Bokmässesnack

Idag får ni hålla till godo med mina planer och tips inför Bokmässan hos Linda, medan jag förbereder en Tematrio som kommer lite senare.

Vanity Fair

Tillbringar helgen i soffan framför TV där jag tittar på finfina TV-serien Vanity Fair baserad på boken med samma namn från 1846-1848 av William Makepeace Thackeray. Käkar penicillin och är lite hängig, har borrelia eller rosfeber. Vanity Fair handlar om den godhjärtade, osyldiga Amelia och hennes väninnna, den manipulativa uppåtsträvaren Becky. Männen flockas runt Becky som gör vad hon kan för att bli beundrad och försörjd, medan Amelia väntar på sin ungdoms kärlek. TV-serien är fantastiskt underhållande och mycket satirisk i skildringen av av både de manipulativa och de lättlurade människorna. Vissa scener påminner mycket om Borta med vinden, man kan undra om porträttet av Scarlett var influerat av Becky Sharp?

Hamlet

Ja, då har jag läst min första Shakespeare då - Hamlet valde jag att börja med. Nu har jag i och för sig läst en tämligen modern översättning så det kanske inte räknas bland riktiga entusiaster. I vilket fall tyckte jag att dramat var helt OK att läsa, jag kände bara delvis till handlingen innan. Det mest positiva var naturligtvis alla ordspråk man känner igen: "eftertankens kranka blekhet" t ex. För övrigt är det inte så lätt att ta till sig karaktärerna och begripa vad som driver dem och hur de tänker. Men dramatisk så det räcker, det är Hamlet verkligen.

Homeros, Platon och Dracula

Efter att ha varit litt vet student ett par veckor har jag lärt mig en hel del om skillnaden mellan muntligt berättande och nedskriven litteratur. Det muntliga karaktäriseras bland annat av ett omåttligt användande av epitet och ord överhuvudtaget, av tydliga, ofta utmanande, karaktärer, av standardiserade teman och en massa omtugg. Skriftspråk karaktäriseras av mer abstrakt logik, berättandet är inte längre situationsbundet. Människan tänker på ett annat sätt efter det att hon lärde sig skriva. Möjligen har vi tappat något på vägen, men det har vi i så fall glömt vad det var.

Platon gillade inte skriftspråket, trots detta använde han sig av det för att sprida sina idéer. Han bekymrade sig över att den som skriver ner sina tankar förlorar makten över dem och han menade att nedtecknandet i sig förstör minnesförmågan. Det där med minnet tror jag att han hade rätt i. Platon ville inte heller att något skulle stå mellan den sanna världen och människans upplevelse av den. Han gillade inga medier alls.

Dracula är inte en vampyrroman, vilket ni kanske felaktigt trodde. Dracula är en fackbok om byråkratisering. Har ni missat att huvudpersonerna mestadels ägnar sig åt att stenografera, skriva brev, skriva journaler, telegrafera, spela in med fonograf, renskriva på maskin o s v hela tiden? Allt för att vara så säkra som möjligt på att fånga in den objektiva verkligheten. Och för att fånga vampyren så klart. För det finns faktiskt en vampyr med i berättelsen.

De kommande veckorna ska vi läsa om hur författare framställer sig själva i sina mer eller mindre självbiografiska böcker och om läsarens roll. Återkommer med nya kunskaper snart :)

Den magiska kappan

Den magiska kappan av Katarina Genar, utgiven av Bonnier Carlsen, 2012

På sin elfte födelsedag får Livia en ovanlig present, en röd kappa som någon annan haft för länge sedan. Livia blir mycket glad över sin present och hon vill helst ha den vackra kappan på sig hela tiden. I skolan visar Livia kappan för bästisen Klara, men av någon underlig orsak verkar Klara inte gilla kappan. Livia och Klara är inte lika nära vänner som de var innan Klara flyttade och sedan Livia fick kappan är hon gärna för sig själv ibland. Och flera gånger råkar hon hamna på kyrkogården på väg hem från skolan och där tappar hon liksom greppet om tiden. Det är särskilt en gravsten som väcker Livias intresse, en liten sten som tillhör Elin. Elin som bara blev 11 år. Ett band över tid och rum uppstår mellan Livia och Elin, ett band i form av en röd kappa.

Vacker och suggestiv är berättelsen om Livia och Elin. Stämningen är magisk och handlingen är alldeles lagom spännande. I bakgrunden finns den vanliga vardagen med tjatande föräldrar och svårigheter med bästisen. Katarina Genar har tidigare jämförts med Maria Gripe och det är en mycket passande jämförelse när det gäller Den magiska kappan. Och det är väl en av de finaste omdömen man som författare kan få. Språket är lättläst, handlingen är fängslande och huvudpersonerna är gediget utformade.

Sammantaget är Den magiska kappan en helt underbar berättelse om sorg och vänskap. Dessutom är boken oerhört vacker! Den passar som present till läsglada 10-åringar.