1800-talets realism och naturalism

1800-tal, realism, naturalism och Zolas programskrift



Efter Napoleons fall växte konservatismen fram som dominerade samhällssystem, under 1800-talet utmanades dock denna av progressiva rörelser som exempelvis nationalismen, liberalismen och socialismen. Både borgerligheten och arbetarklassen växte sig starkare som maktfaktorer i samhället, industrin utvecklades explosionsartat och människorna flyttade till städerna. Vetenskapen fick en mer dominerande plats som förklarande och vägledande i samhället genom Comtes positivism och Darwins evolutionsteori. Kännetecknande för århundradet var en stark tro på mänsklighetens framåtskridande. Läsekretsen utvidgades tack vare en bättre skola och den nya trycktekniken. Samhället trängde sig in i litteraturen som blev alltmer realistisk och skildrade den ”vanliga” människans vardag. Med realism i detta estetiska sammanhang menas ”trohet mot den verklighet vi uppfattar med våra yttre sinnen och tolkar med vårt av sociala konventioner präglade sunda förnuft”.

Romantikens idealistiska föreställningar och intresse för religion och naturmystik ersattes i litteraturen av positivistiska vetenskapsideal baserade på en darwinistisk människosyn. Naturalismen växte successivt fram under senare delen av 1800-talet och karaktäriserades av sitt vetenskapliga syfte. ”I filosofisk bemärkelse menas med naturalism en åskådning som endast räknar med naturen som verklighet.

1880 publicerades Zolas programskrift Den experimentella romanen, där han noggrant beskrev hur en roman skulle skrivas som ett litterärt experiment utifrån etablerade vetenskapliga principer. Syftet med litteraturen skulle vara att utforska mänskligt beteende utifrån teorier om arv, miljö och aktuella omständigheter. Den långsiktiga målsättningen var att ”erövra naturen och mångfaldiga den mänskliga makten”. Författarens uppgift var att med vetenskapliga metoder växelvis observera (skapa en avbildning) och experimentera (tolka fenomenet). Utifrån omfattande förstudier skulle litterära karaktärer skapas, ledorden var objektivitet och systematik. Författaren fick inte väja för livets mindre trevliga sidor och skildringen skulle vara fri från moraliska värderingar. Litteraturen skulle dessutom återge sociala missförhållanden och verka för förändringar i samhället. Zola hade således ett vetenskapligt anspråk, ett samhälleligt patos och en tilltro till litteraturens och vetenskapens förmåga att förbättra världen.

Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp

Inget allvarligt

Inget allvarligt av Justine Lévy, översatt av Alexandra Dumas, utgiven av SEKWA, 2013

Inget allvarligt av Justine Lévy författarens andra roman och den tredje som översatts till svenska. Lévy skriver självbiografiskt och hennes böcker väcker stort intresse för att hon är den hon är. Och vem är hon då? Jo, hon är dotter till ett i Frankrike känt föräldrapar: filosofen Bernhard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. I boken dumpas huvudpersonen av sin man för idealkvinnan Paula, i verkligheten dumpades Lévy av maken för sångerskan och supermodellen Carla Bruni, sedermera gift med f d presidenten Sarkozy. Som ni kan förstå finns det i hemlandet ett stort skvallerintresse kring Lévys böcker.

Louise och Adrien är lyckligt gifta, tills den dag Adrien faller handlöst för sin fars älskarinna, den perfekta Paula. Efter separationen tappar Louise fotfästet, hon fastnar i amfetaminmissbruk, depression och isolering. Samtidigt får Louises mamma cancer och behöver sin dotter som stöd. För att ta sig ur sitt närmast apatiska tillstånd vänder sig Louise till en ny man, Pablo.

Romanen är skriven som en inre dialog av neurotiskt ältande av tillkortakommanden och skuldkänslor. Som läsare får man en liten del här och en annan där att pussla ihop helheten med. Att skildra handlingen genom fragmentariska delar skapar en äkthetskänsla samtidigt som jag dock upplever att jag hålls på en armlängds avstånd. Louise berättar om sitt liv, men hon berättar mer för sig själv än för läsaren. Kanske är hon trött på offentligheten?

