Mumin del 4 - Den farliga resan

Den farliga resan av Tove Jansson, utgiven av Alfabeta Bokförlag

I Den farliga resan är Susanna på ett fasansfullt humör och önskar att allt vore tvärtemot. Och minsann, det är precis vad som inträffar. Den gamla, lata katten förvandlas till en fräsande tiger, som ger sig iväg på äventyr. Susanna ger sig iväg efter katten och upptäcker att hennes spegelbild i kärret har en lika vild uppsyn som kattens. Susanna får lust att både gå hem och ge sig iväg på äventyr, och äventyrslängtan tar överhanden. På vägen möter Susanna Hemulen, Tofslan, Vifslan, Sniff och de andra välkända karaktärerna från Muminvärlden. De råkar ut för både vulkaner och snöstormar innan de når tryggheten i Mumindalen.

Den här berättelsen speglar barns sätt att tänka på ett mycket nyanserat sätt. Barn är omnipotenta, d v s de tror faktiskt att allt kretsar runt dem själva, att de är alltings mittpunkt och orsak. Att ha all den här makten leder emellanåt till ambivalens, barnets fylls av starka motstridiga känslor. Det är därför Susanna ger sig iväg på äventyr med skräckblandad förtjusning.

Den här berättelsen är riktigt spännande och kanske inte så lämplig som kvällslektyr för mörkrädda barn. Dottern på 4½ tycker att berättelsen är ganska otäck, men hon vill så klart att vi ska läsa den i alla fall. Jag är särskilt förtjust i bokens avslutning som visar att det inte alltid vare sig är lätt eller viktigt att veta vad som är verkligt och vad som är fantasi:

"Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt."

Bokens text är på rim och den är ganska utmanande och rolig att läsa när Tofslan och Vifslan talar. Illustrationerna är expressiva och förstärker både det som är spännande och det som är ljust och glatt.

Sammantaget är detta en bok som speglar barnens värld och därför är det en bok jag gärna rekommenderar till de äldre förskolebarnen och yngre skolbarnen.

Maus

Maus av Art Spegelman, utgiven av Brombergs, 2009, översättning av Jan Wahlén och Joanna Bankier

Jag höll nästan på att glömma bort att skriva ett litet inlägg om Maus och det hade ju varit synd. Inte för att den här boken behöver uppmärksamhet, den är ju redan berömd nog att ha en sida på Wiki. Men en bok som Maus vill jag ju gärna ha med på sin blogg.

Som de flesta säkert vet handlar Maus om författaren Art Speigelmans far och dennes upplevelser under förintelsen. Berättelsen om hur föräldrarna överlevde kriget och vistelsen i koncentrationslägren växer fram under möten mellan den åldrige, tämligen excentriske och besvärlige fadern och en son som tycks känna att han helt enkelt måste få veta mer om föräldrarna. Den berättelse sonen får höra känner jag som läsare igen eftersom jag läst en hel del om förintelsen. Men upplevelsen blir ändå lite råare och naknare i och med formatet. Bilderna uttrycker naturligtvis mycket, men jag tror också att det mer avskalade språk en serieroman kräver förstärker berättelsens ohyggliga innehåll. Här finns inga ord att gömma sig bakom.

I Maus framställs alla som förmänskligade djur; judarna som möss, nazisterna som katter, polackerna som grisar o s v. Och ibland tecknas de polska judarna som möss med grismaskar på sig. Att skildra människorna som olika djur är genialiskt samtidigt som det är provocerande. Det blir så extremt tydligt att det var just så här människor kategoriserades i olika raser. Och så här vissa än idag ser på omvärlden.

Maus handlar även de överlevandes situation efter kriget. Och medan man som läsare blir arg och upprörd av att läsa om krigstiden, fylls man av sorg av att läsa om de överlevandes, ibland hopplösa, försök att fortsätta leva. Dessutom påminns man om att det trauma förintelsen innebar fortplantades till många av de överlevandes barn.

