Själamakerskan

Själamakerskan av Michela Murgia, utgiven av Brombergs 2012

Vissa böcker är svårare att recensera än andra och allra svårast är att skriva om de man bokstavligt talat förälskat sig. Lik all förälskelse medför förälskelse i en roman att man skjuter allt distanserat, analytiskt tänkande åt sidan och bara smälter samman med texten. På detta sätt har jag läst den undersköna, fascinerande Själamakerskan. Jag har öppnat den försiktigt, läst de första raderna med stigande förtjusning, förälskat mig i bokens skönhet, lystet kastat mig över dess innehåll och till slut somnat med den i mina armar. Kärleken till en bok som Själamakerskan är evig.

När jag nu lättat mitt hjärta ska jag ändå försöka att berätta varför Själamakerskan gjort ett så starkt intryck på mig. Handlingen utspelar sig i en liten by på Sardinien på 50-talet. Maria, den fjärde, oönskade dottern till Anna Teresa Listru, adopteras som 6-åring av den äldre, välbärgade Bonaria Urrai. Likt många av byns kvinnor förlorade Bonaria sin fästman i kriget, hon blev änka utan att ha haft en man. Det alla i byn utom Maria vet är att Bonaria inte bara är en själamor, utan även en själamakerska - en kvinna som hjälper de döende över på andra sidan. 

Den poetiska skildringen av den framväxande kärleken mellan en själamor och en själadotter berör mig på djupet och påminner mig om kärleken till min egen själadotter:

"Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ." (sid 7)

Relationen mellan Tzia Bonaria och Maria kompliceras då Maria börjar förstå vad den gamla kvinnan ägnar sig åt de nätter hon inte är hemma. Insikten om adoptivmoderns uppgift i byn är svårt att förstå för Maria, som behöver distans för att hantera situationen.

Själamakerskan är berättelsen om en by, en tidsepok, ett levnadssätt, en kvinnovärld. Livet i den lilla byn Soreni väcker igenkännande leenden, den är en sardinsk version av t ex Korsbæk (i den danska TV-serien Matador). Som läsare lär man känna byns seder och bruk, bybornas vidskeplighet och vardagens mödor och glädjeämnen. Här finns osämja mellan grannar, sammanhållning i kristider och omtänksamhet när sorg drabbar. Genom den realistiska framställningen av livets villkor går stråk av magiska föreställningar och innerlig Gudstro.

Frågan om aktiv dödshjälp ges stor plats och gestaltas nyanserat. I baksidestexten kan man läsa att själamakerskor var verksamma på Sardinien ända in på 1960-talet. Intressanta är dåtidens tankar att endast kvinnor kunde vara själamakerskor, endast de som kan ge liv får ta liv.

Texten i romanen pendlar mellan att vara poetiskt vacker och lite småputtrigt lustig. Kontrasten mellan språket och de tragiska händelser som beskrivs är stor, vilket förstärker läsarens upplevelse av livets mångsidighet. Språket skapar tydliga bilder och en stark känsla hos läsaren av att ha besökt Soreni.

Sammantaget är Själamakerskan en oerhört vacker berättelse om kärlek stor som livet - och döden.

Andra som läst: Bokmania, Enligt O, Bokomaten, SvD.

Identitet, närhet och frihet hos Eyvind Johnson

Det är inte lätt att hitta något som är typiskt svenskt i den litterära sfären, arbetarlitteratur skriven av autodidakter är nog den mest unika vi kan prestera. Och det är något att värna om, tycker jag. Det tyckte Svenska Akademien också och tilldelade därför Eyvind Johnson och Harry Martinson Nobelpriset 1974. I kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012, fördjupade vi oss bland annat i Eyvind Johnsons texter, här kommer mitt inlägg i en examinerande forumdiskussion.
I sin föreläsning talar Anders Öhman om den rotlöshet Eyvind Johnson, så att säga, ärvde efter sina föräldrar. Båda föräldrarna flyttade till Norrland för att arbeta där, fadern som stenarbetare vid järnvägen och modern vid ett ambulerande bageri, som följde rallarnas väg. Fadern blev tidigt sjuk i stendammslunga, men det tog många år innan Eyvind fick vetskap om detta. I stället uppfattades fadern som tokig och detta skapade en rädsla hos den unge Eyvind att galenskapen skulle drabba även honom. För att underlätta för modern att försörja familjen fosterhemsplacerades Eyvind hos sin moster. Detta förstärkte naturligtvis pojkens hemlöshetskänsla.

