Igår kväll var Claire Messud gäst på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, där hon samtalade med Linn Ullmann. Jag var tyvärr inte där, men här hos Kulturdelen kan ni läsa lite om Jennys funderingar kring samtalet mellan Messud och Ullman.
En superkort beskrivning av Kvinnan på övervåningen skulle kunna låta så här: Nora är riktigt förbannad, hon berättar varför. Och min lika korta reflektion skulle kunna vara: Bravo Nora, det var banne mig på tiden. Men eftersom det här inte är någon Twitter-recension ska jag nu utveckla mina tankar en smula.
"Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta. Det vill ingen veta något om."
Så inleder Nora Eldridge sin berättelse. Och som läsare blir man naturligtvis genast intresserad av vad som orsakat denna väldiga ilska. Nora lever ensam, är fyrtiotvå år och arbetar som lågstadielärare i Cambridge, Massachusetts. Och hon berättar till en tydlig mottagare (kära läsare) om en försiktig tillvaro, om en kvinna som inte grabbat tag i livet och tagit sin plats. Nej, Nora har lagt sina konstnärsambitioner på hyllan och retirerat upp till övervåningen, där är hon osynlig och känner sig trygg. Och egentligen outsägligt ensam.
När en ny pojke, Reza, börjar i Noras klass utvecklar Nora ett tämligen tvångsmässigt intresse för pojken och hans familj. Hon knyter an till pojken och börjar fantisera om att vara hans mor. Lyckan är total när Nora erbjuds att dela en konstnärsateljé med Rezas mor Sirena. Sirena är en färgstark, utlevande, passionerad kvinna som skapar konst som ger tittaren en omvälvande upplevelse. Nora skapar små tittskåp med scener ur sorgsna, kvinnliga konstnärers liv. Hon pillar med detaljer och försöker återskapa något så exakt som möjligt. Vackert, men inte särskilt expressivt. Nora önskar att hon vore mer som Sirena, eller ännu hellre att hon faktiskt vore Sirena. Även Rezas far, Sirenas man, Skandar väcker Noras intresse; hon blir djupt förälskad och fantiserar om - eller tror - att hennes känslor är besvarade. Verkligheten ser dock inte riktigt ut så som Nora föreställer sig.
När jag läst ut boken - som jag för övrigt gillade skarpt - blev jag sittande med ett par funderingar som jag inte riktigt kan skapa klarhet i. Vad är det som gör att Nora väljer att leva ett "som-om-liv" i stället för att bli huvudperson i sitt eget liv? Jag vet faktiskt inte riktigt och jag är inte så säker på att en omläsning skulle ge något svar. Kanske är det så att läsaren mer dimper ner hos Nora i nutid och får lov att hantera att inte få veta så mycket om hennes tidigare liv. (För en psykolog är ju inte detta så enkelt). Min andra fundering handlar om vad som kommer att hända i framtiden. Kommer Nora att lyckas bibehålla sin ilska och använda den kraften för att skapa det liv hon vill ha? Tyvärr är jag inte så säker på att det kommer att bli så. Vi vet väl alla hur lätt det är att ramla tillbaks till gamla invanda mönster.
Texten i Kvinnan på övervåningen är lättläst, men i mitt tycke lite pladdrig. Jag har ju en viss förkärlek för ett stramare språk. Dessutom innehåller texten mängder av intressanta referenser till andra romaner och författare. Det mesta går mig nog förbi, men en del uppmärksammar och uppskattar jag. (Berätta t ex gärna för mig om de svarta munkarna).
Sammantaget är Kvinnan på övervåningen en fantastisk berättelse om en hämmad kvinnas abrupta uppvaknande.
Andra som läst är Bernur, Hermia, GP.
