torsdag 4 augusti 2016

Pappa Pellerins dotter

En del böcker gör en alldeles varm i hjärteroten och lämnar efter sig ett lyckligt minne. Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe är just en sådan bok och jag är så glad att jag läste den i somras. Av någon outgrundlig orsak missade jag alla Maria Gripes böcker som barn, tursamt nog har jag barnasinnet kvar och älskar böckerna i vuxen ålder. Hittills har jag läst Tordyveln flyger i skymningen (som jag tyckte var bra) och Agnes Cecilia (som jag fullkomligt älskade). Pappa Pellerins dotter tillhör kategorin älska-böcker, även om den inte är riktigt lika bra som Agnes Cecilia. Nästa på tur är Glasblåsarns barn, den ska jag njuta nu i augusti.

Loella bor i en liten stuga i skogen tillsammans med sina två små tvillingbröder Rudolf och Konrad. Pappan har Loella aldrig träffat, i alla fall inte som hon minns. Mamman har gått till sjöss för att försörja familjen. Loella klarar sig ganska bra i skogen, hon är van att arbeta hårt och hon har hjälp av tant Adina och av den folkilskne gamle gubben Fredrik Olsson. Loella har också Pappa Pellerin, en fågelskrämma - eller en människoskrämma - som ger trygghet. En dag får Loella ett brev från mamma, som skriver att hon inte kommer att komma hem på länge och att barnen måste flytta till stan. Pojkarna ska bo hos en av mammans väninnor och Loella ska bo på barnhem. Och gå i skolan. Trots Loellas försök att förhindra allt detta, blir det som mamma skrev i brevet. Loella har svårt att anpassa sig i den stora staden och hon börjar att drömma om att hennes pappa ska komma och hämta henne.
Här vet man varken ut eller in. Finns man egentligen? Det kan man fråga sig, när man går på gatan och ingen hälsar på en. Tänk, att man går förbi utan att se på varann! Detta kan hon aldrig vänja sig vid. det är den hemskaste upplevelsen i stan. Tusen gånger hellre fick de skrika Lopp-Loella efter henne än att inte se henne alls. 
Det gör ont i hjärttrakten att läsa om Loellas ensamhet och längtan efter någon vuxen att lita på. Men Loella sätter sig inte ner och tycker synd om sig, hon lyckas klara av de flesta situationer, även om de känns skrämmande och främmande. Loella är en modig liten unge med hetsigt humör och stark egen vilja. Maria Gripe gestaltar med humor, inkännande och värme Loellas starka längtan och hennes styrka. Här finns plats både för glädje och sorg. Fantastiskt fint!

Loellas första möte med lyrik skildras vackert och minnesvärt:
Ja. Just så är det hon vill möta orden. Inte kedjade vid händelser som inte angår en, utan fria, lekande med varandra, flygande som fåglar under himlen. Ord kan vara någonting underbart, förstår hon. Rätt använda kan de sudda ut gränserna mellan det "jordiska" och det "själiska", och bli till mer än bara beståndsdelar i prat. 
Sammantaget är Pappa Pellerins dotter en mycket fin barnklassiker som jag hoppas att mellanstadiebarn idag får möjlighet att läsa.
PAPPA PELLERINS DOTTER
Författare: Maria Gripe
Illustratör: Harald Gripe
Förlag: Modernista (2016)
Köp: Adlibris, Bokus

onsdag 27 juli 2016

Reafynd

Har fyndat intressanta böcker på rean på Adlibris, 4 för 100. Fyndläge!

måndag 25 juli 2016

Störst av allt

Nu levande, relativt unga svenska författare är ju inte min styrka. Inte heller väljer jag särskilt ofta att läsa böcker som "alla" pratar om. Men när jag senast skulle lyssna på en ny bok på Storytel fanns det inget jag var särskilt intresserad av, så jag tog den där nya boken alla pratar om. Den av Malin Persson Giolito, Jag måste erkänna att jag blev riktigt skeptisk när jag läste att den handlade om en skolskjutning. Jag arbetar som skolpsykolog och är rätt så insatt i ämnet. Jag har dessutom arbetat i många år som psykolog med barn och ungdomar och det är ganska sällan jag tycker att författare lyckas få till deras röster och berättelser på nog nyanserade och trovärdiga sätt. Men jag började i alla fall lyssna och det är jag så glad att jag gjorde. Den här boken är faktiskt så oerhört bra att jag kommer att rekommendera den till alla mina arbetskamrater.

I Störst av allt berättar Maja dels om rättegången och tiden i häktet i bokens nu, dels om det som hände tidigare, om relationen till Sebastian och allt som ledde fram till den hemska dagen i klassrummet. Dagen då hennes klasskamrater blev skjutna. Av Maja och Sebastian.

Maja berättar om världar som aldrig möts och världar få av oss känner till. Här finns de mest utsatta, ungdomar som måste leva gömda i Sverige för att inte avvisas till länder där deras liv inte är vatten värda. Här finns också de allra rikaste och mäktigaste, de som lever utanför lagen för att ingen någonsin skulle komma på tanken att anmäla dem. Och här finns de rikas barn, barn som är lika utsatta som de fattigaste, fast på helt andra sätt. När de här världarna möts slutar det i tragedi, vems ansvar är detta? Vems är skulden?

Språket har ett driv som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig, fördelen med att lyssna var att jag kunde lyssna mest hela tiden överallt och vara totalt osocial. Lo Kauppi gör en mycket bra tolkning av texten, jag hör Majas utsatthet, smärtfyllda cynism och ilska i hennes röst.

