Stål - repris

Stål av Silvia Avallone, utgiven av Natur & Kultur, 2012

13-åriga Anna och Francesca är bästa vänner. De växer upp i ett slitet hyreskomplex i den lilla italienska staden Piombino. Anna lever tillsammans med sin politiskt aktiva mamma och den äldre brodern Alessio, som arbetar på stålverket och missbrukar kokain. Emellanåt dyker även den kriminelle fadern upp i hemmet. Francescas pappa arbetar på stålverket, modern är en kuvad hemmafru som regelbundet blir slagen. I takt med att Francescas kropp utvecklas blir fadern alltmer kontrollerande och överbeskyddande. Livet för arbetarna i stålverket är destruktivt, utbildningsnivån är låg, missbruket är utbrett och kvinnor reduceras till ligg. Ungdom och skönhet idealiseras. Anna drömmer om att göra något av sitt liv, hon vill studera. Francesca vill bli modell och synas, men allra helst vill hon bara vara tillsammans med Anna. Relationen mellan flickorna kompliceras då Anna får sin första pojkvän.

Stål skildrar ett Italien som inte har mycket gemensamt med de vykortsbilder man ofta ser från landet. Här är så skitigt och eländigt att man som läsare blir matt. Det mesta i livet är förutbestämt, sönerna går i fädernas fotspår, produktionsförhållandena styr allt. Några få orkar engagera sig politiskt, men män som Berlusconi skyr inga medel för att behålla makten. Hur ska man kunna förändra ett system som är så förödmjukande, så totalitärt i sin skenbara demokrati?

Romanens stora styrka är den ömsinta, lyhörda skildringen av två tonårsflickor som söker efter sätt att hantera känslomässig turbulens och gryende sexualitet. I ett samhälle där kvinnor betraktas som könsdelar finns det inte mycket för Anna och Francesca att identifiera sig med. Kärleken mellan dem är stark, men samtidigt skör. Ingen vill bli bortvald.

Stål är 28-åriga Silvia Avallones debutroman och det är inte ofta man ser debuter av den här kalibern. Att skildra misär på ett naturalistiskt sätt uppblandat med utsökta, nyanserade personskildringar på ett rakt, lättläst språk som driver läsaren framåt är helt enkelt lysande. Det här är en kombination av arbetarlitteratur och utvecklingsroman när den är som allra bäst.

Vilse i skolan

Jag brukar inte blogga om yrkesrelaterad litteratur för den är ofta för specialiserad. Men Ross Greene är ett stort undantag, han skriver så att det är intressant för alla. Greenes grundtanke är mycket enkel: barn gör rätt om de kan. Det låter väl självklart, eller hur? Men det är en tanke som faktiskt vänder upp och ner på många populära metoder och teorier. För idag är ofta "uppfostran" och skolan uppbyggd kring tanken att barn gör rätt om de bara är nog motiverade. Därför belönas/bestraffas de för att uppföra sig mer önskvärt. Och för de stökiga barnen är resultatet nedslående, de börjar sällan uppföra sig väl i ett bestraffnings/belöningssystem. I stället straffar de ut sig och förflyttas. Om Ross Greene har rätt så måste man bemöta de här barnen på ett helt annat sätt och man måste förstå att de saknar vissa färdigheter som krävs för att fungera väl, d v s enligt den vuxnes förväntningar. Och då är det faktiskt den vuxnes ansvar att lära ut färdigheterna.

Ross Greene har skrivit tre böcker som finns utgivna på svenska. Den senaste boken - Vilse i skolan - handlar om skolmiljön och ger många goda råd om hur man uppnår positiva resultat tillsammans med de stökiga barnen. I boken går författaren även genom teorins grunder så den kan med fördel läsas även av föräldrar och personal som inte arbetar just i skolan. Jag hoppas att många läser Ross Greenes böcker och tar till sig hans respektfulla sätta att beskriva och bemöta barn.

Naku, nakuu, nakuuu

Naku, nakuu, nakuuu! text av Nanoy Raphael, illustrationer av Sergio Bumatay, översatt av Anna Gustafsson Chen, utgiven av Trasten, 2012

Isko springer hemifrån, han är mycket orolig. Den lortige kusinen Kaloy visar sina spindlar och Isko undrar var spindlarnas barn kommer ifrån. Den snälla kompisen Iya visar sin valp och Isko undrar var valpar kommer ifrån. Isko träffar duktiga doktorn och undrar var barn kommer ifrån. Och han frågar det han undrar mest över: Vad händer med babyns storebror när babyn föds. Doktorn har inget svar. Men Iskos glada klasskompis Otep kan berätta om sin storebror och då blir Isko glad och springer hem.

Texten i boken är mycket enkel och läsaren får själv fundera över vad det är som oroar Isko. Illustrationerna är dock desto mer avancerade. Jag tror att bästa sättet att beskriva dem helt enkelt är att kalla dem ovanliga. De är liksom lite skeva och inledningsvis ganska dystra i färgvalet. Här är helt enkelt inget gulli-gull. Och efter att ha tittat på dem ganska länge inser jag att jag verkligen gillar dem.

Naku, nakuu, nakuuu! betyder ungefär Oj, ooj, oooj och boken handlar i grunden om barns oro att bli bortglömda när syskon föds. Men det outtalade temat och de suggestiva bilderna gör det här till en bok utöver de vanliga. Boken passar förskolebarn och den rekommenderas varmt till alla som snart ska få syskon.

