Ett slott av is och en skopa ovett

Innan jag högläser böcker som jag kan tänka mig kan vara lite svåra för dottern brukar jag läsa dem själv. Men Janina Kasteviks Slottet av is slapp genom oläst och det har vållat oss en del huvudbry och en lite pinsam incident. Boken handlar om systrarna Minna, Lo och deras föräldrar. Men det här är (tack och lov) ingen dussinfamilj, pappan är som en vulkan, som får utbrott för minsta lilla och mamman klarar inte skydda barnen. Dottern på 8 år blev mycket fundersam över hur pappan betedde sig och i hastigheten hade jag svårt att komma på ett bra sätt att förklara (bravo barnpsykologen, tur att du funkar bättre på arbetstid med andra barn än ditt eget). Så jag drog till med att det nog kunde vara så att pappan betedde sig så illa för att han druckit sprit. (Här hör jag i mina öron min egen mammas förklaring till allt ont på jorden.) Dottern köpte förklaringen och där kunde ju historien tagit slut.

Men nu ville det sig inte bättre än att dottern var med sin pappa i en butik där det såldes sprit härförleden och hon blev mycket upprörd när hon förstod att han övervägde att köpa en flaska. "Va, ska du dricka sprit, bli elak och slå mig och mamma!?" gastade dottern högljutt. Hennes pappa försökte resonera med henne, men hon gjorde hårdnackat motstånd. Det var inte tal om att han skulle få köpa någon spritdricka. Maken gav med sig och när han senare undrade om jag visste vad som tagit åt dottern var han i alla fall glad att den affär de besökt var Fortnum & Mason i London, där inte hela affären förstod dotterns indignerade prat om att slå fru och barn. Summa summarum tyckte han att jag borde ha gett dottern en bättre förklaring till bokpappans våldsamhet, tursamt nog är maken inte så begiven på sprit att avhållsamheten kommer att bli så värst påfrestande.

För övrigt vill jag gärna rekommendera boken och ge en extra eloge till en barnboksförfattare som inte väjer för de svåra situationer tyvärr alltför många barn upplever.

Tematrio - Recycling

Det tycks mig börja bli allt vanligare att författare lånar varandras idéer eller karaktärer för egna alster. Det finns många begrepp för detta, själv tycker jag att recycling passar bra. Oavsett om det är författare eller fans som skriver vidare är väl allt i grunden någon form av fan fiction. En del är bra, annat blir mindre lyckat. Berätta om tre böcker där författaren på något sätt recyclat någon annans material!

1. Elin Boardy kom nyligen ut med en spännande vinkling på den klassiska Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. I Boardys roman är det en ung tjänsteflicka som berättar och bilden av den brutale kapten Silver nyanseras.

2. Uppföljaren av Margaret Mitchells Borta med vinden, Scarlett av Alexandra Ripley är dock något av det sämsta jag läst. Mest minns jag en vidrig förlossningsberättelse och ett uselt språk.

3. På litteraturkursen jag läste förra året läste vi Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Kerstin Ekmans Mordets praktik tillsammans. Ekman går ju ett steg längre och skriver inte enbart om romanfiguren Doktor Glas, utan hon har även inkorporerat Hjalmar Söderberg bland sina romanfigurer. Detta ledde till många diskussioner kring hur långt man får gå.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Hjärtlös

Hjärtlös av Petrus Dahlin, utgiven av Rabén & Sjögren, 2014

Maia flyttar tillbaks till USA, där hon är född, tillsammans med mamma och pappa. De bor återigen i lägenheten där Maia föddes. Föräldrarna är mycket upptagna av sina karriärer och Maia är ofta ensam i lägenheten. Där är kallt och inte särskilt mysigt. Ett rum hålls låst och Maia får absolut inte gå in där. Det gör henne nyfiken och till slut kan hon inte hålla sig. I det låsta rummet finns inget som verkar konstigt, men där är varmt och skönt. Maia börjar vara där mer och mer, vilket får oanade konsekvenser ...

Hjärtlös är verkligen en minst sagt gastkramande berättelse, så vuxen jag är blev jag allt lite rädd och var tvungen att sträckläsa slutet. Jag var faktiskt lite oförberedd på graden av ruggighet, det är nog bra att inte sätta den här boken i händerna på någon som är lättskrämd. Men gillar man rysare är den helt perfekt.

Invävt bland de otäcka, övernaturliga händelserna finns också en historia om ett barn som är väldigt ensamt. Föräldrarna ger inte alls det stöd och den trygghet Maia behöver och de tycks inte förstå hur svårt det är för henne att ha lämnat alla kompisar och bästisen hemma i Sverige.

Sammantaget är detta en mycket bra, rejält ryslig berättelse som passar de modiga bokslukarna.

Revolutionsskrivarna

Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi, i översättning av Marie Anell, utgiven av Ordfront Förlag, 2014

Det är inte så lätt att recensera en bok man gråtit sig genom, men jag ska göra mitt bästa. Förvisso är jag en känslosam person, men det är inte ofta jag blir så berörd som jag blev av kvinnorna i Nawal El Saadawis senaste roman. Här möter läsaren kvinnorna som flyttade in i tälten på Tahrirtorget för att störta regimen, kvinnorna som blev brutalt nedslagna, kvinnorna som förtvivlat vandrade runt för att leta efter sina anhöriga. Och de skrivande kvinnorna, vars kamp bestod i att försöka skriva så sant som möjligt.

Den bild El Saadawi ger av kampen är ambivalent; hon förmedlar upprorets kraft, men även det oundvikliga nederlaget. Det patriarkala förtrycket dominerar överallt, även de jämlikhetssträvande männen dukar under för maktstrukturerna. Bland kvinnorna finns gemenskap, men även stora klasskillnader som inte enkelt låter sig överbryggas.

I Revolutionsskrivarna möter läsaren den välutbildade skribenten Fuada och hennes make Shakir, en man som vinglar omkring mellan verklighetens lockelser och krav, och en idealistisk, teoretisk överbyggnad. Hemmet städas av Saadia Mörderskan, en kvinna Fuada lärde känna då de båda var fängslade. Både Fuadas och Saadias döttrar föddes på fängelsets betonggolv. Döttrarna Dalia och Hanadi möter verkligheten i en värld som är stadd i förändring, samtidigt som allt kanske i slutänden blir vad det alltid varit. Fuadas kollega Kaukab säljer sina journalisttjänster till den som för stunden har makten, men längtar efter att uttrycka det hon vill. Men världen kanske inte ännu är redo.

El Saadawi tecknar svepande och snabbt sina huvudpersoner, fokus ligger mer på skeenden än på detaljerade porträtt. Ändå väcker kvinnorna så starkt engagemang hos mig, likheterna förenar oss trots att vi lever i olika världar. Men en blandning av hopp och pessimism och ett brett, episkt anslag skildrar författaren den omöjliga kärleken, sveket, våldet och sorgen så uttrycksfullt att texten skär sår i mig. Läs.

Brasil 2014

Fantastisk stämning med a cappella-sång och ståpäls. Och jag hyser stor förhoppning om att detta kommer att visa sig vara det år Holland vinner VM. Som ni kanske förstår kommer bloggen att påverkas av VM, hoppas ni står ut med lite fotbollsinlägg.