EM-yra

I år segrar det orange laget igen!

Bokbloggaren Monika

Bokföring enligt Monika älskar ostbågar - och böcker. Hon har dessutom ett dataprogram - Book Collector - som gör mig knallgrön av avund.

Varför läser du?
Det är lite som att fråga Varför andas du? Jag kan överhuvudtaget inte ens minnas ett liv utan läsning och beskylldes i min barndom för att bli förläst. Det finns inget som kan förflytta mig genom tid och rum som läsningen kan och jag älskar att se saker med någon annans ögon och försöka sätta mig in i deras liv/situation. Jag tror allvarligt att man blir en bättre människokännare av att läsa böcker.

Vad skulle du ägna dig åt om du inte läste?
Jag skulle förmodligen sitta och stirra in i en datorskärm och programmera mera. TV-soffan framför allehanda TV-serier/filmer skulle nog locka också. Ett tag höll jag på med handarbete, det skulle man ju kunna kombinera med TV-tittande också.

Berätta lite om dig/din blogg. Varför bloggar du?
Jag är ju en late bloomer, kan man säga. Det här med att blogga har inte alls lockat mig, trots ett brinnande intresse för datorer och allt som har med dem att göra. Jag tyckte väl mest att det där med att blogga var lite självupptaget. Vem skulle vara intresserad av att läsa vad jag skrev? Men förra sommaren tänkte jag om och tyckte att jag får väl skriva för mig själv då. En bokblogg fick det bli, eftersom det är det jag gillar. Och på den vägen är det.

Favoritbok?
Jag får nog säga Pestens tid av Stephen King. Det var visserligen riktigt längesedan jag läste den (mitten av 80-talet tror jag), men jag tänker ofta på den.

Favoritförfattare?
Ja, alltså... det är ju Stephen King då. Varje dag och för alltid.

Favoritkaraktär?
Nu är jag nog riktigt trist, men det får bli King-relaterat här också. Roland i serien om Det mörka tornet är allt som en människa kan vara. När jag efter drygt 3000 sidor läst ut hela serien och tog farväl av Roland så kändes det bara tomt och vemodigt.

Vad får dig att gilla en bok?
En bok som får mig att känna något, egentligen vad som helst, är en bra bok. Får den mig att fundera och tänka till, så är det ännu ett plus.

Mest överskattade bok?
Ja, jag får ta ett av mina vanliga exempel här... Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Jag kan egentligen inte alls förstå vad som är roligt med den. En gnällig, gammal gubbe som, utan samvetsförebråelser, har ihjäl en massa folk. Är det kul?

Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Varför?
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat skriva något så bra och fascinerande som Harry Potter. Jag tycker det är något av det viktigaste som finns att få barn att läsa.

Den här författaren vill du ge Nobelpriset?
Visst tycker jag att Astrid Lindgren borde ha fått det, men postuma pris tycker jag nästan är slöseri, lite som att döva det dåliga samvetet. Det är ju mycket bättre om någon som kan uppskatta priset får det. Så jag säger nog J K Rowling. Bara för att hon har fått så många ungar att läsa böcker och använda sin fantasi. Det kan aldrig vara fel.

Hur väljer du de böcker du läser?
Med den uppsjö av bokbloggar som finns och alla boktips som strömmar över en, så är det snarare en fråga om att välja bort. Helst vill jag läsa allt. På en gång. Handlingen måste i alla fall tilltala mig, förutom om det handlar om en författare som jag känner till. Då läser jag den oavsett. Nya, för mig okända författare väljer jag nog utifrån vad vissa bokbloggare tycker. Numer.

Ditt bästa boktips?
Om man inte har läst något alls av Stephen King så tycker jag att man borde göra det. Han har skrivit så många olika sorters böcker, så även om man inte gillar skräck (Varsel eller Jurtjyrkogården eller fantasy (Pestens tid eller serien om Det mörka tornet) så finns det en och annan godbit (Den gröna milen eller Flickan som älskade Tom Gordon).