I den självbiografiska sviten Romanen om Olof är den unge Olofs rotlöshet smärtsamt påtaglig. Beskrivningen av den tafatthet som omgärdar relationen till syskonen och modern är osentimental, men gripande. Olof längtar efter moderns smekning, men den kommer inte. Pojken söker sig i stället ut i världen, för att arbeta och för att bli någon. Och för att en gång kunna komma hem igen. I andra delen av romansviten (Här har du ditt liv!) kan man läsa om Olofs utanförskap och identitetslöshet:

”Olof ser på dem. De är moln som glider förbi. Han är starkt medveten om detta: att de där människorna glider förbi, han är på ett kort besök hos dem. Pojkarna rullar ut timret, selar på det grimman, smackar och kör upp det på bryggan, heja ditt as. Jag går här och är nästan ingenting.” (sidan 170)

Men Olof är en ambitiös pojke, han börjar läsa och inser att kunskap är makt. Samtidigt slits han mellan motstridiga åsikter och känslor: böj dig för ditt öde/man skall aldrig vara nöjd, ensam är stark/att vara ensam är förräderi mot mängden, människan är ande/människan är en apvariant. Och historier börjar växa inuti Olofs huvud. Historierna är sprungna ur landskapet och Olof förstår att sitt liv måste han bygga utifrån sina egna upplevelser i sin egen hembygd. Då kan han till slut bli fri.

Även i romanen Stad i ljus är huvudpersonens ensamhet påtaglig. Handlingen utspelar sig i Paris en nationaldagsnatt på 1920-talet, då hela staden firar. Den unge författaren Torsten väntar på att få ett brev, ett rekommenderat brev med arvode för skrivna artiklar eller ett brev från en förläggare med beslut om att ge ut hans första roman. Då inget brev anländer förlorar han sin bostad och står utblottad på gatan. Under en lång vandring längs Paris boulevarder kommer Torsten i kontakt med andra ensamma varelser. Han söker någon att låna pengar av, men förmår inte ta emot hjälp då den erbjuds. I stället ger han bort sina sista mynt. Om sig själv säger Torsten:

"Och jag vill nå fram till mig själv. Jag vill veta varför jag skriver, varför jag lever för att skriva, varför jag väntar något och vad jag väntar. Jag vill se vad det är för mening med mig, vad det har
varit för mening med det helvete som jag har levt i och om det har varit förspillda dagar, alla dagar jag har gått, tänkt och skrivit. Det är så mycket, jag kan inte säga er allt. Men: jag vill veta vem jag är!"

I Strändernas svall återberättar Eyvind Johnson myten om Odysseus, en Odysseus som är mänsklig och som plågas av krigsminnen, en Odysseus som slits mellan hemlängtan och oro inför hur han ska bli mottagen. Berättelsen präglas av Odysseus längtan efter närhet samtidigt som han lätt lockas att ge sig iväg på äventyr i stället för att stanna hemma. Även Odysseus är, i Johnsons tappning, en berättare. Odysseus ger sina åhörare de magiska berättelser de suktar efter, i stället för krassa realistiska skildringar. Därför blir till exempel ett berg till en cyklop.

Gemensamt för de böcker jag läst av Eyvind Johnson är att berättelserna till stor del växer fram via inre monologer och de teman författaren gestaltar är ensamhet, utanförskap, hemlängtan samt konflikten mellan längtan efter närhet och behovet av frihet. Intressant är även att huvudpersonerna har det gemensamt att de skapar sina identiteter genom att berätta/författa historier.

Mors Dag

Jag har ju glömt att visa mina fina morsdagsböcker. Stolthet och fördom i nya översättningen av Gun-Britt Sundström ser jag fram emot och Neil Gaimans spännande The Graveyard Book har jag redan börjat läsa.

Tematrio - Nationaldagen

Nationaldagsveckan inleds naturligtvis med en tematrio om svensk litteratur. Jag läser mycket svenskt, men mestadels lite äldre litteratur. Eller litteratur av lite äldre författare. Vad läser ni? Berätta om tre bra svenska böcker! Överraska gärna med lite "udda" författare/böcker.


