Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterhahn, utgiven av Forum, 2013Året är 1932 och Karin Boye reser till Berlin för att gå i psykoanalys. Hon lider av en sexuell längtan som hon tidigare försökt hantera genom olika kärleksaffärer med män. Nu lämnar hon make, älskare och arbetet med tidsskriften Spektrum för att söka insikt och bot hos psykoanalytikerna Walter Schindler och Lene Lampl. Mot bakgrund av den framväxande politiska bruna svulsten kämpar Karin med att avtäcka sin hemliga längtan efter närhet till en annan kvinna. Hon berättar om barndomen där avsaknaden av närhet till föräldrarna är påtaglig. Och hon berättar om ungdomens smärtsamt ljuva förälskelser. Det Karin väljer att inte berätta om är besöken på Berlins klubbar och det erotiska mötet med atenskan Artemis. Efter bytet till en kvinnlig psykoanalytiker öppnar sig Karin alltmer och berättar om sin nyfunna kärlek till Margot och om det lugn hon känner tillsammans med henne. I takt med att Karin tycks närma sig en större självacceptans i analysen blir dock de praktiska omständigheterna allt svårare. Karin får inga översättningsuppdrag, pengarna sinar och till slut tvingas hon återvända till Sverige.
Vad hade hänt om Karin kunnat gå kvar hos dr Lampl ytterligare några år? Hade hon då kunnat övervinna "Dödsmakterna", acceptera sin sexuella läggning och finna lugn och lycka? Hos läsaren väcks detta hopp, realistiskt eller ej.
Den bästa dagen är en autofiktion, en litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv. Boken är skriven i jagform och språket ligger nära min föreställning om hur Boye själv skulle skrivit. Insprängt i texten finns även en del autentiska citat och blinkningar till Boyes tidigare publikationer, vilket förstärker illusionen att det är Boyes röst vi hör. Som vanligt får jag kämpa lite med (mot) alla tankar som dyker upp kring vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag upplever det alltid som komplicerat att hantera verkliga personer i fiktiva berättelser, men jag arbetar på det. När det gäller en person som Karin Boye upplever jag det som extra svårt eftersom man som läsare på något underligt sätt sitter med "facit". Vi vet att mörkret tog överhanden och allt vi läser om t ex hennes analys tolkas i ljuset av vår kännedom om "hur det gick". Jag hamnar också i diverse funderingar kring var gränsen går för vad man som författare "får" göra? Hur skulle ett verk där Karin genomgår en lyckad analys och lever ett lyckligt liv tillsammans med Margot emottas? Var går gränsen för litterära fantasier kring verkliga personer?
Kolterjahns Karin dräneras på livslust av sitt självförakt, både hennes sexuella och känslomässiga utlevelse och hennes påföljande förkrosselse är dramatiska, mörkret är så skrämmande och så olidligt lockande. Här finns inte plats för några ljumma känslor, Karin tycks vara självförbrännande. Föraktet är lika stort som lusten och föraktet har dessutom tidens lagar och normer på sin sida. Som läsare drabbas man av de starka motstridiga känslor Karin ger uttryck för, hoppet om ett lyckligt slut hänger sig envetet fast trots ett, i mitt tycke onödigt, profetiskt uttalande av dr Schindler i slutet av romanen.
Sammantaget är Den bästa dagen en fängslande berättelse om en färgstark huvudperson skriven på vacker lyrisk prosa. Den rekommenderas varmt!
Det är ganska lång tid sedan jag läste de böcker jag valt i veckans trio, men för mig symboliserar de i hög grad USA. Eftersom det snart är deras nationaldag är temat denna vecka att berätta om tre läsvärda amerikanska böcker! (Den här veckan borde det vara ganska lätt)