En halvmara avklarad

Jag deltar i Bokmosters maratonutmaning att läsa 10 böcker i mars. Och jag har redan kommit drygt halvvägs trots att mer än halva månaden är kvar. Hittills ser det alltså ganska bra ut. Men en av böckerna (Gilead) går det allt ganska trögt med. Tur att jag också ska läsa Boardys nya (Mary Jones historia) och den tunna (men säkert fantastiska) Bödeln av Lagerkvist. Jag lyssnar på Skattkammarön och hoppas hinna med Minnen av Foenkinos också. Med den senare planerar jag att varva lyssnande och läsande.

Hur görs bebisar?

Hur görs bebisar? text av Cory Silverberg, illustrationer av Fiona Smyth, utgiven av OLIKA förlag, 2014

Hur görs bebisar? är en bilderbok som passar alla typer av familjer. Ett ägg och en spermie träffar varandra och delar varandras berättelser. En superliten sak blir till när spermien och ägget danser. Antingen börjar den växa i livmodern eller så gör den inte det. Att båda alternativen finns med är så befriande unikt och till stor hjälp för t ex oss adoptivfamiljer. Dottern förstår genast att för oss var det så att den superlilla saken inte började växa; det blev ingen bebis i min mage. I boken börjar en bebis växa i livmodern och till sist kommer den ut på något sätt. Genom att i slutet ställa frågan om vilka som väntade på att barnet skulle födas blir det enkelt att prata både om den biologiska familjen och om oss andra.

Texten i boken är mycket enkel och neutral. Läsaren får själv välja hur man vill prata om kön och olika typer av familjer. Illustrationerna är oerhört färgglada och jag upplever dem som mycket lustfyllda. Dottern tyckte mest att de var roliga, även om kejsarsnittet var lite otäckt att tänka på.

Boken rekommenderas av förlaget i åldern tre till sex, men min åttaåring tyckte också att den var bra. Hon tyckte dessutom att hon lärde sig saker om ägget och spermien som hon inte tidigare förstått. Och jag tycker naturligtvis att boken är oumbärlig just på grund av att den väcker frågor och är lätt att prata utifrån. Läs den för alla barn!

Jag bugar mig, Jan Guillou

Äntligen är Guillou tillbaka i storform. Jag var bara måttligt imponerad av Brobyggarna och tyckte i den att författaren slarvade bort den han är bäst på; att bygga upp sina karaktärer. Och Dandy tyckte jag allt var en besvikelse. Sverres tid med Bloomsburygruppen var helt enkelt inte så intressant. Men i den tredje delen - Mellan rött och svart - fokuserar författaren på nazismens framväxt och Europas politiska utveckling. Då blir det helt enkelt riktigt, riktigt bra. Och uppläsningen av Tomas Bolme är som vanligt mästerlig. Nu vill jag gärna ha nästa del omedelbart. Och jag undrar hur många delar det blir?

Jord och aska

Jord och aska av Atiq Rahimi, utgiven av Leopard Förlag, 2011 översättning av Sabrina Nouri/Kristina Ekelund

Den gamle mannen Dastaguir och hans sonson Yassin överlevde. De var de enda från byn som överlevde bomben. Dastaguirs hela by brändes till aska. Överlevt har dock också Yassins far Murad gjort, Murad som arbetar i gruvan. Dastaguir och Yassin är nu på väg till Murad för att berätta om det som hänt. Men hur kan man berätta för en ung man att så gott som hela hans familj utplånats? Hur berättar man att hans unga hustru naken kastade sig in i lågorna?

Stämningen i Jord och aska är så sorglig och tröstlös att jag som läsare blir djupt berörd. Den gamle mannen försöker förtvivlat få tillvaron att hänga ihop, ännu har han en uppgift att utföra. Den ödsliga undergångsstämningen och mannens och barnets enorma förluster påminner mig om Vägen av Cormac McCarthy, en av de mest gripande romaner jag läst.

Texten i romanen är översatt i två led. Den franska översättaren kommer till tals i ett förord där hon berättar att hon i texten försöker vara trogen författarens andemening och bevara de "korta och flämtande meningarna, den okonstlade estetiska stilen, denna vilja till upprepningar där medvetandet snärjs in". Min upplevelse är att även den svenska författaren lyckas förmedla författarens andemening. Den svenska texten är enkel och låter känslorna framträda. Trots enkelheten är språket poetiskt och rikt på metaforer.

Atiq Rahimi kommer ursprungligen från Afghanistan, men lämnade landet i samband med den sovjetiska ockupationen. Han är nu bosatt i Frankrike och som fransk författare tilldelades han 2008 det prestigefyllda Prix Goncourt för romanen Tålamodets sten. Jag ser mycket fram emot att läsa mer av denne fantastiska författare.

Ett rörigt lyssnande av En lång vinter

En del böcker får tyvärr inte den tid eller uppmärksamhet de förtjänar. Och inte heller får de ordentliga recensioner. Senaste veckan har jag lyssnat till en uppläsning av Colm Tóibíns En lång vinter, som gått på Radioföljetongen. Uppläsaren Daniel Söderlind gör en bra uppläsning och den lågmälda, ödesmättade berättelsen om en mors försvinnande är mycket fin. Men mitt lyssnande har varit under all kritik. Jag har lyssnat i bilen på väg till och från jobbet och på promenader. Och jag har blivit avbruten femtioelva gånger och haft en del tekniska problem. Den här romanen hade verkligen förtjänat mer. Läs den.