Tematrio - Fest

Idag vill jag fira min mammas födelsedag, trots att jag inte längre kan göra det tillsammans med henne. Födelsedagar och annat firas ju rätt ofta i böcker, berätta om tre böcker där man firar något; en födelsedag, en speciell händelse eller högtid eller något annat.

1. Liv till varje pris av psykologkollegan Kristina Sandberg är det avslutande delen i trilogin om Maj. Och om någon vet hur man ställer till med kalas efter konstens alla regler är det Maj. Fast hon är ju så rädd att allt ändå inte ska bli lyckat.

2. Sagan om Ringen inleds med Bilbos 111-årskalas, och detta kalas innebär starten på Frodos stora färd med ringen. Tack vara några busiga hobbitar blev fyrverkerierna till och med lite mer spektakulära än Gandalf planerat.

3. I det antika Rom firades en mycket speciell fest för att ära åkerbrukets Gud - Saturnus. Under saturnalierna rådde inga klasskillnader och husbondfolket passade upp på sina slavar. De här festligheterna skildrar Vibeke Olsson i sin serie om slavinnan Callistrate och hennes ättlingar.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Dikter och fragment av Sapfo - Jorden Runt V

"Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden". Med de orden (fragment 147) skapas ett band mellan mig (läsaren) och Sapfo som sträcker sig över två och ett halvt tusen år. Det svindlar när jag försöker föreställa mig denna tidsrymd och när jag funderar över hur Sapfos liv var. Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Hon bodde i öns viktigaste stad Mytilene under en period då staden präglades av våldsamma politiska förändringar. Sapfo kom från en aristokratisk familj och hon umgicks med en grupp kvinnor och flickor i sin hemstad. Senare tolkningar har föreslagit att Sapfo var lärare i en skola, andra har menat att det rörde sig om en Afroditekult. Men, som sagt, vi vet inte. Det vi däremot vet är att Sapfo levde i en kultur som skapade upplysta tankar och utsökt lyrik. 

Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Dikterna är komponerade för att sjungas, antingen av en kör eller av Sapfo själv, till ackompanjemang av en lyra. (Sapfo avbildas ofta med en lyra.) Hon använde sig av olika versformer, framför allt den som fått hennes namn: sapfisk strof. Många av hennes dikter är bröllopsdikter, avsedda att framföras i större sällskap. I många dikter hyllas Afrodite, kärleksgudinnan. Den lesbiska kärleken är påtaglig i en del av fragmenten, vilket synts mer eller mindre tydligt i olika tolkningar under olika tidsperioder. Vilka slutsatser man kan dra om Sapfos privatliv utifrån hennes lyrik är något som ständigt diskuteras.

Dikter och fragment i tolkning av Papageorgiou och William-Olsson innehåller ett mycket informativt förord och många intressanta kommentarer till de olika fragmenten. Författarna ger i komprimerad form en bild av Sapfos samtid och samtidigt en bild av hur hennes poesi tolkats under årtusenden. Boken innehåller även de mest fragmenterade av fragment, korta enstaka rader och ord som väcker mycket fantasier kring de försvunna delarna. 

Fragment 31 är en av de mest kompletta dikterna med fyra hela strofer. Den har tolkats av många och forskarna är oense om i vilket sammanhang den skrivits; en del menar att den är en bröllopsdikt avsedd att framföras offentligt, andra menar att innehållet är privat och handlar om ett personligt drama. Vanligt är att beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Andra analyser betonar de erotiska inslagen och likheterna mellan en orgasm och döden. 

En gudars like tycks mig den mannen

vara som sitter framför dig och nära

intill kan höra din ljuva röst och ditt

      underbara skratt

som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,

ty när jag ser på dig, om så bara en stund,

blir det omöjligt för mig att tala, min

      tunga brister,

genast löper en fin eld under min hud,

ingenting ser jag med ögonen,

öronen brusar, svetten strömmar, en

      skälvning far genom

hela min kropp, jag blir grönare än 

gräset och det tycks mig som om döden

vore nära, men allt skall man våga

ty även en fattig

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Feministbiblioteket 

Väggen (repris) - Jorden Runt V

Väggen av Marlen Haushofer i (ny) översättning av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog, 2014

Under ganska lång tid har jag försökt få till en vettig recension av Väggen, men eftersom jag själv varit sliten och känt mig instängd har det inte gått så bra. Nu gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går ...