Maja är en smart tjej med stor förmåga att se igenom vuxenvärldens dimridåer och hon berättar ironiskt om sina rollspelande föräldrar och samhällets förljugenhet. När Maja berättar om Sebastians familj vibrerar hennes röst av rädsla och hat. Under lång tid innan de fruktansvärda händelserna i klassrummet har hon levt under mycket stark press, utlämnad åt sina egna förmågor, totalt sviken av alla vuxna. Giolito skriver med stor empati och gestaltar de trauman Maja utsätts för och hennes reaktioner på ett trovärdigt, realistiskt, äkta sätt. Hon fångar tonåringens röst på ett fantastiskt sätt. Det som gör läsningen oerhört jobbig för mig personligen är att jag kan räkna upp andra namn, andra ungar som är lika svikna som Maja.

Sammantaget är Störst av allt en oerhört bra, spännande och intressant rättegångshistoria som gestaltar hur ungdomar sviks i ett samhälle där klassklyftorna ökar. Men framför allt är Störst av allt en berättelse om att vara ung, kär och rädd.
STÖRST AV ALLT
Författare: Malin Persson Giolito
Uppläsare: Lo Kauppi
Förlag: Bonnier Audio/Storytel
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokhora, Johanna

söndag 24 juli 2016

Pokémon Go

En så'n Pokémonsommar det blivit! Varje dag ger vi oss ut och letar både till fots och i bil. Allra roligast är att ta en tur till Museiparken, där det samlas både människor och pokémons. Människor som inte känner varandra börjar prata och spela tillsammans, folk går ut och rör på sig. Här finns något för alla, man samlar och man strider. Ålder och kön spelar ingen som helst roll. Alla som har en mobil kan vara med.

Finns det viktigare saker i världen att ägna sig åt? Ja, det gör det förvisso, men jag har svårt för alla "smarta" tweets om att folk spelar Pokémon i stället för att rädda världen. Det är ju inte direkt så att man räddar världen på Twitter heller. Dessutom måste en värld värd att räddas innehålla lek.

Hur går det då? Jodå, det går bra, jag tror att jag har hygglig koll på tricksen. Mestadels gillar jag samlandet, men kan ta en strid för ett visst gym ;) Jag är i level 16, har samlat 70 Pokémons och min bästa är en Vaporeon med CP 1336.

söndag 17 juli 2016

Ibsens Samtidsdramatik 1 & 2 och Hedda Gabler

"Låt oss glömma Henrik Ibsens person", skriver Leif Zern i förordet till Samtidsdramatik 2 och fortsätter "[h]ans liv är inte nyckeln till det han skrev, det är nyckelhålet han kikade igenom". Ibsen skildrar den värld han levde i under en tid då realism övergick i modernism. Om han var mest traditionell och realistisk eller nyskapande och modernistisk har diskuterats både då och nu. Zern menar att Ibsen såg in i framtiden, att han såg tendenserna i sin samtid. Genomgående teman i Ibsens dramatik var frihet och den konflikt som uppstod i människan mellan att förverkliga sig själv och plikter gentemot andra. Priset för friheten innebär att individen alieneras från sin sociala miljö och blir isolerad. Ibsen skildrade den då, liksom nu, moderna människan.

Jag har läst en del dramatik av Ibsen både under gymnasietiden och på senare år. Favoritdramer är bland annat "Ett dockhem" och "Vildanden". Det är framför allt inslagen av hemligheter, avslöjanden och konsekvenser som fått mig att verkligen gilla Ibsens dramatik. Jag kan läsa obehindrat på norska och brukar emellanåt vara kritisk mot svenska översättningar, men Klas Östergrens tycker jag verkligen fungerar.

Ibsen hyllas ofta för sin stora kvinnoroller som t ex Nora i "Ett dockhem" och Hedda i "Hedda Gabler". "Ett dockhem" spelas idag världen över. Men Ibsen skrev även om barnens situation och utsatthet, detta kan ni läsa mer om här.

"Hedda Gabler" publicerades 1890 och fick negativa recensioner vid premiären. Sedan dess har den kommit att bli en klassiker som satts upp på mängder av scener, med mängder av olika tolkningar av huvudrollen. I korthet handlar "Hedda Gabler" om (varning för avslöjanden!) generalsdottern Hedda som gift sig med nyblivne doktorn i kulturhistoria, Jörgen Tesman. Paret har nyligen kommit hem från en lång bröllopsresa och ska sätta bo i nytt hem. Deras framtid hänger på att Tesman inom kort erhåller en utlovad professur. När Heddas gamla kärlek, tillika Tesmans gode vän, Ejlert Lövborg, dyker upp som återuppstånden från ett liv i dryckenskap, hotas framtidsutsikterna. Lövborg har med hjälp att den väna Fru Elvsted skrivit en text som gör honom till en konkurrent om professuren. Hedda ingriper med lögner och ränkspel som leder till katastrof för dem alla.

Hedda är en spännande karaktär som kan beskrivas på många sätt. Är hon helt enkelt en personlighetsstörd "ond" narcissist, en kvinna som blivit sviken och hämnas? Eller ska hennes beteende ses som en reaktion på dåtidens inskränkta kvinnoliv som maka och mor? På senare tid har den feministiska tolkningen dominerat, Hedda ses som en kvinna som förtvivlat kämpar för att få utrymme att leva. Som Victoria Benedictsson uttryckte det: ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”
SAMTIDSDRAMATIK 1 & 2
Författare: Henrik Ibsen
Översättare: Klas Östergren
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bernur