tisdag 21 augusti 2012

En blomma av blod

En blomma av blod av Ngũgĩ wa Thiong'o utgiven av Norstedts, 2012

Tre mäktiga män av den "nya" tiden har bränts inne och fyra personer är misstänkta för mordbrand: byns förste pedagog Munira, f d frihetskämpen, barägaren och suputen Abdullah, bordellmamman Wanja och fackföreningsmannen Karega. Livet har farit hårt fram med dem alla och de har skäl att ha velat se de tre pamparna i graven. Genom tillbakablickar får vi lära känna de fyra huvudpersonerna och ta del av deras gemensamma historia som rymmer politiska aktiviteter, religiösa övertygelser, sorger, besatthet och kärlek.

En blomma av blod är en grym berättelse om ett traditionellt afrikanskt byliv, om vikten av utbildning, om kolonisation, inbördeskrig, kapitalism och kampen för att återta sitt land. Författaren har ett tydligt politiskt budskap, hans skildring av kolonisationens följder är vass, nattsvart satir. Kritik riktas emellanåt mot författaren för bristande nyansering och för att han har ett så tydligt budskap. Jag kan inte annat än tycka att kravet på att offer ska skildra sina förövare nyanserat inte är något annat än ett fortsatt förtryck. En blomma av blod är således inte bara en skildring av ett individuellt brott, det är en historisk gestaltning av imperialism, girighet och brutala övergrepp på en hel befolkning.

Som läsare får man lära känna huvudpersonerna genom tämligen långa monologer där de berättar om sina liv. Deras inbördes relationer har förändrats och komplicerats under åren, bland annat p g a svartsjuka och olika syn på hur man ska bemöta kolonisatörerna. Personskildringarna är en av bokens styrkor och gestaltningen av huvudpersonernas inbördes relationer är komplex och intressant. Genom att man får ta del även av deras ursprungsfamiljers historia och traditioner blir nutida beteenden mer begripliga.

Texten i En blomma av blod är tämligen krävande och intensiv. Texten är tät, dialogavbrotten få och skildringarna detaljerade. Men låt inte detta avskräcka er, berättelsen är så engagerande och angelägen att den är värd att anstränga sig lite för.

Sammantaget är En blomma av blod en osentimental, gripande, vass satir om kolonisationens effekter på samhället och individen. Jag skulle gärna se ett Nobelpris till denne kenyanske författare, men är rädd att det tåget redan gått.

måndag 20 augusti 2012

Tematrio - Titeldjur

Den här veckan blir det mer frågor om titlar. Jag har upptäckt att det finns rätt många teman man kan vaska fram ur just titlarna och denna vecka har turen kommit till djurriket. Berätta om tre boktitlar som innehåller ett (eller flera) djur!


1. Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén är en av mina lite äldre romaner. Två par träffas på en segelbår i Västindien. Den trevliga semestervistelsen förvandlas dock till något annat och vi får höra de olika huvudpersonerna berätta sin version. Om starka känslor och komplicerade relationer. En modern svensk klassiker.

2. Svinalängorna av Susanna Alakoski skildrar ett barns utsatthet och klassamhällets baksida. Romanen är dock inte bara en dyster, tragisk uppväxtskildring. Här finns också utrymme för kamratskap, kärlek och humor. På ett lättläst, engagerande sätt gestaltar författaren ett barns enorma överlevnadsförmåga.

3. I Kattöga av Margaret Atwood återvänder konstnären Elaine efter många år till hemstaden Toronto. Här uppväcks plågsamma minnen från det förflutna. Kattöga är en mycket mörk uppväxtskildring, en berättelse om mobbing och barns omedvetna (?) ondska.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

söndag 19 augusti 2012

Kärlek i kolerans tid

Åh nej varför tittade jag på den här filmen! García Márquez berättarstil och hans gestaltning av den allomfattande kärleken är så påtaglig i filmen att jag önskar att jag läst boken i stället. Åh så bra boken måste vara! Filmen är också klart sevärd, men ibland slår det över så att den blir lite väl känslosam och nostalgisk. Och emellanåt är det svårt för tittaren att förstå varför huvudpersonerna handlar som de gör. Filmen jag talar om är Kärlek i kolerans tid och den bygger på boken med samma titel.