En kvinna reser till en jaktstuga i bergen för att tillbringa en lugn helg med sin kusin och hennes man. Paret lämnar henne ensam i stugan första kvällen, de besöker en pub i den näraliggande byn. Under natten kommer parets hund Lo hem. På morgonen upptäcker kvinnan att hennes vänner inte kommit hem under natten och hon ger sig ut för att leta efter dem. Hon upptäcker abrupt att hon under natten blivit avskuren från omvärlden; en hög genomskinlig vägg omringar jaktstugan och området runt omkring. Utanför väggen ser allt liv ut att vara förstelnat. Kvinnan är ensam innanför väggen tillsammans med några husdjur och hon tvingas försöka överleva på egen hand.

Det här är en roman som ger fler frågor än svar. Är hon instängd? Eller utestängd? Finns väggen i verkligheten? Eller inuti kvinnan? Jag har tidigare skrivit om Väggen på Kulturkollo och där försökt beskriva min upplevelse av att romanen upphäver gränsen mellan yttre och inre. Kvinnan och hennes begränsade omvärld är ett, allt som sker händer både inuti och utanför. Kan man kalla det psykos? Eller demens? Eller autism? Ja, kanske. Fast det blir så irrelevant att ge skeendet ett namn när man är mitt i det.

Berättelsen väller fram över sidorna, texten är skriven som dagboksanteckningar där berättaren hoppar fram och tillbaks mellan olika tidpunkter och ger läsaren små glimtar av vad som ska komma. Detta gör att man som läsare blir helt fast i texten, lika instängd innanför bokens väggar som kvinnan är. Man är tvungen att fortsätta läsa, vare sig man vill eller inte och man läser med bävan inför det man vet ska ske. Kvinnan skriver för att på något sätt befästa sin existens och läsaren blir ett vittne till hennes öde.

Till stor del handlar texten om den prosaiska vardagen, här finns många beskrivningar av kvinnans vedermödor med att så, skörda och ta hand om djuren. I förvånansvärt liten grad ägnar hon sig åt att sörja allt hon förlorat i det tidigare livet. Emellanåt skriver hon ner mer abstrakta tankegångar, tiden är t ex något hon funderar över.

"Men om tiden bara existerar i mitt huvud och jag är den sista människan, så kommer den att ta slut när jag dör. Tanken gör mig upprymd, jag kanske har makten att dräpa tiden. Det stora nätet kommer att slitas sönder och falla i glömska med sitt sorgliga innehåll. Man borde vara tacksam mot mig för det, men efter min död kommer ingen att veta att jag dräpt tiden."

Sammantaget är Väggen en helt fantastisk, fängslande och mycket skrämmande roman. Den gestaltar människans ursprungliga skräck inför att vara helt ensam, att vara den sista levande människan på jorden. Man läser romanen i ett andetag och blir aldrig riktigt sig själv igen.

Jorden Runt V - Europa

Vi är redan en bit in i maj och reser runt i Europa för fullt. Här kommer lite information om böckerna, som jag har lånat av förlagen. I slutet av månaden skapar jag ett inlägg som ni kan posta era länkar i. Vilka böcker tänker ni läsa?

Kriget har inget kvinnligt ansikte - Svetlana Aleksijevitj (Vitryssland)
De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. 2015 års Nobelpristagare i litteratur!

Nora Webster - Colm Tóibín (Irland)
Platsen är Wexford, Irland, i slutet av sextiotalet. Nora Webster är fyrtio år och gift med Maurice, sin stora kärlek som en gång räddade henne från de knappa omständigheter under vilka hon växte upp. Livet med honom har varit både enkelt och självklart, med familjen i centrum, hans jobb som lärare och hennes roll som hemmafru. Så händer det ofattbara: Maurice drabbas av en hemsk sjukdom och avlider kort därefter. Nora blir lämnad ensam kvar med ansvar för allt, inte minst sina två unga pojkar, och trots allas välvilliga blickar och ord så vet hon ögonblickligen att det nu är upp till henne att förhindra familjens undergång. Till hennes hjälp kommer dock en oanad kraft som hon glömt bort fanns där djupt inom henne. Eller med hennes egna ord: "Det finns inget bättre sätt att bli frisk än att sjunga i en kör. Det var därför Gud skapade musiken."

Nora Webster har hyllats för sitt oerhört starka kvinnoporträtt, av flera jämfört med Madame Bovary och Hedda Gabler. En oförglömlig roman om hur vägen till insikt är att tillåta sig själv att sörja och att läka. Ännu en gång har Colm Tóibín visat varför han av så många räknas som en av världens just nu största romanförfattare.