Sammantaget är Inget allvarligt en smart, lättläst berättelse om att gå sönder och skapa sig igen. "När allt kommer omkring är livet bara en skiss."

Värsta skrytet

Fick just det glädjande beskedet att jag fick VG även på den sista deltentan och det är jag nöjd med. Dessutom fick jag mycket fina kommentarer :) Så nu är jag innehavare av 37½ poäng i litteraturvetenskap. Och även om jag inte är särskilt nöjd med A-kursens upplägg har jag definitivt lärt mig en hel del. Framför allt har jag fått ett bättre historiskt medvetande, en ökad förståelse för processen mellan författare, text och läsare samt bättre kunskap om hur samhällets villkor och värderingar påverkar litteraturen och litteraturhistorien. Jag är helt klart sugen att plugga vidare, men ska göra ett uppehåll under hösten eftersom jag byter jobb då. Fast B-kursens kurslitteratur kan en ju genast börja med...

Den unge Werthers lidanden

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe översatt av Ralf Parland, utgiven av Norstedts, 2011

Mycket kortfattat handlar Den unge Werthers lidanden om en ung konstnärssjäl som på grund av olyckliga kärlekshistorier lämnat sin hemstad för en vistelse på landsbygden. Där träffar han den unga Lotte, en vacker flicka vars livuppgift det är att efter moderns död ta hand om de yngre syskonen. Lotte är trolovad med Albert, men detta avskräcker inte Werther som omedelbart blir häftigt förälskad. Så småningom utvecklas Werthers förälskelse till besatthet, en feberaktig lidelse som leder till att han tar sitt liv.

Den unge Werthers lidanden inleds med ett kort stycke av ett berättarjag som presenterar sig som den som samlat in Werthers brev och sammanställt dem till en bok. I slutet av romanen återkommer denne berättare och låter läsaren ta del av händelseförloppet under Werthers sista dagar i livet på ett, till synes, objektivt sätt. Däremellan består texten av Werthers ”egna” ord som han skriver i brev till sin vän Wilhelm. Genom att använda en ramberättelse runt ”breven” med ett helt annat tilltal framstår breven som autentiska. I större delen av berättelsen är det således enbart Werthers röst som hörs, de andra huvudpersonernas handlingar och utsagor filtreras och tolkas genom honom. Allt är subjektivt och berättas i ett långsamt tempo med en hel del utvikningar. Språket är poetiskt och fyllt av utropstecken när Werther utgjuter sin själ. Känslotillstånd gestaltas ofta genom metaforer: ”Men stunden för mitt vissnande är nära, nära den storm som skövlar mina löv!” (s 178). Karaktärerna besitter komplexa egenskaper och de utvecklas över tid.

Den unge Werthers lidanden präglas i mycket hög grad av förromantikernas naturdyrkan och konstnärernas utanförskap. Tidigt i romanen framskymtar att Werther dragit sig undan omvärlden och att han är nöjd med att bara vara: ”Jag är så lycklig, käre vän, så helt försjunken i känslan av rofyllt vara att min konst lider av det” (s 19). Han har skapat sig en egen värld utifrån sina inre föreställningar. Werther beskriver svärmiskt naturen och de människor han träffar på landsbygden. Han låter sig hänföras av omgivningen och tycks uppleva omvärlden som en förlängning eller förstärkning av det egna jaget; den balkväll känslorna för Lotte växer sig starka avslutas med ett åskväder och då Werther senare översvämmas av sina känslor översvämmas naturen av tövatten.

