torsdag 6 juli 2017

Höstens önskelista

De här nyutgivna böckerna skulle jag vilja läsa till hösten. Vi får väl se hur många det verkligen blir, men de här gör mig i alla fall lässugen. Dessutom finns det så klart massor av böcker jag missat, trots att jag surfat runt hos en massa förlag.

Asparna av Hanna Nordenhök, har tidigare läst Det vita huset i Simpang.
Andarnas hus av Isabel Allende, som jag tidigare läst och älskat. Dags för omläsning.
Anna Karenina av Lev Tolstoj, som jag hoppas kommer i e-format så jag orkar hålla boken.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, som jag läst men inte klarat av att recensera. För den är så hemskt bra. Hoppas också på en nyutgåva av Alias Grace.
Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy, som äntligen skrivit en ny roman efter den fantastiska De små tingens Gud.
Onda sagor av Pär Lagerkvist. Ja, jag älskar helt enkelt Pär Lagerkvist.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö, har tidigare läst den oerhört bra Hägring 38.
Namnet på Sapfos dotter av Jesper Svenbro, eftersom jag verkligen gillar Sapfos lyrik.
Krokas av Elin Olofsson, har tidigare läst Gånglåt.
Exit väst av Mohsin Hamid, en favoritförfattare. Den ovillige fundamentalisten och Så blir du snuskigt rik, i det snabbväxande Asien är suveränt bra.
De sista vännerna av Jane Gardam, del tre i  trilogin om imperiets barn. Har redan läst och skrivit om En engelsk gentleman.
Goodbye, Bukarest av Astrid Seeberger, ett nytt författarnamn för mig.
Det goda folket av Hannah Kent, har tidigare läst En mörderska bland oss.
Vinterresa av Elfriede Jelinek, har tidigare läst och skrivit en del om denna omdebatterade Nobelpristagare.









onsdag 5 juli 2017

Det förlorade barnet, Ferrantekvartetten

Då var det gjort, då var Det förlorade barnet, den sista delen av Ferrantes Neapelkvartett utläst. Aldrig mer ska jag få möta Elena och Lila. Det känns väldigt tomt, tomt så som när jag läst ut trilogin om Maj av Kristina Sandberg och Vibeke Olssons böcker om Bricken. Vissa berättelser, vissa karaktärer kryper under huden och blir sedan alltid kvar där. Elena och Lila är sådana karaktärer, de blir som vänner jag kände för länge sedan. Någon gång ska jag läsa om alla böckerna, men just nu sitter jag här och känner mig ganska sorgsen.

Texten nedan innehåller spoilers från de tre första delarna i kvartetten.

I första delen, Min fantastiska väninna, lär vi känna Elena och Lila, som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Landet präglas fortfarande av krigstidens nöd och våldet finns överallt. Barn och kvinnor slås av männen i familjen, camorran lurar i det fördolda, fiendskap mellan familjer ärvs i generationer och barnens väg är utstakad från början. Lila är en bråkstake, men en oerhört begåvad sådan. Hon har lärt sig läsa själv och kan alltid mest. Ändå är det inte hon, utan Elena, som får möjlighet att studera vidare. Flickornas vänskap är från första början komplicerad och fylld av rivalitet, kärlek och lojalitet.

Hennes nya namn tar vid där den första delen slutade, d v s mot slutet av Lilas bröllopsfest. Lila tror att hon kan göra vad som helst, men redan under bröllopsnatten visar det sig att hennes giftermål med Stefano Carracci är ett stort misstag. Han misshandlar och våldtar henne brutalt. Lila blir kvar i Neapel och lever ett traditionellt liv, medan Elena lyckas, med hjälp av Lila, bryta sig loss och flytta till Pisa för att studera. Denna klassresa är svår för Elena att hantera, hon känner sig inte hemma i den nya miljön. Och hon har hela tiden en känsla av att det inte är hon, utan Lila, som borde leva det nya livet.

Tredje delen, Den som stannar, den som går, utspelar sig under åren mitt i livet. Lilas äktenskap har misslyckats, hon har lämnat sin man och bor med Enzo och sin son Gennaro i utkanten av Neapel. Rikedomen är ett minne blott, men Lila ger aldrig upp utan börjar lära sig allt om datorer. Elena har blivit en framgångsrik författare och gifter sig in i en akademisk familj och flyttar till Florens. Det är 60-tal och 70-tal, klasskamp, klassresor och kvinnokamp. Trots det stora avståndet mellan Elena och Lila behöver de varandras stöd i olika perioder i livet.

Det förlorade barnet utspelar sig under medelåldern och de äldre åren. Även Elenas äktenskap havererar och hon inleder en relation med sin ungdomskärlek Nino Sarratore och flyttar efter stor tvekan tillbaka till Neapel. Hon återupptar relationer med släktingar och barndomens vänner, framför allt med Lila. Situationen i Neapel är explosiv, våldet och camorran är konstant närvarande i allas liv. Elena slits mellan barnens behov, den sjuka modern, kärleken till Nino och hennes längtan och lust att skriva. Kan man verkligen som en modern, frigjord kvinna flytta tillbaka till sin patriarkala barndomsmiljö utan att tvingas ge avkall på sin frihet?

