Bästutmaningen - Romansviter

Jag läser just nu Neapelkvartetten av Ferrante och funderar en del över varför det är så vanligt att böcker ges ut i serier/sviter. Ibland gillar jag det, ibland inte. Berätta om den bästa romansvit du läst!

Jag ska fundera lite och återkommer under helgen.

Tematrio - en tysk, en fransk och en spansk

Dottern ska välja språk och vi verkar inte alls tänka lika ... Ge mig en tysk, en fransk och en spansk så får vi se vad det blir. Blanda kulturformer som ni vill, läsbart, sevärt eller örongodis går lika bra.

1. När det gäller en tysk väljer jag min nya tyskspråkiga, om än österrikiska, författare Robert Seethaler. Jag gillade skarpt Tobakshandlaren och fjolårets Ett helt liv hamnade solklart på Topplistan.

2. Det franska får Edit Piaf porträttera i sin fantastiska sång om att inte ångra sig.



3. Det spanska får representeras av den tokhärliga konstnären Salvador Dali och hans tavla Minnets envishet eller Minnets beständighet.

"Instruktioner"

 Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er. Lycka till!

Borta med vinden är min tegelsten

Efter att ha velat fram och tillbaka mellan ryska klassiker, tegelstensfantasy och svenska sviter blir valet ändå Borta med vinden av Margaret Mitchell. Jag läste den för första gången för många, många år sedan och en omläsning visade att jag fortfarande gilla skarpt. Borta med vinden är en roman som verkligen speglar USAs olika sidor, här finns krig, drama, enfald, ytlig självupptagenhet, vänskap och generositet. Boken skildrar detaljerat soldaternas och de civilas umbäranden under inbördeskriget, ibland i så hög grad att man tycker sig kunna känna blodstanken och krutröken. Alla har väl sett filmen om den egensinniga Scarlett O'Hara, aristokraten Ashley Wilkes och charmören Rhett Butler, men jag vill gärna rekommendera boken. Romanen är en storslagen skildring av inbördeskriget i Amerika, av svåra livsvillkor, obändig livsvilja och våldsam passion.

Den som stannar, den som går - Ferrante del tre

Jag hade svårt att hitta nya superlativer när jag recenserade den andra delen i kvartetten och nu när det är dags för trean får jag nog helt enkelt lov att upprepa mig. Fantastiskt! Fängslande! Bäst! De två första delarna var bland de allra bästa böcker jag läste i fjol och jag vågar mig redan på att säga att Den som stannar, den som går kommer att vara med på årets Topplista. Det som gör den här berättelsen så bra är helt enkelt mitt känslomässiga gensvar, jag saknar Elena och Lila när jag läst ut böckerna. Och jag börjar redan att bekymra mig över att det ju "bara" finns fyra delar. 

I första delen, Min fantastiska väninna, lär vi känna Elena och Lila, som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Landet präglas fortfarande av krigstidens nöd och våldet finns överallt. Barn och kvinnor slås av männen i familjen, camorran lurar i det fördolda, fiendskap mellan familjer ärvs i generationer och barnens väg är utstakad från början. Lila är en bråkstake, men en oerhört begåvad sådan. Hon har lärt sig läsa själv och kan alltid mest. Ändå är det inte hon, utan Elena, som får möjlighet att studera vidare. Flickornas vänskap är från första början komplicerad och fylld av rivalitet, kärlek och lojalitet.

Hennes nya namn tar vid där den första delen slutade, d v s mot slutet av Lilas bröllopsfest. Lila tror att hon kan göra vad som helst, men redan under bröllopsnatten visar det sig att hennes giftermål med Stefano Carracci är ett stort misstag. Han misshandlar och våldtar henne brutalt. Lila blir kvar i Neapel och lever ett traditionellt liv, medan Elena lyckas, med hjälp av Lila, bryta sig loss och flytta till Pisa för att studera. Denna klassresa är svår för Elena att hantera, hon känner sig inte hemma i den nya miljön. Och hon har hela tiden en känsla av att det inte är hon, utan Lila, som borde leva det nya livet.

Tredje delen, Den som stannar, den som går, utspelar sig under åren mitt i livet. Lilas äktenskap har misslyckats, hon har lämnat sin man och bor med Enzo och sin son Gennaro i utkanten av Neapel. Rikedomen är ett minne blott, men Lila ger aldrig upp utan börjar lära sig allt om datorer. Elena har blivit en framgångsrik författare och gifter sig in i en akademisk familj och flyttar till Florens. Det är 60-tal och 70-tal, klasskamp, klassresor och kvinnokamp. Trots det stora avståndet mellan Elena och Lila behöver de varandras stöd i olika perioder i livet.

Del tre handlar, liksom de två första delarna, om relationen mellan kvinnor. I tredje delen fördjupas detta detta då moderskapet ställer nya krav och aktualiserar relationerna till de egna mödrarna. Elenas mamma ges utrymme och hon spelar ut ett känsloregister värdigt en operadiva. Att driva igenom sin vilja att leva mer modernt kräver en hel del av Elena. Och att förändras är inte så lätt som det kan verka.

Som jag slog fast redan i inledningen är Den som stannar, den som går en roman som berör mig. Jag känner mig som den tredje, osynliga, väninnan som skulle vilja hjälpa till och ställa till rätta. Och emellanåt ruska om. Det är faktiskt sällan jag blir så engagerad av berättelser som jag blir av romanerna om Elena och Lila.

DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2017)
Serie: Neapelkvartetten (del 3)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket

Bästautmaningen - Tegelsten

Det är helt enkelt så att jag inte är jätteförtjust i tegelstenar. 230 sidor är perfekt för mig. Men, det finns ju undantag, det finns böcker som jag faktiskt inte vill ska ta slut. Berätta om den bästa tegelsten du läst! Begreppet tegelsten är lite flytande, men kanske passar det böcker som omfattar mer än ungefär 500 sidor. Jag återkommer med en favorit under helgen.