Torey Haydens mycket läsvärda berättelser.

Resten av böckerna är faktiskt skrivna av riktigt bra författare. Här finns de som redan fått sitt Nobelpris (Saul Bellow, Toni Morrison, Ernest Hemingway och John Steinbeck). Och här finns de som kanske snart får sitt Nobelpris (Margaret Atwood (Canada), Paul Auster, Joyce Carol Oates, Philip Roth och min egen favorit Anne Tyler). Men, trots att jag har en hel del böcker av amerikanska författare känns det som att jag läst få. Varför? Jo, helt enkelt för att en stor andel av böckerna i den sistnämnda gruppen är nya och ännu olästa.

Eftersom landet där borta i väst i hög utsträckning påverkar våra liv känns det viktigt att ha lite kunskap om deras litteratur. Jag skulle därför vilja få tips om författare ni tycker är bra. Jag har t ex hört talas om Siri Hustvedt, Don DeLillo och Cormac McCarthy. Vad tycker ni om dem? Och vad tycker ni om de jag redan köpt/fått, men ej ännu hunnit läsa: Paul Auster, Joyce Carol Oates och Philip Roth? Jag vill gärna få rekommenderationer på specifika böcker om ni har några favoriter.

Så gör prinsessor

Prinsessan vaknar upp till en helt vanlig ny dag. Hon äter tårta till frukost, väljer bland hundratals rosa klänningar, väljer smycken till dagens "outfit" och borstar håret. Sedan blir det åka av... prinsessan ägnar sig åt att spela ishockey, bekämpa drakar och rädda prinsen. Både små flickors upptagenhet av traditionella prinsesslekar och utforskande av mer fysiska aktiviteter och hjältedåd bekräftas i boken, vilket jag uppskattar mycket. Flickor behöver inte välja, de kan vara både söta och kaxiga.

Om ni, som vi, gillar prinsessan kan ni få veta mer om henne här. På prinsessans hemsida kan man bl a läsa om hennes ursprung och vad som inspirerade författaren Per Gustavsson då hon skapades (bl a en av mina favoritfilmer The long kiss goodnight). Här finns också beskrivningar av de andra böckerna om prinsessan och man kan även shoppa lite prinsessprylar.

Den här boken passar bra för barn i förskoleålder. Jag skulle också vilja betona att den inte är en "flickbok", pojkar kan även de behöva få sin uppfattning om vad som är "flickaktigt" reviderad.

Nobelpriset - lite eftersnack

Jag hade inte planerat att skriva något mer om årets Nobelpristagare eftersom jag inte har någon större kunskap om honom, och eftersom det ändå skrivs om honom överallt. Det som sägs om honom verkar ganska likriktat, han talas om i positiva ordalag, dock utan några direkt översvallande beskrivningar. Fast naturligtvis är han en stor Sverigevän... Men artiklarna är lite svala och oengagerade, tycker jag. Urvattnat och slätstruket, har varit mitt intryck.

Då hittade jag den här artikeln i GP. Och säga vad man vill om danskar, slätstrukna är de inte. I Danmark kritiseras årets Nobelpristagare skarpt. Man beskriver valet av Le Clézio som "oinspirerat" och Le Clézio själv anses "höra historien till". Dessutom anser den danske författaren Thomas Thurah att Le Clezio gör sig skyldig till "sentimentala förenklingar och överlastad symbolik som bidrar till att trivialisera problem som krig, svält och miljöhot". Det var ord och inga visor, det. Huruvida det ligger något i danskarnas synpunkter har jag ingen aning om, men jag tyckte att det var intressant är hitta något lite mer engagerat och ifrågasättande om den nye Nobelpristagaren. Det gjorde mig faktiskt lite mer inspirerad att läsa honom.

Ett annat efterspel till torsdagens presentation av Nobelpristagare har varit diskussioner om "läckor". Och att de funnits är väl rätt uppenbart. Jag skrev ju själv om situationen på Ladbrokes någon timme innan det var officiellt att Le Clézio var den utvalde. Maken försökte satsa en slant, men det gick tyvärr inte... Dessutom var det ju redan förra året så att någon började spela kraftigt på Lessing innan hon presenterats som pristagare. Så en läcka finns och den ska Horace "täppa till" (som han sade i bästa macho-stil *hihi*).