Sammantaget är Neapelkvartetten ett stycke kvinnohistoria som förtjänar klassikerstatus. Det har emellanåt var plågsamt att ta sig genom delar där Elena och/eller Lila fastnat i roller som varit svåra att ta sig ur. Båda kämpar de med att förena självständiga yrkesliv med mödraskap och det lyckas inte så bra för någon av dem. Ändå ger de aldrig upp.

DET FÖRLORADE BARNET
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2017)
Serie: Neapelkvartetten (del 4)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Bloggbohemen

måndag 26 juni 2017

Sonja Åkesson


Sonja Åkesson (1926-1977) är mest känd för diktsamlingen Husfrid, som bland annat innehåller den tvådelade dikten "Äktenskapsfrågan" som inleds med orden "Vara vit mans slav". Åkesson är dock inte på något sätt enögd, andra halvan av dikten handlar om en hämmad man som önskar att han "finge sticka från gumgnäll".

En annan dikt i samma samling som jag verkligen tycker om är "Självbiografi", en dikt som nog skulle kunna handla om de flesta av oss.

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Åkesson beskrivs i förordet av Heidi von Born som "nyenkel" och visst använder hon enkla ord i sin träffsäkra, ironiska, kritiska iakttagelser av vardagen och samhället i 60-talets folkhem. Ur diktsamlingen Jag bor i Sverige kan man läsa:

Åkej.
Jag är misslyckad
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Mörkare och dystrare är de sena dikterna i avsnittet "Psyksvit" i diktsamlingen Hästens öga, som gavs ut samma år som Åkesson avled. Alldeles för tidigt.

Sammantaget är Sonja Åkessons lyrik lättläst och aktuell än idag. Läs!

söndag 25 juni 2017

Feministsommar - Juni månads läsning (länkar)


Det har varit lite oklart hur jag tänkte mig att ni skulle dela vad ni läst med varandra, men jag hoppas att det klarnar nu. Jag planerar att lägga upp ett inlägg (som detta) i slutet av juli och augusti också där ni via inLinkz själva kan lägga till länkar till era inlägg. Hoppas nu att detta funkar som det ska (jag testar med länk till ett inlägg om en TV-serie). I det här inlägget vill jag alltså att ni ska lägga till länkar till inlägg ni skrivit om böcker ni läst i Feministutmaningen i juni. Själv har jag läst, men inte lyckats skriva så mycket ännu. Men jag - och ni - har ju ännu några dagar på oss.


lördag 24 juni 2017

En Marialegend

Mitt första möte med Niklas Rådström var i en liten, underbar berättelse om en blåmesunge, Absint. Jag lyssnade till en författaruppläsning och hänfördes av hur enkelt och vackert författaren skildrar människans plats i världen. Därefter gav jag mig på Rådströms Boken, en nytolkning av Bibelns berättelser som både förtydligar, komplicerar och ställer frågor. Läsningen berörde mig så djupt att jag aldrig lyckats klä mina tankar i ord. Rådström skriver om meningen med livet. På allvar.

När jag läste om författarens senaste bok, En Marialegend, visste jag direkt att det var en bok för mig. Och det var det verkligen, trots att den inte alls var vad jag väntade mig. Jag trodde att boken mer direkt skulle handla om jungfru Maria och hennes son, men det gör den bara implicit. I stället får läsaren i boken möta kvinnor som på olika sätt förlorar sina barn. Och dela smärtan i denna förlust, men också uppleva den skapande, livgivande blicken.

Trots att jag är 50 + känns Niklas Rådström som en väldigt "vuxen" författare, som jag måste anstränga mig lite för att läsa. Men när jag väl tar mig för att göra det, slutar det alltid med förundran. Och ofta med gråt. Världen är så naken i Rådströms berättelser. Och människan så vilsen. Men kanske kan vi ändå leva värdigt? Om vi ser, lyssnar och bryr oss om varandra?

En Marialegend innehåller tre olika berättelser, som utspelar under olika tidsperioder. Den första berättelsen - den som inledningsvis helt golvar mig - handlar om en ung kvinna som blir våldtagen och stympad av en hord barnsoldater, som även dödar hennes man och barn. Trots mycket svåra skador överlever hon genom vård och hjälp av en främling med en hund. I New York arbetar Helen på ett museum. Då hennes kollega avlider blir Helen befordrad till chef för avdelningen och ansvarig för restaureringen av Lucas Cranachs målningar. Helen blir dessutom indragen i sin avlidna kollegas liv, utan att tyckas ha kontroll över sitt handlande. Bland annat besvarar hon mail från kollegans systerson, i kollegans namn. Tredje delen handlar om konstnären Cranach den äldre och striderna mellan katoliker och protestanter under 1500-talet. De olika delarna berättas växelvis, samspelar med varandra och blir en helhet.

Rådström skriver alltid vacker, glasklar prosa, som är lätt att läsa. I En Marialegend är växlar stilen mellan att vara detaljerad, distanserad och exakt när våldet mot den unga modern skildras och att vara mer poetisk i andra delar. Sammantaget är En Marialegend grym, mörk och omskakande. Och kanske lite hoppfull. Om vi bara ser varandra.
"En hel värld finns i den blicken och det är i den blicken som världen blir till."


EN MARIALEGEND
Författare: Niklas Rådström
Förlag: Albert Bonniers (2016)
Köp: Adlibris, Bokus