1. I Absint av Niklas Rådström hittar författaren och hans hustru en liten blåmesunge som fallit ur boet. De tar hand om honom efter bästa förmåga och ger honom namnet Absint. Under sommaren växer Absint till sig, kanske kommer han en dag att kunna återförenas med de vilda fåglarna i trädgården. Det här är en underbar, filosofisk berättelse om livet, skrivet på vackert, lyriskt språk.

2. Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre. Den kände kvinnoanalytikern Dr Dreuf på Skoptofiligatan tar emot kvinnor på löpande band. De analyseras och bedöms snabbt som varande hysterikor. En dag dyker själva urkvinnan upp på mottagningen och börjar berätta om kvinnans livsvillkor under århundraden av förtryck och lidande. Här finns allt kvinnohat sedan urminnes tider samlat i en text som präglas av lättflyktiga associationer, underfundiga formuleringar, ett egensinnigt uttryckssätt, en helt unik genialisk formuleringskonst och ett rasande tempo.

3. Korparna av Tomas Bannerhed. Huvudpersonen Klas växer upp i ett fattigt Småland på 70-talet. Hans liv kretsar runt faderns tilltagande galenskap och traktens fågelliv. Det som är så unikt med Korparna är författarens underbara språk. Han berättar sin historia på en glasklar, poetisk prosa, han berättar om fåglarna och naturen så att läsaren hör fågelsången, känner dofterna från myren och förnimmer fågelvingarnas flaxande. Så vackert, så smärtsamt vackert.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Natten innan de hängde Ruth Ellis

Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt, utgiven av Bonnier Audio, 2006

Trots att jag försöker hänga med i litterära diskussioner och trots att jag oftast läser böcker som är varmt rekommenderade, händer det emellanåt att jag lånar något på bibblan utan att ha en aning om vad det är. Och ibland upptäcker jag riktiga pärlor på det här sättet. Det är vad som hände med Natten innan de hängde Ruth Ellis. Jag lånade en författaruppäsning av boken bara för att titeln lockade mig.  Och det ledde till en av årets finaste överraskningar.

Natten innan de hängde Ruth Ellis är en självbiografisk berättelse med fokus på kvinnors olika sätt att anpassa sig, protestera och uttrycka sig. Vi får ta del av författarens liv genom betraktelser av livets olika skeden och villkor. Många av episoderna skildrar kvinnans roll som rädd, som inlåst, som ett sexuellt objekt. Vi får följa författarens uppväxt i ett frireligiöst hem, dela hennes upplevelser av förälskelser och sorger och lära känna henne som en mogen kvinna. Margareta Strömstedt skildrar på ett oerhört naket och nyanserat sätt relationen till föräldrarna, maken och barnen; vi får ta del av osäkerheten, ambivalensen, svartsjukan, otroheten och rädslan att bli övergiven.

Texten är uppdelad i olika kapitel och vissa teman vävs in i varandra, detta leder till att jag ibland tappar bort mig i handlingen. Men den känslomässiga gestaltningen är å andra sidan glasklar. Författaren skildrar upplevelser av skam, skuld, rädsla och förvirring så påtagligt att jag aldrig kommer att glömma en del av de upplevelser hon delar med mig. Boken är självutlämnande och påminner mer om ett mycket förtroget samtal än om en publik text. Därför är detta en bok som verkligen berör.

Det som framför allt påverkar mig är de mycket närgångna skildringarna av hur författaren både som barn och vuxen hamnar i situationer som innebär att övergrepp begås eller att hot riktas mot henne. Huvudpersonen är så förbaskat väluppfostrad att hon inte i stunden uppfattar situationerna som de är, hon tar skulden på sig själv och försöker att inte låtsas om det hon tycker är obehagligt. Jag önskar verkligen att jag inte kände igen detta sätt att handla så väl, men det gör jag tyvärr.

Ruth Ellis, som lånat ut sitt namn till titeln, avrättades på 1950-talet för att hon dödat sin man. Mannen hade tidigare misshandlat henne så illa att det barn hon väntade dog. Hennes livöde finns med som en bakgrundston genom hela boken.

Sammantaget är detta en bok helt i min smak, men jag kan tänka mig att delar av den känns främmande för den yngre generationen kvinnor - tack och lov.