Boken tilldelades årets Peter Pan-pris med motiveringen: "Den filippinska bilderboken Naku, nakuu, nakuuu! representerar en del av världen vi sällan möter i den svenska barnboksutgivningen. Bokens tema – att få syskon – är dock universellt. Pojken Iskos oro inför de förändringar han anar kommer att ske i familjen uttrycks genom det återkommande utropet Naku, nakuu, nakuuu!.

Illustrationerna speglar huvudpersonens ängslan och visualiserar hans farhågor på ett fantasifullt och detaljrikt sätt. Genom en skiftande färgskala följer de Iskos sinnesstämning från ängslan till den trygga slutbilden: Här har han tagit av sig den mask han burit genom hela boken, och tycks ha vuxit in i sin roll som blivande storebror".

Författaren kommer till Bokmässan och medverkar i ett seminarium torsdag 26 sep kl. 14:00 - 14:45.

Viviane Élisabeth Fauville

Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck, översatt av Ulla Linton, utgiven av SEKWA, 2013

För några månader sedan levde 42-åriga Viviane Élisabeth Fauville ett välordnat och framgångsrikt liv. Förvisso var inte hon och snygge maken särskilt lyckliga tillsammans, men hon hade i alla fall en lovande karriär som kommunikationschef på Birons Betong. Nu har Viviane en dotter på 12 veckor, hon har blivit övergiven av maken och hon har alldeles nyss flyttat in i en trist liten lägenhet. Och hon kan inte riktigt minnas vad hon gjort tidigare under dagen. Var hon och träffade en man hon regelbundet brukar träffa? Morgonen därpå har minnet återkommit och Viviane har tydliga minnesbilder av hur hon dagen innan knivmördade sin psykoanalytiker. Kort tid därefter knackar polisen på dörren och kallar Viviane till förhör, men Viviane är på inga sätt den de först och främst tycker sig ha anledning att misstänka.

(Ursäkta mig nu ett ögonblick medan jag hoppar upp och ner och ropar: "Den är så fantastiskt bra!" så ska jag snart försöka mig på att recensera något jag tokgillar.)

Den här romanen har ett underbart, lite säreget språk som får det absurda att verka mycket sannolikt och det tragiska att locka till skamsna fnissningar. För egentligen är det ju synd om Viviane som blivit lämnad av en skitstövel till man och möjligen dessutom ersatt på jobbet av den snygga, unga vikarien. Men Viviane sitter inte stillsamt och tycker synd om sig själv, så då behöver man ju som läsare heller inte göra det. Däremot kan man tycka att hon agerar lite väl drastiskt och impulsivt när hon börjar förfölja psykoanalytikerns änka, älskarinna och andra patienter. Upplösningen får ni läsa boken för att få reda på. Men tro inte att det handlar om en pusseldeckare där målet är att identifiera mördare, här handlar det om mer komplicerade livsfrågor.

Viviane Élisabeth Fauville är helt klart en av de mest originella romaner jag läst och den fullständigt golvade mig. Romanen innehåller en blandning av humor, satir och allvar som helt enkelt är totalt avväpnande. Samtidigt ställer den krav på läsaren att vara alert, berättarperspektivet och tilltalet ändras ofta och allt är inte så enkelt som det tycks vara. Det är inte en slump att boken inleds med ett citat av Samuel Beckett: "Jag har varit här sedan jag började vara till, mina framträdanden på andra håll har ombesörjts av andra". Läs nu denna fantastiska debutroman!

Adams arv - repris

Adams arv av Astrid Rosenfeld i översättning av Jörn Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog, 2013

Adams arv utspelar sig under två olika tidsperioder. Den första delen handlar om pojken Eddy som växer upp i en mycket dysfunktionell familj i Berlin under 80-talet. Av morföräldrarna får Eddy ofta höra att han är lik morfaderns bror Adam och detta är inte något att vara stolt över. Vad som föranlett morfadern att bli så arg på sin bror får dock inte Eddy veta. Efter mormoderns död hittar Eddy gamla brev som visar sig vara skrivna av Adam och i denna del berättar Adam om händelser under andra världskrigets judeförföljelse.

Båda delarna innehåller en hel del svart humor, men andra delen upplevde jag som mer ömsint och finstämd, trots sina osannolika inslag. Förintelsen brukar i vanliga fall behandlas med allvar och realism. Rosenfeld balanserar på gränsen till hur man "får" behandla ett så fasansfullt skeende, men hennes bisarra humor förringar inte allvaret utan ger snarare en ny viktig nyans. Förintelsen måste kommas ihåg på många olika sätt.

Adams berättelse innehåller också en underbar skildring av kärlek utan gränser. Här blir man som läsare berörd och lite bedårad. För visst har Adam rätt i att man måste göra allt för att vinna kärleken.

Adams arv är en bladvändare på närmare 400 sidor. Språket är rappt och dialogerna vassa. Som läsare både skrattar och gråter man medan man i rasande fart tar sig genom sidorna. Som vanligt har Thorén & Lindskog luftig, lättläst text och fint, tjockt papper i sina böcker, något som alltid gör en bibliofil som jag extra glad.

Sammantaget är Adams arv en mycket lättläst, engagerande och bedårande berättelse om kärlekens skönhet och krigets vidrighet. Att detta är skrivet av en debutant är närmast osannolikt. Rosenfeld hoppas jag få läsa mycket mer av i framtiden.