Tematrio - Arbetarlitteratur

Snart är det 1a maj igen och dags att demonstrera. Nuförtiden gör jag det mestadels på nätet genom att skriva om arbetarlitteratur. Temat för veckan är således givet, berätta om tre bra texter med arbetarfokus!
Eftersom jag skrivit en del tidigare om klassisk arbetarlitteratur försöker jag fokusera på lite nyare texter i år.

1. Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer handlar om 19-åriga Moa som ska arbeta på ett äldreboende en kort tid, medan hon försöker komma in på scenskolan. Chocken Moa upplever under sin första arbetsdag med allsköns kroppsvätskor, dementa "kunder" och extrem stress är oförglömlig. Vinster i välfärden, nej tack!

2. Även Sal 2 av Julie Bonnie utspelar sig i vårdsektorn, denna gång är scenen förlossningsavdelningen. I Sal 2 arbetar huvudpersonen Béatrice under stressiga, extremt dramatiska, känslosamma förhållanden med att ta hand om nyförlösta kvinnor. Personalen är dåligt rustad att ge kvinnorna ett individuellt, hälsofrämjande bemötande och den pressade situationen leder till felbehandlingar med extremt allvarliga konsekvenser.

3. Att välja den sista boken visade sig vara svårt, jag har många favoriter. Till slut har jag nu ändå bestämt mig för att ha med en bok jag ännu inte läst - Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, en roman jag hört så mycket positivt om. (Och den står så klart i hyllan och väntar på mig.) Ingenbarnsland utspelar sig i en av Göteborgs förorter på 80-talet och det är en miljö jag är väl bekant med. Det ska bli spännande att lära känna Miira, en tjej som inte tycks backa undan i första taget.


Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Freedom Day

Idag firas Freedom Day i Sydafrika till minne av de första fria valen 1994. Jag firar med en recensionsrepris av en fantastisk roman som gestaltar Sydafrikas rasförhållanden genom tiderna. 2012 års bästa bok, enligt mig.

Agaat av Marlene van Niekerk, utgiven av Weyler förlag, 2012

Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.

Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.

"Åh min lilla Agaat, mitt barn som jag stötte bort, barnet som jag försakade efter att ha lagt beslag på henne, som jag förlöste utan att fånga upp, som jag låste in för att befria." (sidan 561)

Runt de två kvinnorna cirklar ytterligare två familjemedlemmar, Millas make Jak och hennes son Jakkie. Jak och Milla lever i ett mycket olyckligt äktenskap, där ingen förmår leva upp till den andres förväntningar. Båda längtar efter närhet och kärlek - ingen av dem har något att ge den andre. Förutom slag. Sonen Jakkies förlöses på ett dramatiskt sätt och kommer att stå Agaat mycket nära under uppväxten. Och denna närhet väcker svartsjuka hos Milla.

Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.

Rabattkod

Vill ni ha 20 kr i rabatt när ni handlar på FritzStåhl? Ja, det vill väl alla människor, antar jag. Ange kod Lyrans-N-20 längst ner i varukorgen (innan kassan) så dras rabatten. Jag har testat och det funkade :-) Köp gärna någon av de fantastiska böcker jag rekommenderar på "min sida". Här finns några av de allra bästa böckerna från hela världen.

När kejsaren var gudomlig

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, i översättning av Ulla Roseen, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2014

Det är februari 1942, ett par månader efter den japanska attacken på Pearl Harbor, en attack som kom att förändra livet för alla de japaner som bodde i USA. I Berkeley, Kalifornien, och i andra delar av USA, har de japanska invånarna i ett slag förvandlats till fiender. Både vuxna och barn trakasseras, de japanska barnen får lära sig av föräldrarna att utge sig för att vara kineser. Viktigast av allt är att inte tala eller uppföra sig japanskt. Kejsar Hirohitos namn får under inga omständigheter nämnas, inga artighetsbugningar tillåts. Japanska män arresteras, förhörs, torteras och förs till fångläger. Kvinnor och barn får en kallelse att packa det viktigaste och kliva på ett tåg.

Romanens huvudpersoner är en medelålders mor och hennes två barn, en flicka och en pojke. Maken har redan förts bort. Stoiskt förbereder kvinnan sig själv och barnen för avresan, silvret grävs ner, alla japanska ägodelar förstörs, familjens övriga tillhörigheter packas och magasineras, hunden avlivas. Sedan kliver de på ett tåg, vars slutmål är ett interneringsläger i öknen i Utah. Där kommer familjen att tillbringa flera år innan kriget äntligen är slut och allt skall återgå till det som en gång var.

När kejsaren var gudomlig är författarens debutroman, men i svensk översättning har tidigare getts ut Vi kom över havet. I denna kollektivroman ger författaren röst(er) åt de postorderbrudar som reser över havet för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. Tidsmässigt utspelar sig således När kejsaren var gudomlig efter Vi kom över havet. När man läser dem i den ordning de getts ut på svenska får man en känsla av att man i När kejsaren var gudomlig återser någon av de kvinnor man lärt känna i Vi kom över havet.

Författarens språk är knappt och utsökt, rytmiskt och utan krusiduller. Varje ord är valt med omsorg, alla har de en noga genomtänkt betydelse. Julie Otsuka påminner om Kim Thúy i sättet att med få ord skapa både närhet och distans till läsaren. En närhet som väcker känslor och en distans som väcker beundran. Känsla och tanke i ett - magnifikt!

Liksom i Vi kom över havet är berättelsen i När kejsaren var gudomlig engagerande, upprörande och smärtsam. Otsuka skriver en del av historien som lätt glöms bort, oförrätter begångna av segrarna. Vi läser för att ge upprättelse åt de drabbade. Och med en förhoppning om att det är svårare att upprepa misstag man är medveten om. Läs denna underbart vackra, outsägligt sorgliga berättelse, du också.

Delad underhållning

Nu börjar jag och dottern att gilla samma saker. Vi myser och ryser tillsammans både när vi tittar på film och när vi läser. Idag började vi titta på en serie som jag nog inte sett på 40 år - Kullamannen. Jag kommer ihåg att den var oerhört spännande, och efter första avsnittet förstår jag varför. Musiken är kuslig! Efter att dottern nu vant sig vid tystnaden, det långsamma tempot och att filmatiseringen är svart/vit tycker hon också att den verkar vara mycket spännande. Vi fortsätter att titta i morgon.

Jag har också börjat högläsa en lite Maria Gripe-inspirerad berättelse - Den magiska kappan - av Katarina Genar. Även den verkar falla dottern i smaken. Kanske är den något svår, så jag får berätta lite här och var om "hur det var förr".