Nya uppdrag

Den yngsta recensenten i huset har fått lite nya uppdrag. Alla böckerna har redan bläddrats i, men det krävs ju lite eftertanke innan man recenserar :-) Ett starkt förhandstips är dock att alla böckerna kommer att omtalas i positiva ordalag. Den fantastiska kroppen är verkligen en fantastisk bok med ett stort pop-up skelett och massor av bokliga finesser, förutom ett mycket intressant innehåll. Min första standkanstbok innehåller kunskap om både växter och djur vid strandkanten - extra roligt är det att man i boken ska kryssa i vad man har sett. Ensam mullvad på en scen är en bok om försiktighet och blyghet, i alla fall enligt dottern som gillade skarpt.

Själamakerskan

Själamakerskan av Michela Murgia, utgiven av Brombergs 2012

Vissa böcker är svårare att recensera än andra och allra svårast är att skriva om de man bokstavligt talat förälskat sig. Lik all förälskelse medför förälskelse i en roman att man skjuter allt distanserat, analytiskt tänkande åt sidan och bara smälter samman med texten. På detta sätt har jag läst den undersköna, fascinerande Själamakerskan. Jag har öppnat den försiktigt, läst de första raderna med stigande förtjusning, förälskat mig i bokens skönhet, lystet kastat mig över dess innehåll och till slut somnat med den i mina armar. Kärleken till en bok som Själamakerskan är evig.

När jag nu lättat mitt hjärta ska jag ändå försöka att berätta varför Själamakerskan gjort ett så starkt intryck på mig. Handlingen utspelar sig i en liten by på Sardinien på 50-talet. Maria, den fjärde, oönskade dottern till Anna Teresa Listru, adopteras som 6-åring av den äldre, välbärgade Bonaria Urrai. Likt många av byns kvinnor förlorade Bonaria sin fästman i kriget, hon blev änka utan att ha haft en man. Det alla i byn utom Maria vet är att Bonaria inte bara är en själamor, utan även en själamakerska - en kvinna som hjälper de döende över på andra sidan. 

Den poetiska skildringen av den framväxande kärleken mellan en själamor och en själadotter berör mig på djupet och påminner mig om kärleken till min egen själadotter:

"Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ." (sid 7)

Relationen mellan Tzia Bonaria och Maria kompliceras då Maria börjar förstå vad den gamla kvinnan ägnar sig åt de nätter hon inte är hemma. Insikten om adoptivmoderns uppgift i byn är svårt att förstå för Maria, som behöver distans för att hantera situationen.

Själamakerskan är berättelsen om en by, en tidsepok, ett levnadssätt, en kvinnovärld. Livet i den lilla byn Soreni väcker igenkännande leenden, den är en sardinsk version av t ex Korsbæk (i den danska TV-serien Matador). Som läsare lär man känna byns seder och bruk, bybornas vidskeplighet och vardagens mödor och glädjeämnen. Här finns osämja mellan grannar, sammanhållning i kristider och omtänksamhet när sorg drabbar. Genom den realistiska framställningen av livets villkor går stråk av magiska föreställningar och innerlig Gudstro.

Frågan om aktiv dödshjälp ges stor plats och gestaltas nyanserat. I baksidestexten kan man läsa att själamakerskor var verksamma på Sardinien ända in på 1960-talet. Intressanta är dåtidens tankar att endast kvinnor kunde vara själamakerskor, endast de som kan ge liv får ta liv.

Texten i romanen pendlar mellan att vara poetiskt vacker och lite småputtrigt lustig. Kontrasten mellan språket och de tragiska händelser som beskrivs är stor, vilket förstärker läsarens upplevelse av livets mångsidighet. Språket skapar tydliga bilder och en stark känsla hos läsaren av att ha besökt Soreni.

Sammantaget är Själamakerskan en oerhört vacker berättelse om kärlek stor som livet - och döden.

Andra som läst: Bokmania, Enligt O, Bokomaten, SvD.