Misstag i Moskva - Simone de Beauvoir (Frankrike)
Kortromanen Misstag i Moskva skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i tidskriften Roman 20-50. Det är berättelsen om ett gift par som beger sig till Moskva för att besöka makens dotter från ett tidigare äktenskap och där upplever en kris i sin relation. Simone de Beauvoir hämtar inspiration från de återkommande resor som hon och Jean-Paul Sartre gjorde till Sovjetunionen mellan 1962 och 1966 på inbjudan av sovjetiska författarförbundet. Mot bakgrund av kalla kriget, med korta glimtar från sextiotalets Sovjet, utspelar sig en lågmäld historia mellan de två makarna. Boken inleds med ett förord av Éliane Lecarme-Tabone. Det är första gången som Misstag i Moskva publiceras i svensk översättning.

Flykten - Jesús Carrasco (Spanien)
En ung pojke har flytt sitt hem efter en traumatisk upplevelse och från sitt gömställe hör han hur de ropar efter honom, fadern och männen. När han lämnar gropen där han legat gömd i flera dagar möts han av den vidsträckta och oförsonliga slätten som han måste korsa, ett ingenmansland härjat av hetta och våld. Desperat och utmattad av hunger och törst irrar han omkring i natten tills han stöter på en tystlåten äldre fårherde, som motvilligt beslutar sig för att fortsätta över slätten tillsammans med pojken. De talar knappt med varandra men herden förstår snart att pojken bär på en mörk hemlighet och att deras vandring är en flykt. Flykten är en koncentrerad skildring av utsatthet på en plats där våld och övergrepp ständigt hotar. Med sin precisa och kraftfulla prosa ställer Carrasco utmanade frågor om vad människan är kapabel till.

Jesús Carrasco (född 1972) debuterade med romanen Flykten, som har väckt stor internationell uppmärksamhet och sålts till tjugo länder. Författaren bor och verkar i Sevilla.

Dikter och fragment - Sapfo (Grekland)
Sapfo, född någon gång mellan 630 och 612 f.Kr., död cirka 570 f.Kr., var en grekisk kvinnlig vislyriker från ön Lesbos. I princip inget är känt om Sapfos liv, mer än att hon tycks på något sätt ha stått i centrum för en grupp högättade unga kvinnor. Sapfo är den första kända kvinnliga poeten i historien. Mycket få fullständiga dikter är bevarade.

Enligt grekiska källor ledde Sapfo en thiasos - vilket kan betyda kultförsamling, skola, rituell grupp, förening för fester eller mysteriekult - det är osäkert vilken betydelse man bör lägga in i ordet i just hennes fall. Hennes dikter har tydligen ofta tillkommit för olika slags fester och rituella sammankomster, de anspelar på en rik flora av legender och myter - några kan vara fragment av rolldikter där den talande är till exempel en av Zeus älskarinnor - men de lånar också detaljer från vardagen. Samtidigt framträder hennes personliga särprägel, hennes röst starkare än hos någon tidigare lyriker. Genom dikter som "Gudars like" och "Plejaderna sjunkit" har hon ofta uppfattats som den första stora kärlekslyrikern i europeisk litteratur.

Sapfo har fått ge namn åt den antika strofformen sapfisk strof. (Wiki)

Väggen - Marlen Haushofer (Österrike) 
En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött - djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom? I sin mångbottnade klassiker, beskriver Haushofer en kvinnas hårda och spännande kamp för att överleva. Väggen, som filmatiserades 2012 och blev en stor succé i Europa, utkommer nu i nyöversättning som första bok i Thorén & Lindskogs moderna klassikerserie.

Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike. Hon skrev ett femtontal romaner och novellsamlingar, där Väggen intar en central plats. Hon dog 1970 och älskas idag av läsare i Sverige och över hela världen.

Lagerlöfs pris till Stridsberg - bra val!

Sara Stridsberg tilldelas Selma Lagerlöfs litteraturpris för 2016 med motiveringen för ”en intensiv och vackert slipad berättarkonst som sjunger det bräckliga livets lov och med öppna ögon återupprättar de utsatta och tystade”. Ett mycket bra val tycker jag, som läst ett par böcker av Stridsberg. Beckomberga - ode till min familj lyssnade jag till på Radioföljetongen i en fantastisk uppläsning av Nanny Nilsson. Faktum är att jag grät vid många tillfällen under den lyssningen, texten fångade så exakt in en tidsperiod som väcker så starka känslor hos mig. Livet var annorlunda innan mordet på Olof Palme. Tyvärr lyckades jag aldrig formulera mina upplevelser av Beckomberga i ord, däremot hamnade den på min favoritlista där bara ett par böcker varje år platsar.

Jag lyssnade på Stridsberg då hon berättade om Beckomberga på Bokmässan 2014. Hon berättade lite om personliga erfarenheter som ligger bakom romanen. Bland annat delade Stridsberg med sig av sina tankar om att Beckomberga nu ska bli ett tjusigt bostadsområde. Medan hon skrev sin roman tyckte hon det var provocerande, men senare blev hon tillfreds med tanken. Fast hon önskade att det där skulle finnas en liten guldstaty av en flicka på väg att besöka sin pappa.