Som den typiske förromantikern betonar Werther känslan framför förnuftet medan Albert, och i viss mån även Lotte, står för ett mer rationellt sätt att tänka (enligt Werthers framställning i breven). Werther och Albert hamnar i dispyt om självmord, där Albert ser självmordet som en svaghet medan Werther intar en empatisk ståndpunkt och hävdar att människans förmåga att bära sitt lidande är begränsad. Han jämför med fysiska sjukdomar och menar att det kan vara lika svårt att överleva ensamhet, övergivenhet och själslig nöd som att överleva febersjukdomar. Även Lotte försöker förmå Werther att lugna sig och ta kontroll över sina känslor. I slutet av romanen blir Werther alltmer labil och verklighetsfrånvänd, hans känslotillstånd pendlar kraftigt mellan närmast hysterisk utlevelse och inåtvänd melankoli. Han har slutat läsa Homeros till förmån för den stormiga, suggestiva, kaotiska Ossians sånger och förirrar sig in i myternas värld.

Den för Sturm und Drangrörelsen typiska kritiken av det borgerliga samhället återfinns upprepade gånger i Den unge Werthers lidanden: ”Förra veckan var det fråga om ett slädparti, men det grälades om rangen så att hela nöjet gick om intet” (s 103). Likaså finns här kritik riktad mot utifrån kommande kunskap: ”En annan tråkig sak är att fursten ofta talar om saker som han endast läst eller hört talas om, varvid hans synpunkter inskränker sig till det som andra pådyvlat” (s 117).

Den unge Werthers lidanden bör läsas i sitt historiska sammanhang för att förstås på rätt sätt. Läst med dagens glasögon uppfattas Werther lätt som överdrivet känslosam och hysterisk. Romanens vackra, poetiska språk gör den dock till en klassiker som är intressant än idag.

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)

1700-talets förromantik

1700-talet, förromantiken, Sturm und Drang och Goethe



Under 1700-talet uppfanns en mängd maskiner, naturlagar upptäcktes och de västeuropeiska folken upplystes. Industrialismen föddes i England, borgarklassen fick en mer dominerande ställning och borgerskapets kvinnor började intressera sig för kultur och litteratur. I och med detta förändrades idealen och individens rätt betonades framför ärvda (adliga) privilegier. Individualismen medförde krav på politiska reformer, kritik mot kyrkan och betoning av konstnärlig frihet. All makt skulle utgå från folket och demokrati ansågs vara bästa sättet att styra. Samhället vilade på familjen och kvinnan placerades tryggt i hemmets förvar. Den växande läsekretsen ledde till att större upplagor trycktes och fler författare försökte leva på sitt författarskap. Medan upplysningsförfattarna såg sin roll som medskapare till ett bättre samhälle ställde sig däremot förromantikerna gärna lite utanför. 1700-talet innebar således en brytpunkt i historien där upplysningsfilosoferna och förromantikerna gemensamt ifrågasatte den tidigare, av Gud givna, hierarkiska samhällsordningen, nyttoaspekten av konsten och de tidlösa estetiska värdeskalorna.

Förromantiken medförde en kraftig attack på förnuftstron och den mekaniska (newtonska) världsbilden. Intresset för religionen återuppväcktes, men man betonade den subjektiva upplevelsen, inte de religiösa dogmerna. Formell bildning sågs som mindre viktig, man framhöll i stället geniets intuition. Poesins symbolspråk ansågs förmedla ”verkligheten” och litteraturen blev mer expressiv; den skulle uttrycka diktarens tankar och känslor. En känslokult växte fram och diktens syfte var att ”rena diktarens själ”.

Sturm und Drangrörelsen med Goethe bland de tongivande var en grupp unga män med revolutionära ideal. De protesterade mot ett förtryckande samhälle samtidigt som de i sina texter gestaltade känsliga huvudpersoner, vars liv präglades av konflikter. Dramat var en genre som lämpade sig väl för teman som passionerad, olycklig kärlek, ett hycklande samhälle och en inre ambivalens gentemot en auktoritär fadersbild. Som representant för Sturm und Drangrörelsen skrev Goethe ett flertal dramer om individens rätt att göra uppror och om oförglömlig passion. Goethe drabbades i ungdomen av en lång tids sjukdom, av depression samt av olyckliga förälskelser och han tvivlade på faderns planer för hans framtid. De här upplevelserna präglade hans skrivande och som blott 25-åring skrev han 1774 sin tids generationsroman Den Unge Werthers lidanden.

Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)