Identitet, närhet och frihet hos Eyvind Johnson

Det är inte lätt att hitta något som är typiskt svenskt i den litterära sfären, arbetarlitteratur skriven av autodidakter är nog den mest unika vi kan prestera. Och det är något att värna om, tycker jag. Det tyckte Svenska Akademien också och tilldelade därför Eyvind Johnson och Harry Martinson Nobelpriset 1974. I kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012, fördjupade vi oss bland annat i Eyvind Johnsons texter, här kommer mitt inlägg i en examinerande forumdiskussion.
I sin föreläsning talar Anders Öhman om den rotlöshet Eyvind Johnson, så att säga, ärvde efter sina föräldrar. Båda föräldrarna flyttade till Norrland för att arbeta där, fadern som stenarbetare vid järnvägen och modern vid ett ambulerande bageri, som följde rallarnas väg. Fadern blev tidigt sjuk i stendammslunga, men det tog många år innan Eyvind fick vetskap om detta. I stället uppfattades fadern som tokig och detta skapade en rädsla hos den unge Eyvind att galenskapen skulle drabba även honom. För att underlätta för modern att försörja familjen fosterhemsplacerades Eyvind hos sin moster. Detta förstärkte naturligtvis pojkens hemlöshetskänsla.

I den självbiografiska sviten Romanen om Olof är den unge Olofs rotlöshet smärtsamt påtaglig. Beskrivningen av den tafatthet som omgärdar relationen till syskonen och modern är osentimental, men gripande. Olof längtar efter moderns smekning, men den kommer inte. Pojken söker sig i stället ut i världen, för att arbeta och för att bli någon. Och för att en gång kunna komma hem igen. I andra delen av romansviten (Här har du ditt liv!) kan man läsa om Olofs utanförskap och identitetslöshet:

”Olof ser på dem. De är moln som glider förbi. Han är starkt medveten om detta: att de där människorna glider förbi, han är på ett kort besök hos dem. Pojkarna rullar ut timret, selar på det grimman, smackar och kör upp det på bryggan, heja ditt as. Jag går här och är nästan ingenting.” (sidan 170)

Men Olof är en ambitiös pojke, han börjar läsa och inser att kunskap är makt. Samtidigt slits han mellan motstridiga åsikter och känslor: böj dig för ditt öde/man skall aldrig vara nöjd, ensam är stark/att vara ensam är förräderi mot mängden, människan är ande/människan är en apvariant. Och historier börjar växa inuti Olofs huvud. Historierna är sprungna ur landskapet och Olof förstår att sitt liv måste han bygga utifrån sina egna upplevelser i sin egen hembygd. Då kan han till slut bli fri.

Även i romanen Stad i ljus är huvudpersonens ensamhet påtaglig. Handlingen utspelar sig i Paris en nationaldagsnatt på 1920-talet, då hela staden firar. Den unge författaren Torsten väntar på att få ett brev, ett rekommenderat brev med arvode för skrivna artiklar eller ett brev från en förläggare med beslut om att ge ut hans första roman. Då inget brev anländer förlorar han sin bostad och står utblottad på gatan. Under en lång vandring längs Paris boulevarder kommer Torsten i kontakt med andra ensamma varelser. Han söker någon att låna pengar av, men förmår inte ta emot hjälp då den erbjuds. I stället ger han bort sina sista mynt. Om sig själv säger Torsten:

"Och jag vill nå fram till mig själv. Jag vill veta varför jag skriver, varför jag lever för att skriva, varför jag väntar något och vad jag väntar. Jag vill se vad det är för mening med mig, vad det har
varit för mening med det helvete som jag har levt i och om det har varit förspillda dagar, alla dagar jag har gått, tänkt och skrivit. Det är så mycket, jag kan inte säga er allt. Men: jag vill veta vem jag är!"

I Strändernas svall återberättar Eyvind Johnson myten om Odysseus, en Odysseus som är mänsklig och som plågas av krigsminnen, en Odysseus som slits mellan hemlängtan och oro inför hur han ska bli mottagen. Berättelsen präglas av Odysseus längtan efter närhet samtidigt som han lätt lockas att ge sig iväg på äventyr i stället för att stanna hemma. Även Odysseus är, i Johnsons tappning, en berättare. Odysseus ger sina åhörare de magiska berättelser de suktar efter, i stället för krassa realistiska skildringar. Därför blir till exempel ett berg till en cyklop.

Gemensamt för de böcker jag läst av Eyvind Johnson är att berättelserna till stor del växer fram via inre monologer och de teman författaren gestaltar är ensamhet, utanförskap, hemlängtan samt konflikten mellan längtan efter närhet och behovet av frihet. Intressant är även att huvudpersonerna har det gemensamt att de skapar sina identiteter genom att berätta/författa historier.