Den unge Florentino förälskar sig häftigt i Fermina och kärleken tycks vara besvarad. Fermina vaktas dock av sin far som har andra planer för flickan. Fermina gifter sig i stället med en framgångsrik läkare och Florentino upptäcker att den fysiska kärleken i viss mån kan lindra den smärtsamma förlusten. Först i slutet av livet får paret en möjlighet att återknyta bekantskapen med varandra.

Skådespeleriet är inte särskilt framstående och om man inte är förtrogen med författarens berättarstil kan nog handlingen verka något obegriplig. Filmen är dock mycket påkostad, kostymer och miljöer är fantastiska. Sammantaget är Kärlek i kolerans tid en sevärd kärleksfilm som skildrar en passionerad kärlek som består livet ut.

lördag 18 augusti 2012

Patient 67

Patient 67 av Dennis Lehane, utgiven av Bonnier Audio, 2009

På Shutter Island ligger det hårdbevakade sjukhuset för dömda mentalsjuka brottslingar. Här vårdas de allra "farligaste" brottslingarna. Hit kommer kriminalaren Teddy Daniels och hans kollega Chuck Aule för att utreda ett fall med en förrymd patient/fånge. Men hur är det möjligt för en patient att gå upp i rök på en isolerad ö? Och vad betyder de kodade meddelanden patienten lämnat efter sig? Vem är patient 67? Ingenting är vad det verkar vara, även Teddy Daniels motiv för att komma till ön verkar vara dubbelbottnade. Eller trippelbottnade?

Bokens styrka är just att ingenting är vad det vad första anblicken tycks vara. Här finns koder och gåtor att lösa och man måste vara uppmärksam som läsare för att hänga med i alla vändningar. Stämningen i boken blir alltmer paranoid, texten är lättläst (lättlyssnad) och driver läsaren framåt i rask takt. Handlingen är spännande, intrigen påminner om de gamla grekernas uppgörelser med gudarna. Det går inte att undkomma sitt öde.

Under läsningen blir jag fascinerad av bokens språk. Det känns så främmande för mig. Handlar det om ett stereotypt "manligt" sätt att uttrycka sig? Eller är det helt enkelt bara lite torftigt? Kanske kan epitetet "hårdkokt" passa för Lehanes stil? I vilket fall passar stilen inte mig särskilt bra, jag blir inte engagerad i huvudpersonernas inre, utan bara i att försöka lösa gåtan (och ja den hade jag löst halvvägs in i berättelsen ungefär, vilket sannolikt alla språkintresserade gör). Uppläsaren Peter Andersson ökar min upplevelse av avstånd till personerna genom sitt stolpiga sätt att läsa dialogerna. Det var nog ett misstag att lyssna på den här boken, kanske hade jag blivit mer berörd om jag verkligen läst texten. När jag läser om andras upplever av boken blir jag mer engagerad än när jag lyssnade på den. Jag ska se filmatiseringen, kan tänka mig att den är riktigt bra.

Tiden är 1954 och diskussionerna pågår inom mentalvården. Är psykofarmaka eller neurokirurgi den nya framtiden. Eller kanske något så radikalt som samtal? Patient 67 är ett intressant, om än något överdrivet, inlägg i debatten.

Sammantaget är Patient 67 en klaustrofobiskt spännande bladvändare där inget är vad det på ytan verkar vara.

fredag 17 augusti 2012

Jag läser i huvudet, mamma

"Jag läser i huvudet mamma", deklarerade dottern häromdagen när jag funderade över varför hon inte ljudade. Och se minsann, det gör hon. 10 böcker har hon nu läst själv (högt för mig) och två fina läsborgarmärken har det blivit. Dem är hon mycket stolt över. Och nu tycks som sagt ljudandets tid vara vara över, tösen sitter tyst och läser kortare meningar som hon sedan säger högt. Det märks att hon nu får med sig mer av innehållet i texten än tidigare. Här är några av de böcker hon läst och de fina läsborgarmärkena (från Akademibokhandeln).