Flykten - Jorden Runt V

Vissa böcker skapar starka fysiska reaktioner hos mig och efterlämnar snarare minnen av mina känsloreaktioner än minnen av faktiska händelser i romanen. Flykten är en sådan bok, jag läste den med vånda och jag minns den som en skrämmande berättelse om människans ondska och hennes vägran att avsäga sig sin anständighet. Mänsklig anständighet är ett tema jag ofta tänker på nuförtiden. Den lyser med sin frånvaro i politiska beslut om att vi inte har möjlighet att ta hand om unga människor som, likt pojken i romanen, har tvingats utstå fasa, fått gömma sig och fly. Men även om anständigheten ofta saknas hos dem med makt, finns den i överflöd hos enskilda personer som är villiga att offra något för att vara en medmänniska.

En ung pojke ligger gömd i en grop och darrar av skräck inför att bli hittad av de män från byn som går skallgång efter honom. Efter att ha legat gömd under lång tid vågar han sig ut ur sitt gömställe, ut på den öppna, heta slätt han måste korsa för att komma i säkerhet. Han tror att han ska klara av att fånga något att äta, men det visar sig vara svårare än han förställt sig att överleva helt ensam. När han är utmattad av hunger och törst träffar han en herde, en gammal man som tar sig an pojken och hjälper honom. Trots att han förstår att det finns våldsamma män som vill hitta pojken till varje pris.

Det finns en hel del likheter mellan Flykten och Cormac McCarthys Vägen både innehållsmässigt och stämningsmässigt. Båda texterna gestaltar en tom, öde, men samtidigt farlig värld, i den ena råder kyla i den andra hetta. Som läsare förstår jag att otäcka saker kommer att hända och den våldsamhet som skildras är fasansfull. Jag blir som hypnotiserad av förväntan.

Många saker förblir outtalade om vad som hänt pojken och vilket tid och land han lever i. Berättelsen känns både uråldrig och tidlös, samtidigt som föremål som motorcyklar ändå placerar den i relativ samtid. I berättelsen finns en del tydliga referenser till bibliska händelser, kanske är det bland annat detta som får romanen att framstå som tidlös och allmängiltig. Texten i Flykten är avskalad, poetisk och boken är föredömligt kort. Här finns inga onödiga utsmyckningar, bara en fantastisk skildring av några få människor som försöker överleva i en fruktansvärd värld.

FLYKTEN
Författare: Jesús Carrasco
Översättare: Hanna Axén
Förlag Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Fiktiviteter

Utlottning hos Hannele

Hannele har födelsedagsutlottning på sin blogg och jag vill absolut vara med. Hon lottar ut Hjältinnor av Kate Zambreno, en bok som beskrivs som "något så sällsynt som en bästsäljande litteraturessä" om feminism. Jag blir så nyfiken och håller en tumme för mig själv i utlottningen.

Stort grattis till Hanneles bibliotek som fyller hela 6 år, en aktningsvärd ålder i bokbloggosfären.

Tematrio - Fest

Idag vill jag fira min mammas födelsedag, trots att jag inte längre kan göra det tillsammans med henne. Födelsedagar och annat firas ju rätt ofta i böcker, berätta om tre böcker där man firar något; en födelsedag, en speciell händelse eller högtid eller något annat.

1. Liv till varje pris av psykologkollegan Kristina Sandberg är det avslutande delen i trilogin om Maj. Och om någon vet hur man ställer till med kalas efter konstens alla regler är det Maj. Fast hon är ju så rädd att allt ändå inte ska bli lyckat.

2. Sagan om Ringen inleds med Bilbos 111-årskalas, och detta kalas innebär starten på Frodos stora färd med ringen. Tack vara några busiga hobbitar blev fyrverkerierna till och med lite mer spektakulära än Gandalf planerat.

3. I det antika Rom firades en mycket speciell fest för att ära åkerbrukets Gud - Saturnus. Under saturnalierna rådde inga klasskillnader och husbondfolket passade upp på sina slavar. De här festligheterna skildrar Vibeke Olsson i sin serie om slavinnan Callistrate och hennes ättlingar.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Dikter och fragment av Sapfo - Jorden Runt V

"Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden". Med de orden (fragment 147) skapas ett band mellan mig (läsaren) och Sapfo som sträcker sig över två och ett halvt tusen år. Det svindlar när jag försöker föreställa mig denna tidsrymd och när jag funderar över hur Sapfos liv var. Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Hon bodde i öns viktigaste stad Mytilene under en period då staden präglades av våldsamma politiska förändringar. Sapfo kom från en aristokratisk familj och hon umgicks med en grupp kvinnor och flickor i sin hemstad. Senare tolkningar har föreslagit att Sapfo var lärare i en skola, andra har menat att det rörde sig om en Afroditekult. Men, som sagt, vi vet inte. Det vi däremot vet är att Sapfo levde i en kultur som skapade upplysta tankar och utsökt lyrik. 

Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Dikterna är komponerade för att sjungas, antingen av en kör eller av Sapfo själv, till ackompanjemang av en lyra. (Sapfo avbildas ofta med en lyra.) Hon använde sig av olika versformer, framför allt den som fått hennes namn: sapfisk strof. Många av hennes dikter är bröllopsdikter, avsedda att framföras i större sällskap. I många dikter hyllas Afrodite, kärleksgudinnan. Den lesbiska kärleken är påtaglig i en del av fragmenten, vilket synts mer eller mindre tydligt i olika tolkningar under olika tidsperioder. Vilka slutsatser man kan dra om Sapfos privatliv utifrån hennes lyrik är något som ständigt diskuteras.

Dikter och fragment i tolkning av Papageorgiou och William-Olsson innehåller ett mycket informativt förord och många intressanta kommentarer till de olika fragmenten. Författarna ger i komprimerad form en bild av Sapfos samtid och samtidigt en bild av hur hennes poesi tolkats under årtusenden. Boken innehåller även de mest fragmenterade av fragment, korta enstaka rader och ord som väcker mycket fantasier kring de försvunna delarna. 

Fragment 31 är en av de mest kompletta dikterna med fyra hela strofer. Den har tolkats av många och forskarna är oense om i vilket sammanhang den skrivits; en del menar att den är en bröllopsdikt avsedd att framföras offentligt, andra menar att innehållet är privat och handlar om ett personligt drama. Vanligt är att beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Andra analyser betonar de erotiska inslagen och likheterna mellan en orgasm och döden. 

En gudars like tycks mig den mannen

vara som sitter framför dig och nära

intill kan höra din ljuva röst och ditt

      underbara skratt

som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,

ty när jag ser på dig, om så bara en stund,

blir det omöjligt för mig att tala, min

      tunga brister,

genast löper en fin eld under min hud,

ingenting ser jag med ögonen,

öronen brusar, svetten strömmar, en

      skälvning far genom

hela min kropp, jag blir grönare än 

gräset och det tycks mig som om döden

vore nära, men allt skall man våga

ty även en fattig

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket 

Väggen (repris) - Jorden Runt V

Väggen av Marlen Haushofer i (ny) översättning av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog, 2014

Under ganska lång tid har jag försökt få till en vettig recension av Väggen, men eftersom jag själv varit sliten och känt mig instängd har det inte gått så bra. Nu gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går ...

En kvinna reser till en jaktstuga i bergen för att tillbringa en lugn helg med sin kusin och hennes man. Paret lämnar henne ensam i stugan första kvällen, de besöker en pub i den näraliggande byn. Under natten kommer parets hund Lo hem. På morgonen upptäcker kvinnan att hennes vänner inte kommit hem under natten och hon ger sig ut för att leta efter dem. Hon upptäcker abrupt att hon under natten blivit avskuren från omvärlden; en hög genomskinlig vägg omringar jaktstugan och området runt omkring. Utanför väggen ser allt liv ut att vara förstelnat. Kvinnan är ensam innanför väggen tillsammans med några husdjur och hon tvingas försöka överleva på egen hand.

Det här är en roman som ger fler frågor än svar. Är hon instängd? Eller utestängd? Finns väggen i verkligheten? Eller inuti kvinnan? Jag har tidigare skrivit om Väggen på Kulturkollo och där försökt beskriva min upplevelse av att romanen upphäver gränsen mellan yttre och inre. Kvinnan och hennes begränsade omvärld är ett, allt som sker händer både inuti och utanför. Kan man kalla det psykos? Eller demens? Eller autism? Ja, kanske. Fast det blir så irrelevant att ge skeendet ett namn när man är mitt i det.

Berättelsen väller fram över sidorna, texten är skriven som dagboksanteckningar där berättaren hoppar fram och tillbaks mellan olika tidpunkter och ger läsaren små glimtar av vad som ska komma. Detta gör att man som läsare blir helt fast i texten, lika instängd innanför bokens väggar som kvinnan är. Man är tvungen att fortsätta läsa, vare sig man vill eller inte och man läser med bävan inför det man vet ska ske. Kvinnan skriver för att på något sätt befästa sin existens och läsaren blir ett vittne till hennes öde.

Till stor del handlar texten om den prosaiska vardagen, här finns många beskrivningar av kvinnans vedermödor med att så, skörda och ta hand om djuren. I förvånansvärt liten grad ägnar hon sig åt att sörja allt hon förlorat i det tidigare livet. Emellanåt skriver hon ner mer abstrakta tankegångar, tiden är t ex något hon funderar över.

"Men om tiden bara existerar i mitt huvud och jag är den sista människan, så kommer den att ta slut när jag dör. Tanken gör mig upprymd, jag kanske har makten att dräpa tiden. Det stora nätet kommer att slitas sönder och falla i glömska med sitt sorgliga innehåll. Man borde vara tacksam mot mig för det, men efter min död kommer ingen att veta att jag dräpt tiden."

Sammantaget är Väggen en helt fantastisk, fängslande och mycket skrämmande roman. Den gestaltar människans ursprungliga skräck inför att vara helt ensam, att vara den sista levande människan på jorden. Man läser romanen i ett andetag och blir aldrig riktigt sig själv igen.