Förutom Beckomberga har jag läst Darling River. Här kommer min recension i repris.

Darling River är en, eller snarare, fyra berättelser om tillfångatagna honor. Kanske kan man också säga att romanen ger fyra varianter av ett och samma livsöde, det utnyttjade honbarnets öde. Darling River bygger på Vladimir Nabokovs underbara, gräsliga roman Lolita, i vilken vi får lära känna den rovgirige pedofilen och ta del av hans syn på nymfetter och kärleksrelationer. I Stridsbergs nya roman får vi ta del av honornas perspektiv. Här får vi möta Lo, som pendlar mellan att vara en kärlekströstande flicka och en groteskt uppsvälld, ruttnande hona. Vi får också följa Dolores Schiller - ursprungligen Lolita Haze - som är på väg till Alaska för att föda en dödfödd flicka och sedan avlida i barnsäng. Vi möter också apan, som tillfångatagits i unga år, och vetenskapsmannen som försöker lära henne teckna. Slutligen får vi också följa en anonym mor som lämnat sitt barn och som hektiskt drar från stad till stad för att undvika återseenden.

Bokens komposition är genialisk. De fyra berättelserna vävs in i varandra på ett mycket skickligt sätt, de ger ekon, avspeglingar i varandra. Aborter, födslar, övergrepp, till synes galna vetenskapsmän/läkare kommer och går genom de fyra variationerna. Ibland undrar jag under läsningen vem som är vem, sedan inser jag att det är själva poängen. Man skulle kunna beskriva berättelserna som fyra nyanser av död. Författarens språk är glasklart och ger på något sätt en dämpande effekt som gör att man står ut med innehållet. Texten är provocerande, men inte manipulativ, jag får en känsla av att författaren vill hjälpa läsaren att kunna ta till sig honornas berättelser.

Romanen innehåller många intressanta teman, de som väckt störst gensvar hos mig handlar om självbilder, speglingar. Vi får ta del av uppskakade berättelser om det som händer med självbilden hos utnyttjade barn. Barnen/kvinnorna söker livet genom efter en sann bild, de letar efter sig själva i speglar och i andras blickar.

Jag läser allt jag kommer över på Nationalbiblioteket. Jag letar efter en bok som handlar om mig. (sidan 85) 

Ändå har hon stått i timmar och betraktat sin vita gestalt i en hotellspegel innan hon vågat ge sig ut på gatorna, men inga speglar har någonsin tillhört henne. Spegeln har alltid förväxlat henne med någon annan. (sidan 104)

Den första drömmen. I tiden före speglarna uppsökte människan floder, sjöar och isar för att hitta sin bild i vattenytorna. Barn sökte sig till floden för att möta sin spegelbild för första gången. De hoppades på att möta någon annan än den som deras omgivning beskrivit. Även moderna barn uppfattar ofta sin egen spegelbild som mer verklig är omgivningens reflekterande blickar. Dessa barn blir stående vid offentliga speglar i dagar blinda och döva för allt som händer omkring dem. Spegelytan visar en gestalt som barnet har väntat på länge, men på den andra sidan om silverglaset finns bara tomhet. Att fastna i en spegel är att fastna i en dröm. (sidan 243)

Ett annat smärtsamt, påträngande tema i romanen är instängdhet, fångenskap. De fyra honorna stängs in i livmodern, i urvuxna spjälsängar, i trånga kläder, i burar och i bilar. Och alla "burarna" blir nedsmutsade och förgiftade av honornas fångenskap. I grunden kanske man kan säga att alla honorna fångats in av mannens blick och att hon där hålls fången. Ingen flyktväg finns eftersom fångenskapen blir en livsnödvändighet, något honorna anpassar sig till och söker sig till.

Man kan uttala sig om den glasklara prosan och den intressanta kompositionen, men i slutändan är det läsupplevelsen som är det viktiga. Och upplevelsen att läsa Darling River är mer fysisk och känslomässig än intellektuell. Boken är oerhört uppskakande, bitvis närmast plågsam. Jag har varit tvungen att ta flera pauser under läsningen för att inte alldeles gå i bitar. Samtidigt är romanen helt fantastisk, upplysande och klargörande. Det här var mitt första möte med Sara Stridsberg och detta möte har lämnat mig omtumlad och andlös. Darling River är en bok man behöver läsa både två och tre gånger och det är en bok jag ser fram emot att tränga djupare in i. Kort sagt är detta något av det bästa jag läst.