När kejsaren var gudomlig

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, i översättning av Ulla Roseen, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2014

Det är februari 1942, ett par månader efter den japanska attacken på Pearl Harbor, en attack som kom att förändra livet för alla de japaner som bodde i USA. I Berkeley, Kalifornien, och i andra delar av USA, har de japanska invånarna i ett slag förvandlats till fiender. Både vuxna och barn trakasseras, de japanska barnen får lära sig av föräldrarna att utge sig för att vara kineser. Viktigast av allt är att inte tala eller uppföra sig japanskt. Kejsar Hirohitos namn får under inga omständigheter nämnas, inga artighetsbugningar tillåts. Japanska män arresteras, förhörs, torteras och förs till fångläger. Kvinnor och barn får en kallelse att packa det viktigaste och kliva på ett tåg.

Romanens huvudpersoner är en medelålders mor och hennes två barn, en flicka och en pojke. Maken har redan förts bort. Stoiskt förbereder kvinnan sig själv och barnen för avresan, silvret grävs ner, alla japanska ägodelar förstörs, familjens övriga tillhörigheter packas och magasineras, hunden avlivas. Sedan kliver de på ett tåg, vars slutmål är ett interneringsläger i öknen i Utah. Där kommer familjen att tillbringa flera år innan kriget äntligen är slut och allt skall återgå till det som en gång var.

När kejsaren var gudomlig är författarens debutroman, men i svensk översättning har tidigare getts ut Vi kom över havet. I denna kollektivroman ger författaren röst(er) åt de postorderbrudar som reser över havet för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. Tidsmässigt utspelar sig således När kejsaren var gudomlig efter Vi kom över havet. När man läser dem i den ordning de getts ut på svenska får man en känsla av att man i När kejsaren var gudomlig återser någon av de kvinnor man lärt känna i Vi kom över havet.

Författarens språk är knappt och utsökt, rytmiskt och utan krusiduller. Varje ord är valt med omsorg, alla har de en noga genomtänkt betydelse. Julie Otsuka påminner om Kim Thúy i sättet att med få ord skapa både närhet och distans till läsaren. En närhet som väcker känslor och en distans som väcker beundran. Känsla och tanke i ett - magnifikt!

Liksom i Vi kom över havet är berättelsen i När kejsaren var gudomlig engagerande, upprörande och smärtsam. Otsuka skriver en del av historien som lätt glöms bort, oförrätter begångna av segrarna. Vi läser för att ge upprättelse åt de drabbade. Och med en förhoppning om att det är svårare att upprepa misstag man är medveten om. Läs denna underbart vackra, outsägligt sorgliga berättelse, du också.

Delad underhållning

Nu börjar jag och dottern att gilla samma saker. Vi myser och ryser tillsammans både när vi tittar på film och när vi läser. Idag började vi titta på en serie som jag nog inte sett på 40 år - Kullamannen. Jag kommer ihåg att den var oerhört spännande, och efter första avsnittet förstår jag varför. Musiken är kuslig! Efter att dottern nu vant sig vid tystnaden, det långsamma tempot och att filmatiseringen är svart/vit tycker hon också att den verkar vara mycket spännande. Vi fortsätter att titta i morgon.

Jag har också börjat högläsa en lite Maria Gripe-inspirerad berättelse - Den magiska kappan - av Katarina Genar. Även den verkar falla dottern i smaken. Kanske är den något svår, så jag får berätta lite här och var om "hur det var förr".

Vita på Sissinghurst

Just nu läser jag Orlando av Virginia Woolf, romanen som delvis baseras på väninnan Vita Sackville-Wests liv. Därför vill jag passa på att (återigen) visa några bilder från Sissinghurst Garden, Vitas och maken Harold Nicolsons underbara skapelse. Då paret köpte Sissinghurst, resterna av en medeltida anläggning med vallgrav, låg trädgården i ruiner. Vita lade beslag på tornhuset, medan Harold fick hålla till godo med ett arbetsrum i The South Cottage. De två barnen installerades tillsammans med hushållerskan i ett annat hus, The Priest's House. Trädgården växte därefter fram i etapper och den speglar både Vitas och Harlolds personligheter. Trädgården innehåller mängder av underbara, väldoftande gammaldags rosor, spiror och liljor. Mest känd är trädgården för dess vita avdelning, Vita ville gärna ha en vit avdelning eftersom vita blommor lyser så vackert i skymningen. Inramad av Harolds geometriska buxbom är Vitas vita rosor, klematis och kamelior underbart vackra. Tyvärr gör inte mina bilder trädgården rättvisa, för att uppleva trädgårdens skönhet måste man även känna de ljuvliga dofterna. Ett besök rekommenderas.

Läsning på Världsbokdagen

Idag på Världsbokdagen ska jag läsa riktigt mycket. Jag har 30 sidor kvar i När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka så den läser jag ut i ett nafs. Sedan är det dags att kasta sig över Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi, en bok jag verkligen ser fram emot att läsa. Jag hoppas också att Sankmark av Jhumpa Lahiri dyker upp i postlådan idag, det börjar ju bli dags att Facebookcirkla om den. Ni är väl med? Förutom läsning kommer jag dessutom att ägna mig lite åt att läsa med öronen, då är det Snöstormen av Vladimir Sorokin som streamas. Vad läser ni idag?

Tematrio - Världslitteratur

I morgon är firar vi återigen Världsbokdagen och jag smygstartar lite genom att ha ett världstema på tematrion. Men hur man ska definiera Världsbok lämnar jag upp till er, jag gör som Världslitteratur.se och fokuserar på litteratur från Asen, Afrika och Latinamerika. Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn! Om ni vill ha mer tips rekommenderar jag också bra världslitteratur på FritzStåhl.


1. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är en släktkrönika som utspelar sig i  den lilla byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap. Det är blandningen av realism och magi som gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. Berättelsen kryddas med spöken, flygande mattor och odödlighet. Tiden tycks stå still i Macondo och människorna tycks mer vara förlängningar av varandra än unika identiteter. Realistisk är dock den del av berättelsen som handlar om hur det allsmäktiga banankompaniet tar över allt i byn och lämnar den skövlad.

2.  Agaat av Marlene van Niekerk handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romenens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

3. Huvudpersonerna i Vi kom över havet av Julie Otsuka är många, det de har gemensamt är att de reser över havet från Japan till USA för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. På ett poetiskt, rytmiskt språk gestaltar författaren kvinnornas upplevelser av sorg, längtan, utanförskap och ensamhet.

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!