Nobelspekulationer

 

Så här ser Unibets oddslista ut för närvarande. De flesta namnen tycks vara samma som föregående år. Jag tjatar ju varje år om att jag vill ha fler kvinnor och fler afrikaner bland pristagarna. Av de 31 på listan har jag läst 15. Mina favoriter är Ngũgĩ wa Thiong'o, Assia Djebar, Nuruddin Farah (ja det ska bli afrikanskt i år!). Om det blir en vit man igen håller jag en tumme för Amos Oz. Om det blir någon jag inte läst hoppas jag på Aleksijevitj, för jag har länge tänkt läsa hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte. Om det blir Thiong'o har jag lovat mig själv att jag får köpa de årets supersnygga utgåvor av hans romaner.

Vem hoppas ni på?

Ngũgĩ wa Thiong'o 5.00
Haruki Murakami 6.00
Assia Djebar 8.00
Joyce Carol Oates 8.00
Adonis 15.00
Bei Dao 15.00
Philip Roth 15.00
Svetlana Aleksijevitj 15.00
Amos Oz 20.00
Antonio Lobo Antunes 20.00
Don De Lillo 20.00
Milan Kundera 20.00
Don Paterson 25.00
Ko Un 25.00
Margaret Atwood 25.00
Thomas Pynchon 25.00
William Trevor 25.00
Cormac McCarthy 30.00
Jon Fosse 30.00
Mircea Cartarescu 30.00
Nurrudin Farah 30.00
Dacia Maraini 40.00
Javier Marías 40.00
Salman Rushdie 40.00
Tom Stoppard 40.00
Umberto Eco 40.00
Bob Dylan 50.00
Cees Nooteboom 50.00
Colm Toibin 50.00
John Le Carre 50.00
Peter Handke 50.00

Tematrio - Titeladjektiv

Dags för en ny titelutmaning med grammatiskt tema. Berätta om tre bra böcker med adjektiv i titlarna! (Och håll koll på skillnaden m,ellan adjektiv och adverb så ni inte svarar på någon kommande utmaning ;)

1. I Onda stenar av Milena Agus berättar ett barnbarn om sin mycket speciella farmor. Att låta berättarrösten vara barnbarnets skapar en intim, varm känsla, en upplevelse av att man som läsare får ta del av familjehemligheter.

2. I Den afrikanska farmen skildrar Karen Blixen sitt möte med Afrika. Här finns det vackra, poetiska mötet med det exotiska Afrika, beskrivningar av den hårda kampen att överleva, en berättelse om djup vänskap och upptäckarlusta, kortare anekdoter med tydlig sens moral och ett tragiskt slut på äventyret.

3. Det öde landet av T S Eliot är författarens stora modernistiska verk. Jag har läst hela, men kanske inte förstått så mycket. Hoppas allt klarnar efter genomgången kurs.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Månadssummering - Augusti 2014

# Dvärgen - Pär Lagerkvist
# Sagas bok - Elsie Johansson
# Att utveckla elevhälsa - Petri Partanen
# Falafelkungen är död - Sara Shilo
# En hemstad - Kristian Lundberg

Det blev verkligen inte mycket läst i augusti och orsaken är naturligtvis ett intensivt bloggande. Man kan inte starta ett bloggkollektiv utan att det tär på krafterna. Och på lästiden.

Men det jag läste var i alla fall riktigt, riktigt bra. Lundbergs poetiska, knivskarpa skildring av hans hemstad ger läsaren rysningar. Och det gör Lagerkvists skildring av ondskan också.

I Sagas bok och i Falafelkungen är relationer i centrum, båda fantastiskt bra.

Partanen är så klart jobbläsning, oumbärlig för alla som arbetar med elevhälsa. Och det gör faktiskt alla i skolan.

Landet som icke är

Modernistisk lyrik står det på schemat denna och nästkommande vecka. Så jag läser Södergran, Boye, Lagerkvist m fl. Edith Södergran är lite av en ny bekantskap för mig (ja , jag förstår att ni undrar hur jag kunnat missa och förstår det inte själv), men en bekantskap jag gläder mig att göra. Hittills har jag läst några av hennes dikter samt lite analyser av kloka människor. Framför allt noterar jag de starka känslorna och de gränsöverskridande dragen i dikterna. Här bjuder jag på en av de vackraste.

Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

Sagas bok - en trovärdig historia

Sagas bok - en trovärdig historia av Elsie Johansson, utgiven av Albert Bonniers, 2014

Saga Modig, 38 år, modejournalist i storstan återvänder med viss vånda till sin hembygd där arvet efter modern ska fördelas mellan Saga och hennes sex äldre syskon. Bodelningsdagen blir precis så hemsk som Saga i sina värsta fantasier befarat. Ja, kanske till och med ännu värre. Saga anklagas av de äldre syskonen för att ha svikit föräldrarna, för att ha roffat åt sig allt de ägde för att resa till staden, utbilda sig och bli "fin". Saga, vars pappa inte ens var hennes riktiga pappa, ska inte komma och tro att hon har rätt till något från hemmet, säger en av de äldre systrarna. All dramatik leder till att Saga insjuknar i feber och när hon piggnar till beslutar hon sig för att en gång för alla ta reda på sanningen om sitt ursprung och sin barndom.

Saga plågas svårt av skuldkänslor. Hon har vaga minnesbilder av olika episoder från barndomen, episoder som är svårtolkade och framför allt var svåra för ett barn att förstå. Under hela uppväxten präglades hemmet av tystnad och undvikande av obehagligheter. När Saga nu börjar göra egna efterforskningar är muren av tystnad svår att bryta genom.

Sagas bok är berättartekniskt komplex, läsaren får möta Saga i olika åldrar på samma sätt som Saga själv möter sitt tonårsjag och sitt barnjag. Texten tar omtag många gånger och slingrar sig fram på krokiga stigar. Min egen mycket personliga reflektion är att Sagas bok påminner om min egen upplevelse då jag gick i psykoterapi för att försöka skapa en tydligare bild av min uppväxt och en mer sammanhängande upplevelse av ett jag. De delar där Saga möter sitt jag i olika åldrar och förstår att hon som vuxen får älska sina yngre jag berör mig därför djupt. Även berättarjaget, som funderar över ett lyckligt slut, tar plats i berättelsen, men hur det går tänker jag inte avslöja.

Språket i Sagas bok är lika omväxlande som handlingen. Här finns humor i dialogerna och bitskhet i berättarens betraktelse över samhället. Här finns också sago-lika partier och lyriska naturskildringar. Och här finns lek med ord, metaforer och övertydligheter. Själv upplever jag läsningen som lustfylld. Det är många teman på gång samtidigt i Sagas bok, här skildras familjeliv och hemligheter, en klassresa och alienation, yta och ett sökande efter något djupare, efter någon mer trovärdigt.

Sammantaget är jag mycket förtjust i Sagas bok, en bok jag delvis läst, delvis lyssnat på i en mycket inlevelsefull uppläsning av Anna Maria Käll.