Sammantaget är Maus en fascinerande serieroman som på ett tydligt sätt gestaltar ett historiskt skede vi behöver minnas.

Bokfrågan

Bokfrågan: Vilka böcker "tvingades" du läsa i skolan? Ja, det undrar Ugglan & boken och jag måste faktiskt berätta lite om både bra och dåliga tvång.

Med fasa minns jag hur jag skulle läsa och analysera Aniara, och under läsningen insåg att jag inte alls fattade vad boken handlade om. Det var verkligen ett bottennapp i mitt läsliv.

Lika illa var det att försöka läsa A Farewell to Arms på engelska med uppgiften att slå upp alla ord vi inte kunde. Jag fick aldrig något sammanhang och vet än idag inte vad den boken handlade om.

Sorgligt nog är de här läsmisslyckandena fortfarande så tydliga för mig och det är nu mer än 30 år sedan de skedde. Lärare har verkligen stor möjlighet att påverka - både på gott och ont. Jag har faktiskt än idag inte läst någon av böckerna.

Den enda bok vi "tvingades" läsa som jag verkligen gillade var Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist. Och att den gick hem hos mig berodde nog mest på min egen något udda familjesituation, jag kunde relatera till huvudpersonen. Lagerkvist är fortfarande en av mina favoriter.

Anna kommer att skriva mer om hur man kan locka barn till läsande, håll koll.

Pappan och havet, del ett

Författarna Lena Andersson och Philip Teir läser tillsammans med Marie Lundström Pappan och havet från 1965. Under första boksamtalet diskuteras de två första kapitlen. "Pappan är yngst i familjen" säger Lena och beskriver pappan som den alla måste ta hand om och hålla på gott humör. Varför går alla i familjen med på detta? Varför går mamman med på att låta pappan låtsas att han tar allt ansvar för familjen? Familjer och familjelögner diskuteras. Den mest fascinerande av alla varelserna är ändå Mårran, en varelse som fryser allt runt sig till is och släcker alla ljus. Alla cirkeldeltagarna diskuterar, men trots detta är det inte så lätt att förstå sig på Mårrans alla nyanser.

Min upplevelse efter att ha läst de två första kapitlen är som vanligt att jag älskar Tove Janssons sätt att besjäla naturen. Och hennes sätt att lite förnumstigt uttrycka vardagens svårigheter är helt fantastiskt.

"En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig".

Pappas vingar

Pappas vingar av Milena Agus, utgiven av Elisabeth Grate Förlag, 2013, översättning av Madeleine Gustafsson

Pappas vingar handlar om Madame, en egensinnig dam med en mission. Hon har en fix idé att hon ska rädda Sardinien från betongen och vägrar därför sälja sin eftertraktade mark. För övrigt ägnar Madame sig åt någon av sina älskare, eller åt att samtala med den 14-åriga berättaren eller hennes morfar. Pappas vingar är både en charmig berättelse om livet i en liten by och en historia om att växa upp när vägen kantas av förluster.

Pappas vingar innehåller en hel del filosofiska resonemang, inspirerade av den store Leibniz tes att välden är den bästa av alla tänkbara världar. (Kritik av denna tankegång kan med fördel läsas i Candide.) Mer intressanta är de reflektioner om skrivande, som författaren presenterar. Berättaren blir både lugnare och botad från sin förstoppning när hon börjar skriva dagbok. Dessutom återställs Guds ordning tack vare skrivandet: "Diktaren söker efter ord för att ge trädet dess förlorade mening tillbaka" (s 54).

Texten är lättläst och presenteras som skriven av den 14-åriga berättaren. Och jag gillar skarpt det konkreta tänkande texten speglar. Men en del betraktelser är definitivt för avancerade för åldern.

Sammantaget är Pappas vingar är en originell, både vemodig och humoristisk berättelse skriven av författaren till Onda stenar.