Den algerisk-franska författaren Assia Djebar avled under gårdagen på ett sjukhus i Paris efter en tids sjukdom. Så tråkigt! Och hon fick aldrig Nobelpriset, tänker jag upprört. Varje år brukar jag hålla en tumme för henne och jag har haft svårt att förstå varför hon blivit förbigången av den ene efter den andre. I Svd skriver idag
Lisa Irenius lite om orsakerna till att Djebar aldrig tilldelades priset. Orsaker som diskuteras är att Djebar skrev om ämnen som inte var nog universella (kvinnor och det algeriska upproret) att hon skrev på kolonisatörernas språk, att hon var "för fransk" och inte så hyllad i hemlandet och att hon var intellektuell. Jag finner just nu inte ord för vad jag tycker om de här argumenten. Och jag tycker helt enkelt att det är oerhört tråkigt att Akademien missat sin möjlighet att lyfta fram ett så intressant författarskap som Djebars.
Här är min recension av
Sultanbrudens skugga, utgiven av
Leopard Förlag.
Isma är en välutbildad kvinna, som passionerat älskar sin make. Av olika skäl vill hon dock lämna honom och för att bli fri agerar hon äktenskapsmäklerska och ordnar en ny hustru till honom. Hajila lever ett fattigt liv i slummen och äktenskapet med "mannen" innebär för henne, och hennes familj, att tillvaron förbättras. Hajila blir dock mer eller mindre inspärrad i en modern lägenhet. En dag får Hajila se en kvinna gå omkring obeslöjad utomhus och hon låter sig frestas att själv börja gå ut, utan att be "mannen" om lov. Utomhus känner sig Hajila för första gången fri, hon tar av sig slöjan och smakar på livet. Då Hajilas mor får vetskap om dotterns beteende, blir hon mycket upprörd. Så småningom upptäcker även "mannen" att hans hustru smiter ut olovandes och visar sig för andra män. Detta kan naturligtvis inte tolereras.
Romanen är skriven som en tänkt dialog mellan Isma och Hajila, även om Isma är den som aktivt berättar om Hajilas liv. Romanens titel anspelar på relationen mellan Scheherazade och systern Dinarzade i
Tusen och en natt. I denna saga räddar systern Scheherazades liv varje natt, genom att se till att hon inte somnar. Man kan tolka det som att systern ger upp möjligheten till ett eget liv för att rädda Scheherazade från sultanens grymhet. På samma sätt intar Hajila Ismas plats och ger henne därmed möjligheten att leva ett liv i frihet.
Sultanbrudens skugga handlar om relationen mellan kvinnor. (Den manlige "huvudpersonen" föräras inte ens något namn, han är reducerad till att vara "mannen", en symbol för patriarkatet.) I romanen skildras systerskapet mellan Isma och Hajila, Hajilas relation till sin mor Touma och Ismas relation till dottern Meriem. Även om "mannen" är den som äger makten, är det kvinnorna som upprätthåller "mannens" makt och kontrollerar varandra. Det är mödrar som lär sin döttrar lydnad och det är mödrar som fostrar flickor till att vara undergivna mannen. Att vara olydig mot maken innebär att man skämmer ut sin ursprungsfamilj. Isma klarar sig ur fällan genom att förmå mannen att släppa henne fri, hon "köper" sin frihet genom att förse honom med en ny brud, en ung, lydig brud. Men är det möjligt för Isma att känna sig fri när en "syster" ännu är inspärrad?
Assia Djebar skriver en vacker, poetisk prosa, som är en ren njutning att läsa. Att läsa
Sultanbrudens skugga är som att dricka väldoftande, välsmakande te med söt honung. Trots att boken skildrar våld och förtryck framträder även ett stråk av hopp. Här finns ett skimmer från sagans värld, som gör att man kan tro på ett lyckligt slut.
