Bästa amerikanska kvinnoromanen

Den allra bästa romanen skriven av en nu levande amerikansk kvinnlig författare är Vi kom över havet av Julie Otsuka. Författaren är född och uppvuxen i USA, hennes föräldrar är av japanskt ursprung. Otsuka skriver ofta om just japanska immigranter.  Huvudpersonerna i Vi kom över havet är många, det de har gemensamt är att de reser över havet från Japan till USA för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. På ett poetiskt, rytmiskt språk gestaltar författaren kvinnornas upplevelser av sorg, längtan, utanförskap och ensamhet. En av de allra bästa böcker jag läst.

Tematrio - Titelkänslor

Både i böckerna och irl träffar jag just nu många människor vars känslor är stegrade till max. Det inspirerade mig till veckans tema som är känslor i titeln. Berätta om tre romaner som har ett känsloord med i titeln!

1. I novellen Lycksalighet skildrar Katherine Mansfield en ung kvinna som är helt överväldigad av lyckokänslor. men säg den lycka som består ... Novellen är en av författaren Katherine Mansfield mest berömda noveller och publicerades första gången 1918.

 2. Vredens druvor av John Steinveck utspelar sig i USA under depressionen. Tom Joad och hans familj vräks och ger sig iväg mot Kalifornien för att få arbete. Drömmen om ett bättre liv finns dock bara i reklambladen. Ett nobelprisat verk.

3. Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en helgalen gestaltning av hur sorg vänder upp och ner på tillvaron för att därefter bli "den väv personligheten består av, ett underbart kaos".


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Harold Pinter och Fastighetsskötaren

Harold Pinter (1930 - 2008) växte upp i en judisk familj i Hackney, ett arbetarkvarter i London. Han debuterade 1957 med dramat "The Room". Förutom dramatik skrev Pinter även filmmanus, prosa och poesi. Politiskt stod han till vänster om Labour.

Pinters dramatik speglar den alienation författaren upplevde under sin uppväxt i en stadsdel där det bodde få människor av judiskt ursprung. Hans pjäser är ofta tragikomiska och skildrar kommunikation, eller brist på sådan, mellan människor i olika maktpositioner.

Pinter tilldelades Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen att han "i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum".

Jag har nu, med ganska stort nöje och viss förvirring, läst pjäsen "Fastighetsskötaren", en av Pinters tidiga dramer. Pjäsen handlar om två bröder, Ashton och Mick, och om den hemlöse luffaren Davies. Pjäsen inleds med att Ashton och Davies kommer till Ashtons slitna, dragiga rum. Ashton har räddat Davies från att bli nedslagen och erbjuder honom att sova över. Davies vill gärna framställa det som om han har många olika möjligheter, samtidigt som han inte lyckas ta sig för någonting eftersom han inte har några bra skor. Under pjäsens gång pendlar Davies mellan att vara underlägsen och övermodig. Ashton är inledningsvis mycket hjälpsam, men blir emellanåt irriterad på Davies. Mick är däremot burdus och hotfull gentemot Davies. Båda bröderna erbjuder Davies att bli fastighetsskötare i huset och Davies har svårt att förstå sig på brödernas relation. Vem är det egentligen som bestämmer?

Att läsa "Fastighetsskötaren" påminner mig delvis om att läsa "I väntan på Godot" av en annan Nobelpristagare, Samuel Beckett. Båda pjäserna handlar om män som har svårt att kommunicera med varandra, de talar förbi varandra. Handlingen är närmast obefintlig, fokus ligger på dialogen. Sådan den nu är. Och båda pjäserna skildrar passivitet och oförmåga att ta itu med saker. Dessutom är båda pjäserna absurda i sin svarta komik. Sammantaget är "Fastighetsskötaren" både lättläst och läsvärd.

Det självupplevda "sanna"

Veckan inleddes med en tematrio om "sanna" berättelser, här kommer lite mer om min tankar kring att begränsa litteratur till det som är "sant". Först en liten psykologilektion.

Empati betyder förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla.

Mentalisering är ”att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån”. När man mentaliserar reflekterar man över sina egna och andras tankar och känslor. Man blir påmind om att varje människa har sitt eget perspektiv och tolkar verkligheten på sitt eget sätt. Ett annat sätt att beskriva mentalisering är att ”tänka om känslor och känna om tankar”. Utvecklad mentaliseringsförmåga har den som kan reflektera utan att värdera, den som är flexibel i tanke och känsla och kan se det som händer ur olika perspektiv. Karaktäristiskt för en utvecklad mentaliseringsförmåga är att man kan stå ut med osäkerhet, att man kan se att det finns flera tänkbara förklaringar till den andres beteenden.

Att skriva en fiktiv roman kräver empatisk förmåga och mentaliseringsförmåga. Tack och lov finns det massor av författare som har den här förmågan. Men många av dem ifrågasätts på riktigt tråkiga sätt. Detta skrev Lotta Lundberg om under den gångna veckan. Jag tycker att det är både tråkigt och absurt att det som är självupplevt ses som mer sant än det rent fiktiva sanningslika. Det vet vi väl alla egentligen att det självupplevda är subjektivt, ett sätt att uppleva, tolka, verbalisera något?

Jag har själv råkat ut för samma typ av ifrågasättanden som Lotta beskriver när jag som relativt ung (typ 30) psykolog började arbeta med mödra- och barnhälsovård. Hur kunde jag vet något detta, jag som inte ens hade egna barn? När jag däremot började arbeta med traumatiserade, torterade flyktingar försvann plötsligt kravet på att ha upplevt själv, plötsligt räckte det med att vara en empatisk människa. Nu när jag har barn brukar jag ofta prata om att man faktiskt inte alls blir en bättre psykolog bara för att man har egen erfarenhet av att vara förälder. Den egna erfarenheten är ofta alldeles för begränsad till just en specifik situation, men både som psykolog och författare måste man kunna föreställa sig andra sätt att förhålla sig än de egna.

Får man då skriva om människor med annat ursprung och andra erfarenheter än de egna? Ja, det är klart att man får. Samtidigt är frågan komplex för det blir heller inte bra om vissa grupper får tolkningsföreträde och inte människor med egna upplevelser når ut. Men den frågan måste man nog försöka lösa på annat sätt än genom att försöka begränsa författare som skriver fiktivt. Tänk så mycket fattigare jag skulle vara utan Hilary Mantels fantastiska porträtt av Thomas Cromwell, utan Colm Tóibín fina kvinnoskildringar, utan Vladimir Nabokovs skildring av vad som rör sig huvudet på en pedofil. Tack till alla författare som använder sig av sin empati och mentaliseringsförmåga för att gestalta det som går utanför er och min horisont.

Även Bernur har skrivit om detta under veckan.

Bästautmaningen - Kvinnor i USA

Det har varit presidentval i USA under veckan, det har ingen av oss kunnat missa. Hur gärna vi än velat. Och det blev inte en kvinna som president. Men här på bloggen ska det handla om amerikanska kvinnor, d v s kvinnor från USA. Berätta om den bästa romanen skriven av en nu levande amerikansk kvinna. Boken får gärna ha ett kvinnotema, men det är inget krav.

Jag återkommer med min favorit i morgon, när jag tänkt färdigt.